SKRÄCKENS TRE ANSIKTEN

En tät dimma sveper in över Dartmoorheden. I det ödsligt belägna huset samlas SAVEs sändebud och förbereder sig för den konfrontation som är oundviklig. I natt ska de segra eller dö!

Detta är ett äventyr till Chock innehåller tre äventyr från olika tidsperioder. Det äventyren har gemensamt är att de utspelas på samma plats: ett hus som ligger ute på Dartmoor-heden i sydvästra England. I varje äventyr måste sändebuden nedgöra en skoningslös fiende från det Okända.

Omslag till äventyret Skräckens tre ansikten.

Omslag till äventyret Skräckens tre ansikten.

Det har nu blivit dags att ta en närmare titt på det fjärde äventyret till Chock som Äventyrsspel gav ut, nämligen Skräckens Tre Ansikten, vilket skulle visa sig bli det sista man gav ut till rollspelet. För inte nog med att försäljningen av spelet gick trögt i Sverige, i USA hade Pacesetter hamnat i ekonomiska trångmål och gått i konkurs året före äventyret släpptes på den svenska marknaden. Även om jag inte var speciellt förtjust i spelet, så känns det lite som om detta äventyr passerade rätt obemärkt under radarn och aldrig riktigt fångade mitt intresse. Förmodligen kan detta förklaras med att Äventyrsspels utbud vid den här tiden hade blivit större, och att produkter som Mutant 2 och Sagan om Ringen Rollspelet pockade på uppmärksamhet i hyllorna på Leksakshuset. Att man då släppte ett äventyr till ett spel som jag inte gillade eller spelade, gjorde förmodligen också sitt.
Vid det här laget hade dock min, rätt misslyckade karriär som Chockspelare avslutats efter att jag gett spelet en sista chans med äventyret Den Svarta Tigern av Michael Petersén (publicerat i Sinkadus nr 4 och vilket pryds av samma omslag som Skräckens Tre Ansikten). Precis som väntat, så tog äventyret för min rollperson slut alldeles för tidigt, och denne mötte sitt öde i ett tempelkomplex under en herrgård på den engelska landsbygden. Så här i efterhand kan man otvivelaktigt ställa sig frågan varför mina rollpersoner verkar haft en dödlighet i paritet ett gäng vilsna lämlar, och om man ska rannsaka sig själv, Chockmästaren eller de ofta rätt kassa äventyren? Svaret på den frågan är nog att det rör sig om en kombination av alla tre, och att det säkerligen inte hjälpte att man ofta kände sig tvingad att medverka eftersom ingen annan ville spela. Några tama försök under slutet av 1980-talet, parerades dock relativt obehindrat, och min attityd vid tiden kan kanske summeras i talesättet ”Fool me once shame on you, fool me twice shame on me”.
Det dröjde fram till början av 2000-talet innan jag kom över Skräckens Tre Ansikten, när det inhandlades för en rätt billig peng på Tradera. Efter att jag förmodligen läst igenom häftet, så förpassades det till bokhyllan och till flyttlådan, där det till slut grävdes fram tillsammans med sina syskonäventyr. Som framgår av texten har jag inte spelat Skräckens Tre Ansikten, som av vissa i min umgängeskrets setts som det bästa som gavs ut till Chock. Det var därför med en viss förväntan jag slog mig ner på favoritplats i soffan, samtidigt som dimman låg tät ute och skapade en sån där mysigt höstkänsla som för min del bara gör att rollspelstarmen skriker av abstinens.
Det är kanske på sin plats att klargöra att Skräckens Tre Ansikten inte är ett äventyr, utan består av tre kortare äventyr, Tre Hundars Natt, Ond Måne samt Hämnden som utspelas i trakterna runt Dartmoorheden, och herrgården Moorcrest Manor i Devon. Även om det givetvis är fullt möjligt att spela äventyren var för sig, så är det tänkt att de ska fungera som en slags minikampanj, vilken spänner över nästan hundra år. Eftersom de är förhållandevis korta, speciellt det första och tredje äventyret, så bör de kunna spelas klart på ett spelmöte.

Fröken Anne Boulton med sin hund.

Fröken Anne Boulton med sin hund.

Häftets första äventyr är Tre Hundars Natt, vilket utspelas på 1890-talet och i vilket rollpersonerna anländer till Moorcrest Manor för att bistå fröken Anne Boulton, kusin till den mer i sammanhanget mer kände Lord Henry Boulton. Fröken Anne har vänt sig till S.A.V.E. om hjälp, eftersom hon under en längre tid plågats av återkommande mardrömmar, men också spökliknande ylanden från intilliggande heden som lett till att hennes personal flytt i skräck från herrgården. Hennes plågoande visar sig vara en barghest, en slags spökhund från Det Okända, och vars främsta nöje är att skrämma upp sitt framtida skrovmål genom att använda besvärjelsen Drömsändning. När sedan spökhunden tröttnat på att leka med sitt byte, angriper det och sliter ut strupen på det olyckliga offret. Som om nu detta inte vore nog, så har även en Corbix, en slags storväxt korp, slagit sig ner i området och bistår barghesten i hopp om att kunna få smörja kråset på resterna av spökhundens offer.
Äventyret skiljer sig kanske inte nämnvärt från tidigare äventyr till Chock, och lider av en rätt linjär och kraftigt rälsad handling. Själva äventyret består av ett antal händelser, över vilka spelarna har väldigt liten påverkan, och som syftar till att leda till någon form av uppgörelse med barghesten ute på heden. Tyvärr bygger alldeles för mycket av äventyret på att spelarna agerar i enlighet med äventyrets intrig, vilket alla som agerat Spelledare (eller i fallet med Chock, Chockmästare) vet sker väldigt sällan. Mycket plats ges således till hur Chockmästaren ska göra för att få spelarna att följa den noga utstakade intrigen, och några – så till vida de inte ligger i handlingens linje – egna initiativ uppmuntras inte. Eftersom äventyret enbart utspelas på Moorcrest Manor, är spelarnas möjlighet att ta reda på hur man bäst bekämpar en barghest är tämligen begränsat, och den enda egentliga ledtråden ges i en luddigt formulerad dröm. Det återfinns även en tämligen uppenbar logisk lucka i intrigen, och det är förstås vad som händer om spelarna beslutar sig för att helt enkelt lämna herrgården och ta sig till Exeter.
Dessa tillkortakommanden till trots, så tycker jag ändå att äventyret Tre Hundars Natt är relativt hyfsat. För även om Chockmästaren som vanligt får sysselsätta sig med en hel del högläsning, så är tempot relativt högt och eftersom äventyret endast utspelar sig på herrgården, slipper man en massa tidsödande resande fram och tillbaka. Lyckas Chockmästaren hålla tempot uppe, så är det ett rätt stämningsfullt äventyr som för tankarna till Arthur Conan Doyles roman Baskervilles Hund (The Hound of the Baskervilles från 1902). Ansedd som den kanske bästa av Doyles berättelser om den egensinnige detektiven, har novellen har filmatiserats ett otal gånger, senast 2012 med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman i rollerna som Holmes och Dr. Watson i BBC:s kritikerrosade tv-serie Sherlock.
Romanen som skrevs efter att Doyle återvände till Storbritannien efter att ha tjänstgjort i Sydafrika under det andra Boerkriget, och utspelas rent kronologiskt före Sherlocks död i Det Sista Problemet (The Final Problem, publicerad i novelsamlingen The Memoirs of Sherlock Holmes, 1894). Berättelsen kretsar runt legenden om den förbannelse som allt sedan 1600-talet vilar över familjen, och består i att de terroriseras av en skräckinjagande spökhund. Av allt att döma hämtade Doyle inspiration till familjens förbannelse från berättelsen om Richard Cabell, vilken skulle ha sålt sin själ till djävulen, och som sedan efter sin död, ska ha setts lett en flock spökhundar över Dartmoorheden.

Aldrig en lugn stund i CHOCK.

Aldrig en lugn stund i CHOCK.

Ond Måne är häftets andra äventyr, och utspelas under hösten 1940 i trakterna runt Exeter, dit rollpersonerna skickas av S.A.V.E. för att bistå den lokala polisen i jakten på en mystik och sedvanligt hänsynslös mördare. Fokus för polisens utredning är Moorcrest Manor, i vars närhet mördaren har dumpat de svårt sargade kvarlevorna efter sina offer. Men det är inte enbart kriminalpolisen som intresserar sig för Moorcrest Manor, utan även MI5, vilka misstänker att dess ägare Wolfgang Meltzer inte är en politisk flykting från Tyskland, utan en hemlig tysk agent. Den misstänkte Meltzer är dock oskyldig till anklagelserna om att vara både mördare eller spion, utan istället på flykt från en varulv som hemsökt hans släkt under hundratals år. Medan varulven roar sig med att av lite oklara orsaker angripa helt oskyldiga britter, så spenderar Meltzer sin tid med att förbereda slutstriden med släktens baneman (eller banevarulv kanske man skulle säga).
Även om upplägget i Ond Måne inte är riktigt fullt lika rälsad och linjär som de andra äventyren, så lider det istället av en smått rörig intrig och ett mycket ojämnt tempo. Inte nog med att det är fasligt flängande fram och tillbaka, äventyret svämmar över av ISP och det är ibland lite svårt att hålla isär de olika personerna. När jag satt och läste igenom Ond Måne, så får man intrycket att konstruktören inte riktigt bestämt sig vart denne velat tagit vägen med äventyret. Som många andra äventyr till Chock känns det som konstruktören kom halvvägs, innan denne tröttnade eller deadlinen nåddes och ger ett halvfärdigt intryck.
En annan brist, som visserligen tämligen enkelt kan rättas till, är att man inte får någon vidare känsla av att äventyret utspelas mitt under ett brinnande krig. Det enda som egentligen, annat än att biltrafiken är förbjuden nattetid, som skvallrar om läget på andra sidan den Engelska Kanalen, är att man misstänker att Meltzer är spion för Nazityskland. Nu är det här i och för sig inget unikt för Ond Måne, utan något som var ett genomgående tema i de äventyr som Äventyrsspel gav ut till Chock. Men till skillnad från äventyren Tre Hundars Natt och Hämnden, vars handling är alldeles för snäv för att tillåta Chockmästaren att utveckla dem, finns det en mycket större svängrum i Ond Måne.
Kombinationen av att det ränner runt en hänsynslös mördare i området, med rädslan för en tysk invasion av södra England, torde tämligen framgångsrikt kunna utnyttjas bättre. Rykten om mystiska ljus på heden, kraschade tyska flygplan och att man funnit övergivna fallskärmar utanför staden, borde fungera alldeles utmärkt för bygga upp en passande stämning. En annan idé är att flytta fram handlingen till maj 1942, då staden Exeter angreps av Luftwaffe och stora delar av stadens stadskärna förstördes som en hämnd för att RAF bombat Lübeck och Rostock. Det är dock inte enbart äventyret handling som lider av platsbristen, utan även beskrivningen av dess ISP blir lidande. Även här finns gott om uppslag för att utveckla äventyret, och även om det är något schablonmässigt, så kan man kanske tänka sig att det råder en viss spänd relation mellan kriminalpolisen och underrättelsetjänsten.
Det något hafsiga intrycket, förstärks ytterligare av att det helt och hållet saknas några som helst möjligheter för spelarnas rollpersoner att bedriva någon egentlig forskning om hur man bäst bekämpa äventyrets huvudmotståndare. Med andra ord är det stor chans att spelarnas rollpersoner inte kommer överleva äventyret, vilket på något sätt känns symptomatiskt för äventyren till Chock

Välkommen till Moorcrest Manor.

Välkommen till Moorcrest Manor.

Det sista äventyret heter Hämnden, vilket utspelas i nutid (läs 1980-tal), och återknyter till händelserna i det första äventyret Tre Hundars Natt. Återigen handlar det om att bistå en kvinnlig medlem av familjen Boulton, den unga och vackra Mary Boulton, vilken kontaktat S..A.V.E. eftersom hon misstänker att herrgården är hemsökt av ett spöke. Givetvis dröjer det inte länge innan spöket ger sig själv till känna, vilken vid sidan av att terrorisera Mary, även inte drar sig för att angripa rollpersonerna genom mardrömmar som anspelar på händelserna i Tre Hundars Natt.
Om du gillar äventyr med en linjär handling och rälsad intrig, där spelarnas möjligheter att överhuvudtaget göra något annat än att lyssna på när Chockmästaren hänger sig åt högläsning, då är detta ett äventyr dig. När jag sitter och läser äventyret, så får man nästan känslan av att spelarna är överflödiga, och att Chockmästaren förmodligen borde klara av att spela det här äventyret på egen hand. Äventyret som är på drygt tio sidor, inklusive en kortare sammanfattning och en beskrivning av deras motståndare, består i stort sett av en lång rad händelser som anspelar på händelserna i Tre Hundars Natt. Det är fantasilöst och inte ens den något överraskande upplösningen, kan rädda Hämnden, vilken även i Chock-sammanhang måste sägas vara ett osedvanligt uselt äventyr. Intrycket blir inte bättre av det långsamma tempot, och att det är Chockmästaren som ensam måste agera drivmotor för äventyret. Man kan dessutom fråga sig varför det tar nästan 100 år innan spöket agerar, och även om man nu betänker att tid inte existerar för de döda, så kunde man ju undra varför det inte slog till redan i äventyret Ond Måne.

Skräckens Tre Ansikten ger som synes ett rätt ojämnt intryck, där Tre Hundars Natt och Ond Måne ändå får sägas vara rätt hyfsade äventyr, om än slarvigt skrivna, medan Hämnden är riktigt usel. Inspiration till äventyren verkar som sagt vara Doyles roman Baskervilles Hund, men till skillnad från äventyret Draculas Hämnd, vilket kändes som ett blekt och tämligen fantasilöst plagiat av Bram Stokers roman Dracula. Dock lyckas konstruktören Galli Sanchez något bättre med Skräckens Tre Ansikten, och Doyles verk fungerar som ett sobert bakgrundsbrus till äventyren i allmänhet och Tre Hundars Natt i synnerhet.
Eftersom häftet innehåller tre separata äventyr, så är häftets upplägg lite annorlunda mot för hur tidigare produkter till Chock sett ut. Varje äventyr inleds med en kortare, och i fallet med Tre Hundars Natt mycket, stämningsfull introduktion som är tänkt att få både spelare och Chockmästare i stämning. Till skillnad från de tidigare äventyren, där rollpersonernas ställts mot motståndare som haft gudaliknande krafter, så består motståndarna i Skräckens Tre Ansikten av lite mer jordnära varelser. Inte helt oväntat för Chock-användare, så gäller det dock att spelarna varit uppmärksamma, speciellt som det är ont om ledtrådar till hur man bäst förstör sina motståndare utan att själv tvingas plocka fram tärningarna och slå fram en ny karaktär.
Som jag redan varit inne på, så blev Skräckens Tre Ansikten det sista Äventyrsspel gav ut till Chock, och det märks. Inte helt olikt Nattens Fasor, så verkar innehållet gått igenom en ankpress och att man försökt trycka in så mycket text man bara kan, på så få sidor som möjligt. Intrycket förstärks av sidorna saknar någon som helst utsmyckning, och att det endast innehåller sex stycken illustrationer av Nils Gulliksson och Stefan Kayat. Bristen på illustrationer uppvägs dock av att kvalitén, åtminstone vad gäller Kayat, som håller en mycket hög nivå och återigen skämmer han bort oss med några riktigt stämningsladdade bilder på bland annat fröken Anne Boulton och hennes hundar. Gulliksons bidrag på titelbladet, på en ylande varg/hund utanför ett slott, repriseras sedan i en beskuren bild till äventyret Ond Måne, och stärker kanske bilden av att Äventyrsspel inte tänkte lägga ner allt för mycket pengar och tid på äventyret. Översättningen av Åke Eldberg är känns klart godkänd, och det märks att Äventyrsspel börjar få så smått ordning på sin utgivning.

Med detta är det så dags att börja avrunda min granskning av produkterna som gavs ut till Chock, och dags att ta farväl. För även om jag har planer på ett inlägg om mina tankar varför spelet aldrig riktigt gick hem hos mig, så kommer vi återvända till Drakar och Demoner i den nästa recensionen, då jag kommer ta en titt på grundreglerna – som jag av lite oklara orsaker glömt bort att recensera.