Rollspelaren

Din plats vid spelbordet

Sinkadusmåndag, Sinkadus Nummer 1

Så har då blivit dags att inleda detta projekt med att granska och recensera Sinkadus, Äventyrsspels smått ikoniska och legendariska rollspelstidning. Då detta är det första inlägget i denna serie av recensioner, så kanske det kommer som någon större överraskning, att offret för denna granskning är det absolut första numret av Sinkadus. Utgiven 1983, så var det nog ingen på Äventyrsspel som kunde ana att detta var det första numret av en utgivning som skulle sträcka sig tolv år och 47 nummer, och bli en – en emellanåt kritiserad – institution inom svenskt rollspel. Det var förmodligen inte heller någon då som kunde ana, att tidskriften runt tjugofem år senare, skulle bli fokus för en rad blogginlägg på internet. Nåväl, låt oss inte bli allt för sentimentala och självgoda, utan istället vända blickarna till detta första nummer av Sinkadus. Tyvärr köptes detta nummer aldrig in back-in-the-days, utan förvärvades långt senare, dock inte till de osannolika summor som det handlar om idag.

Sinkadus Nr 1

Sinkadus Nr 1

Det första som slår mig när jag – extremt varsamt – plockar fram tidningen och börjar bläddra i den, är att man med dess svartvita omslag, layout, illustrationer, skrivsmaskinsaktiga textformat och kvalitén på pappret, att man håller i någon form av glorifierat fanzine. Precis som alla andra subkulturer när det begav sig, så bokstavligen dränktes rollspelshobbyn av diverse fanzine. Kopierade i smyg på någon kopiator på skolan eller någon ovetande förälders kontor (visslar oskyldigt), så gavs dessa fanzine ut i en ytterst begränsad upplaga, och förde i många fall en tämligen kortlivad existens. Mitt egna försök att ge ut ett fanzine, självdog mer eller mindre på skrivbordet, och förvandlades till en flyer med några illa formulerade artiklar. Vid sidan av dessa hemsnickrade fanzine, så fanns det också mer seriösa och långlivade skapelser, som hade en läsarkrets utanför skaparens/skaparnas bekantskapskrets. I en flyttlåda någonstans hos föräldrarna, så ligger väl troligen en nästan komplett samling av rollspelsföreningen Nordstjärnans fanzine, som jag tyvärr glömt namnet på. Frågan är dock huruvida man vågar läsa dem idag…
Men tillbaka till Sinkadus, vars omslag, utgörs av ett tidigt alster signerat Nils Gulliksson. Illustrationen som är i svartvitt, bryts upp av en obehaglig senapsgul färg som används både i Sinkaduslogon och i den banner – i form av en frihandsritad upprullad pergamentrulle – som förtäljer vad vi har att vänta i tidningen. Enligt den senare, så förväntas vi få avnjuta ett äventyr, nya vapen, yrken och varelser, samt artiklar om tavernor och värdshus. Vilket i det senare fallet passar väl in på själva omslagsbilden, som är förlagd till skänkrummet i en av dessa rollspelsvärldens mest klyschiga institutioner.
I scenen som möter den presumtive köparen, som fick betala hela femton kronor (klart mycket mindre än jag fick hosta upp, men inte i närheten av de fantasisummor tidningen idag verkar inbringa på Tradera) för att släpa hem tidningen, så ser vi en grupp dvärgar (delvis skymda av den ovan nämnda bannern), som fördriver tiden med att röka pipa och pimpla öl.  Vid bardisken står två äventyrare, varav den kvinnliga deltagaren verkar vara inbegripen i ett trevligt samtal med värdshusvärden, medan hennes manliga kollega verkar fått i sig lite för mycket av goda, och lite slött hänger på bardisken och kontemplerar sin medverkan i omslaget. Hela scenen avrundas sedan med en penningtransaktion mellan en uppenbart missnöjd person, som är på väg att räcka över en pung – med okänt innehåll – till en person vars giriga anletsuttryck (delvis skymd av en huva) och framsträckta hand, antyder att han inte tillhör samhällets mer laglydiga invånare. Eftersom jag knappt kan rita en streckgubbe, så är jag kanske den sista att agera konstkritiker, men jag gör det ändå. För visst, det är lite stelt, och många av personerna – speciellt de båda äventyrarna vid bardisken – ser lite stela och oproportionella ut, men samtidigt lite lätt fantasieggande. Vad är det dvärgarna(?) samtalar om, vilka skrönor får värdshusvärden till skänks, vad är det för transaktion som pågår i bakgrund, och varför sitter en köttyxa i en av träpelarna vid bardisken? Så många frågor, så få svar…

Hemmafronten, där Äventyrsspel berättade vad som händer på företaget.

Hemmafronten, där Äventyrsspel berättade vad som händer på företaget.

Vi lämnar med detta omslaget, och kliver raskt in i själva tidningen, där vi möts av en…tom sida. Snacka om antiklimax. Men, skam den som ger sig och på sida ett, så möts vi av en innehållsförteckning över vad tidningen innehåller, och en ledare signerad Fredrik Malmberg. I ledaren så ställer Malmberg den retoriska frågan om det ”finns ett behov för en tidning som uteslutande handlar om Äventyrsspel?” Svaret på denna fråga är förstås ja, då han anser att Äventyrsspels spel har så mycket annat att ge sina kunder än deras konkurrenter. På den här tiden så var Äventyrsspel de enda som gav ut rollspel på svenska, ett tappert försök gjordes visserligen av Titan Games i Göteborg att ge ut Dungeons & Dragons på svenska, men det verkar vad jag förstått aldrig fått något större genomslag. Det skulle dröja tills slutet av 1980-talet innan Äventyrsspel fick konkurrens på allvar, men det är en annan historia. Hur som helst, syftet med Sinkadus är således att skapa nytt intresse för Äventyrsspels spel och produkter. Eftersom Äventyrsspel vid denna tid endast gett ut Drakar och Demoner (den blå boxen), så kastar Malmberg också in en brasklapp om att numret domineras av artiklar kopplade till det spelet. Han uppmanar också att läsarna att fylla den läsarenkät som medföljer tidningen, och vilken skulle bli en återkommande företeelse i Sinkadus.
Under ledaren finns sedan en ruta där man förklarar att tidningen ”publiceras av Äventyrsspel HB och  ges ut oregelbundet”. Efter den sedvanliga disclaimern att allt eftertryck förbjudet utan skriftligt godkännande, så förklaras att man gärna tar emot artiklar och att de belönas med 20 kr/sidan. Med tanke på att Sinkadus kostar 15 kronor, så är det rätt bra för en artikel på en sida. Information om vem ansvarig utgivare är saknas dock.
Härnäst får vi ta del av Hemmafronten, en återkommande kolumn i vilken Äventyrsspel tillkännagav vilka produkter som hade getts ut, eller var planerade att ges ut (av vilka många tyvärr aldrig lämnade planeringsstadiet). I en tid före internet, och där man tyvärr ofta var rätt isolerad i sin spelgrupp, så var detta förstås ett viktigt forum för Äventyrsspel att få ut information om sina produkter. De nyheter som lanseras i detta nummer består dels av information runt det kommande äventyret Dimön, som växt fram ur Roger Undhagens arbete med byn Utkante. Arbetet med äventyret, och Utkante, ska ha tagit ett drygt år, och innehåller vid sidan av själva äventyret och byn, även tabeller och slumpmässiga möten (varför nu detta är viktigt att påpeka?). Hur som helst, Dimön är tänkt att ”40-50 sidor lång”, vilket vi alla vet att det inte blev.
Nåväl, en annan långkörare – och som kommer bli lite av en följetång på Hemmafronten i de närmaste numren – var Monsterboken. Som jag redan beskrivit i ett tidigare inlägg, så drog arbetet med Monsterboken ut på tiden. Först efter att Anders Blixt gått in och fått någon ordning på kaoset, kom boken ut 1985. Hur som helst, så verkar förseningen växt en hel del irritation, då man väljer att publicera en humoristisk historia om hur en allt mer upprörd kund besöker Tradition, till slut lackar ur, och går till handgripligheter när denne ständigt nås av nyheten att boken är försenad. Hur pass mycket sanning som historien innehåller låter jag vara osagt…
Nästföljande sida innehåller en helsidereklam för Prince August och deras gjutformar, och det är mycket text. Kanske helt ovidkommande, men annat än för spel som Warhammer Fantasy Battle System (eller 40k), så har jag varit rätt ointresserad av tennfigurer på spelbordet. De enda gånger de nyttjades i någon högre grad, var när det var dags för strid eller det fanns intresse av att veta vart alla stod. Med detta sagt, så har det spenderats en hel del på tennfigurer, som sedan målats och stod och samlade damm i någon hylla.

Spelbrädet till brädspelet Lützen. Blev så där i svartvitt.

Spelbrädet till brädspelet Lützen. Blev så där i svartvitt.

Nästa sektion i Sinkadus bär titeln ”Förhandstitt”, och för lite lätt osökt tankarna till den tidigare kolumnen ”Hemmafronten”, och varför inte det här publicerades i den sektionen av tidningen, är lite oklart. Hur som helst, i denna sektion så beskriver Äventyrsspel sina fyra nya brädspel. Dessa förklaras vara ”[…] mycket annorlunda än andra svenska familjespel”, består av ”Drakar & Demoners lillebror” Drakskatten, ”affärsspelet” Rymdimperiet, det lättsamma Monstret som slukade Stockholm samt krigsspelet Lützen. Måste säga att jag är lite osäker på jag verkligen sett dessa spel i Leksakshuset i Gävle, men eftersom jag inte var så intresserad av brädspel på den tiden det begav sig, så kanske jag missade dem. Än mer underligt är att enda bilder som finns i sektionen är på själva spelplanerna, och inte omslagen. De får man gott vänta på tills sista sidan, då de återfinns i en reklamannons för Tradition. Lite märkligt kan tyckas. Hur som helst så är beskrivningarna tämligen kortfattade, mest plats ges åt Lützen som beskrivs som ”spännande och välbalanserat”. Eftersom jag aldrig spelat Lützen, så kan jag tyvärr inte kommentera sanningshalten i detta. Däremot kan jag bestämt säga att det inte blev något av förhoppningen om att man skulle publicera några artiklar ”om hur man bygger ut Drakskatten” i nästa nummer av Sinkadus. Ooops, nu spoilade jag nästa veckas inlägg…
Med dessa illa förtäckta reklamannonser, har det så äntligen blivit dags för lite matnyttiga(?) artiklar till Drakar & Demoner, vilket var det enda rollspel som Äventyrsspel publicerat vid denna tid. Här slänger man redan nu in en brasklapp att:

De följande bidragen har kommit från våra läsare redan innan vårt första nummer kommit ut. Vi tar gärna emot fler extraregler, nya varelser, trollformler etc men dessa är alltid ”inofficiella”, dvs Äventyrsspel garanterar inte att de stämmer ihop med våra egna åsikter om saken. En ”officiell” artikel från någon av oss på Äventyrsspel gör däremot givetvis det! — red’s anm.

Någonstans så känns det så här i efterhand att det här citatet i mångt och mycket summerar det material som publicerades i Sinkadus, det vill säga det höll inte tillräckligt bra kvalité för att användas i någon av Äventyrsspels produkter, men fungerade tillräckligt bra för att användas som utfyllnad i Sinkadus och att spelarna (läs Spelledaren) fick använda det på egen risk. Magiskt…
Först ut av alla dessa bidrag som publicerades i Sinkadus blev ett av Henrik Becker, och där vi får stifta närmare bekantskap med Hober. Som alla vet figurerar dessa varelser i professor J.R.R. Tolkiens trilogi om Ringens brödraskap, eller Sagan om Ringen som den hette på den tiden, och vilka inte bara haft stor inverkan på fantasygenren i stort, utan i synnerhet fantasyrollspelen. Speciellt uppenbart var detta back-in-the-days när hyllan med fantastiklitteratur i stora drag bestod av Tolkiens böcker, Ursula LeGuin, Stephen Donaldson och C.S. Lewis, och ofta återfanns på barnavdelningen. Det är tämligen uppenbart att Becker funnit inspiration till sin text i ovan nämnda trilogi, vilket enbart bekräftas av att han förklarar att ”för de som inte läst Sagan om Ringen vill jag bara säga er att ni har missat en bra bok”. Vad kan man annars säga om hoberna, vilka är avsedda för Drakar och Demoner v1.0, och där man förmodligen av upphovsrättsliga orsaker bytte namn till Halvlängdsmän i senare upplagor av Drakar och Demoner. Tja, de kan användas som karaktärer, ”deras favoritvapen är kortsvärd (eller dolkar – red’s [sic!] anm)” och de ”hatar svartalfer och föraktar troll”. Hmmm…hade något svagt minne av att hober ansågs vara rätt skickliga på att kasta saker, om än de verkar nyttja denna förmåga ytterst begränsat i böckerna.

En skräckinjagande orch

En skräckinjagande orch

Nästa varelse från Tolkiens värld är Orcher, och där författaren är Daniel Jonsäter (namnet döljs lite halvt om halvt av en orch). Frågan som genast poppar upp i mitt huvudet är, fanns verkligen inte det orcher i Drakar och Demoner 1.0. Vänta ett tag, måste gräva lite bland samlingen…

*pausmusik*

Nej, det verkar inte som de fanns orcher i Drakar & Demoner 1.0. Intressant…har jag faktiskt inte tänkt på. Hur som helst, så går det att spela en Orch om spelaren vill. Men varför en spelare vill spela en varelse som endast ”verkar finnas till för att förstöra, plundra och bränna ner”. Det finns tydligen ingen begränsning på hur vedervärdiga dessa varelser är, och de ”hatar traditionellt Alver och andra mer kulturella raser (inklusive människor) och de trivs bäst i gråa, trista miljöer”. Det finns tydligen också flera olika varianter av denna varelse, men här beskrivs ”standardtypen”. Låter i alla fall inte som något man vill stöta ihop med i en mörk gränd på väg från värdshuset…
Med varelserna avklarade så är det dags för ett nytt yrke, nämligen Jägare, vilket tydligen inte heller återfanns i Drakar & Demoner 1.0. Nästan så att man börjar undra vad som faktiskt fanns i regelboken…inga orcher, hober eller jägare i alla fall. Hur som helst, för att bli jägare så måste man slå under SKI x5, och lyckas man med detta ”så har han efter 5 år blivit väldigt bra på antingen pilbåge eller kastspjut”. Va? Känns som jag måste sätta mig ner och läsa igenom reglerna till den första utgåvan av spelet. Det är dock inte bara Jägare som är nytt för Drakar & Demoner, det är också färdigheten Spåra, vilken beskrivs ingående. Nästan lite för ingående, och med en färgstark(?) beskrivning av hur den gode jägaren Konrad blir bestulen på sin grillade kråka av ett oknytt. Spoiler, det slutar inte bra för oknyttet, och Kondrad lyckas få tillbaka sin till hälften uppätna kråka. Vet inte riktigt vad som är värst, att han äter en kråka, eller att han äter på samma kråka som oknyttet åt på.

Vidare så introduceras två nya Trollformler i form av ”SKICKA BORT LEVANDE VARELSE” och ”PARALYSERING” (nej jag skriker inte, besvärjelser skrivs i versaler i Drakar och Demoner). Den förstnämnda besvärjelsen låter utövaren ”skicka iväg intelligenta varelser hur långt som helst”, och där det enda som blir kvar är ”lite rök och ev skodon” av den olycklige. För att denna besvärjelse nu inte ska rubba balansen i spelet, så finns det tack och lov begränsningar på denna besvärjelse, i form av att ”trollkarlen kan endast skicka iväg 3 STO-poäng hos offret per grad, och hela offret måste skickas på en gång”. Utan att ha nyttjat mig av denna besvärjelse, så känns det som den kan rubba balansen i spelet rätt rejält, speciellt i händerna på en mindre nogräknad Spelledare. Då är det åtminstone tur att den andra besvärjelsen känns något mer balanserad, och inte riskerar att rubba – eller kanske till och med sabotera – spelet.
Några nya vapen ska vi också hinna med, bland annat ”Dansk Skalle”, vilken har en baschans på 30%. Men vid sidan av detta ”vapen”, som aldrig mer figurerar i Äventyrsspels produkter vad jag vet, så hittar vi även lite mer vanligt förekommande vapen som Kaststjärna, Kastyxa, Värja och Piska. Den sistnämnda har även några specialregler under den medföljande tabellen.

Frågor & Svar var en annan återkommande spalt i Sinkadus.

Frågor & Svar var en annan återkommande spalt i Sinkadus.

Härnäst väntar oss sektionen ”Frågor & Svar”, där redaktionen gör vad de kan för att försöka bringa ordning i alla frågor som vält in till Äventyrsspels brevlåda på Storgatan 29. I likhet med Hemmafronten, så blev detta en återkommande kolumn, där redaktionen desperat försökte förklara olika regler, med varierande framgång. Det är en hel del frågor om magiker, alver och hur mycket prylar en karaktär kan bära egentligen. Känns mer och mer som jag borde sätta mig ner och läsa regelboken, det var ett tag sedan.
Regelfunderingarna fortsätter sedan på den efterföljande sidan, men av någon underlig anledning, har man placerat dessa nedanför artikeln ”Skjut inte förrän i ser dem i vitögat” av Fredrik Arenander. Vilket kan tyckas lite underligt, då det borde varit mer logiskt att placera frågorna ovanför, speciellt som det medföljer en tabell till artikeln på den följande sidan. Nåväl, i artikeln så ställer sig Arenander frågan varför en pil gör lika mycket skada på nära som långt håll. Vilket kanske är en rimlig fråga, men som också ställer motfrågan, är det värt merarbetet? Hur som helst, med Arenanders nya regler så följer som sagt en tabell, på vilken man avläsa hur skadan på, men också svårigheten att träffa, motståndaren påverkas av avståndet. Spoiler, ju närmare desto lättare och mer skada. Med alla dessa nya varelser, besvärjelser, vapen och nya stridsregler är det dags för tidningens huvudnummer i form av äventyret ”Skelettbyns hemlighet”. Då jag redan recenserat detta äventyr, vilket senare klämdes in tillsammans med Spindelkonungens Pyramid när det gavs ut i en reviderad utgåva till Drakar och Demoner 2.0, så hänvisar jag till den recensionen. Med undantag för skelettens egenskaper, så är äventyret det samma som i Sinkadus. Jo, en sak skiljer sig, man får veta hur djup brunnen är i denna version. Mitt i äventyret så har man även placerat en reklamannons för brädspelen Lützen och Monstret som slukade Stockholm.

Omslaget till äventyret Skelettbyns Hemlighet.

Omslaget till äventyret Skelettbyns Hemlighet.

Med äventyret avklarat så är det dags för den sista artikeln i Sinkadus nummer 1, och det är en artikel om ”Tavernor & Värdshus” av Lars-Åke Thor. Här beskrivs skillnaden mellan de båda inrättningarna (en taverna kan man äta på, ett värdshus förmedlar både mat och tak över huvudet), och givetvis att de båda kan fungera som en perfekt startpunkt för ett äventyr. Artikeln är tänkt att nyttjas för den Spelledare som fått slut på idéer när denne måste konstruera ett värdshus, och bistår med en uppsjö av tabeller. Men, mer om de senare. Innan man sätter igång och slår fram sitt värdshus, så måste man först bestämma vilken typ av värdshus/taverna man tänkt göra. Det finns fyra typer, Fint, Normalt, Fattigt och Slum, och vilka beskrivs lite lätt kortfattat. Med allt detta avklarat är det dags att ladda upp med tärningen, och ge sig kast med att bemästra den lilla uppsjö av tabeller som medföljer artikeln. Om det var något man älskade på 1980-talet, så var det tydligen slumpvalstabeller. För den som nu har den böjelsen, så finns det tabeller för allt, och lite till. När man trodde man sett allt i tabellformat, så klämmer man in en möjlighet att slumpa fram formen på borden. Ja, jösses. Hur var det nu, rollspel ska uppmuntra fantasi. Det känns tyvärr rätt långt ifrån det när man lagt till regler för hur många bäddar det finns på värdshuset, hur stor chans att det finns badmöjligheter på rummet eller hur stor chans det är att värdshuset/tavernan har extrapersonal. Det går nog bara att skratta åt det hela.
Själva tidningen avslutas sedan med en läsarenkät, där läsarna uppmanas svara på frågorna hur bra de tyckte artiklarna var. För att uppmuntra läsarna att verkligen göra detta, så lockar man med att man kommer dra tre lyckliga vinnare som får nästa Sinkadus hemskickat gratis. Denna typ av läsarenkät, skulle sedan bli en återkommande spalt i Sinkadus och inte bara avhandla innehållet i tidningen, utan även hur pass stort intresset var för eventuella framtida produkter.

Reklam för de fyra nya brädspel som Äventyrsspel släppte i samband med att Sinkadus nr 1 kom ut.

Reklam för de fyra nya brädspel som Äventyrsspel släppte i samband med att Sinkadus nr 1 kom ut.

Vad ska man då säga om det första numret av Sinkadus. Tja, det mesta känns som det skulle kunnat publicerat i ett hyfsat seriöst fanzine. Det är rätt mycket dubiöst material, och en stor portion av tidningen går åt till äventyret ”Skelettbyns hemlighet”. Vilket med tanke på att detta var det första numret, kanske var en direkt nödvändighet för att tidningen inte skulle bestå av tio sidor. Sammanlagt så lyckas Äventyrsspel skrapa ihop material till en trettiosidig tidning, vilket ändå får sägas vara godkänt med tanke på förutsättningarna. En hel del av artiklarna är illa maskerade reklam, och på tal om reklam, det är rätt tunnsått med den varan i det första numret av Sinkadus. Det begränsas till reklam för Prince August och de nya brädspelen som lanseras i samband med tidningen gavs ut. Så här i efterhand så ställer man sig onekligen varför Äventyrsspel inte passade på att göra reklam för sitt (enda) rollspel? Svaret på den frågan hittar man i ”Boken om Äventyrsspel – bland Mutanter, Drakar och Demoner”, och är att man redan i samband med att Drakar & Demoner 1.0 släpptes, började fila på en uppdatering av spelet. Layouten känns lite lätt amatörmässig, och texten ser ut att vara skriven på en skrivmaskin. Annat än en orch, en bågskytt, omslaget till äventyret ”Skelettbyns hemlighet”, en reprisering av dvärgarna från framsidan och en kvinna med två ölsejdlar i handen, så är tidningen tämligen fri från illustrationer. Med undantag för omslaget till Skelettbyns Hemlighet, där Jens B Prenke skrivit under illustrationer, så saknas det namn på någon av illustratörerna i tidningen. det är väl dock troligt att Gulliksson gjorde annat än bara omslaget och dvärgarna.
Betyget blir väl knappt godkänt, men det kan bara bli bättre…hoppas jag…
Med detta så vänder vi blickarna till Sinkadus nr 2, vilken bör landa nästa måndag. Nu blev det lite försenat på grund av det pågående Fotbolls VM.

Föregående

Sinkadus, Äventyrsspel ger sig in i tidningsvärlden

Nästa

Sinkadusmåndag, Sinkadus nummer två

  1. Johan

    Nostalgitripp delux.
    Ser mycket fram emot framtida recensioner. Sinkadus samlade verkligen det bästa, sämsta och konstigaste på ett ställe.

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: