The Fire That Burns.

It can lay low a dragon or heal a wounded warrior.

It is the most sought-after magical power in all Faerûn.

And it is in the reluctant hands of Shandril of Highmoon, a young, orphaned kitchen-lass.

Now she’s on the run from half of the evil sorcerers in the land, not to mention their relentless minions. But with the help of a handsome young wizard, some rough-and-tumble Knights of Myth Drannor, and a certain old mage of Shadowdale, she just might manage to stay alive.

At least until tomorrow.

Omslaget till boken Spellfire av Ed Greenwood

Omslaget till boken Spellfire av Ed Greenwood

Med den sista delen av Icewind Dale Triolgy avklarad, så var det dags att plocka fram en ny bok ur samlingen. Efter viss vånda, det finns ju en hel del böcker att välja mellan, så föll till slut valet på ny bok på Spellfire av ingen annan Ed Greenwood, mannen som skapade Forgotten Realms. Inköpt i början av 1990-talet, när jag och min spelgrupp spelade Advanced Dungeons & Dragons 2nd Edition, så har jag inget som helst minne av att jag läst den. Istället verkar den av lite oklara orsaker hållit sig under radarn, vilket med tanke på att många andra böcker försvunnit spårlöst efter att ha lånats ut, och aldrig lämnats tillbaka eller försvunnit på andra sätt. Med tanke på att det är ingen annan än Greenwood, som skrivit boken, så var det med viss förväntan som jag öppnade den i sammanhanget rätt tjocka boken, och började läsa.

Fast på ett värdhus som kökspiga, fördriver den föräldralösa flickan Shandril dagarna med att försöka drömma sig bort från sin trista vardag. När hon av en slump får möjligheten att slå följe med ett gäng äventyrare, efter att gruppens tjuv dödats i en uppgörelse på värdshuset, tvekar hon inte. Det dröjer dock inte länge innan hon börjar ångra sitt val, då livet som äventyrare snabbt visar sig inte vara så glamoröst som hon hoppats. För inte nog med att det är kallt, blött och man är hungrig hela tiden, Faerûn är dessutom fyllt av varelser som inget annat vill än döda dig. Efter att äventyrarna hamnat i ett bakhåll, tas Shandril tillfånga och blir inlåst i en krypta, varifrån hon lyckas rymma med hjälp av ett magiskt föremål hon hittar. Glädjen blir dock kortvarig, då hon på något mystiskt sätt, teleporteras till den övergivna staden Myth Drannor. Här tas hon återigen tillfånga av den ondskefulle kultledaren Symgharyl Maruel, som tänker offra henne till en odöd drake som kulten tillber.

Återigen räddas dock Shandril, den här gången av den unge magikergesällen Narm, som känner igen henne från värdshuset. Tillsammans med sin mästare Marimmar den magnifika, så besökte de värdshuset, innan de båda gav sig iväg till Myth Drannor för att hitta en magisk skatt. Någon skatt hittar man inte, och Narm undviker med minsta möjlighet att drabbas av samma öde som sin mästare, som dödats av demonerna som bosatt sig i ruinerna, när han räddas av Riddarna. Detta till trots, så beslutar sig Narm att återvända till Myth Drannor för att rädda sin mästares formelsamling, bara för att alltså få en skymt av Shandril, när Maurel för bort henne.
Tillsammans med några av de riddare och magikern Elminister som av omtanke om den unge magikergesällen, lyckas de följa efter besvärjerskan genom portalen till en enorm grotta. Här ställs man inte bara mot Maurel, utan även kultmedlemmarna och den döde drake, som kulten tillber. Det blir en våldsam strid, under vilken Narm och Shandril kommer ifrån de övriga, och blir instängda i en grotta. Här råkar Shandril släppa lös en balhiir, en slags magisk varelse som har förmågan att absorbera magi. Precis när de båda ungdomarna är övertygade om att de ska dö, räddas de av några medlemmar av Riddarna, bara för att ställas mot den odöda draken på nytt. Shandril lyckas med hjälp av balhiiren förgöra den odöda draken, och de överlevande lyckas efter vissa problem ta sig ut i friheten. Här hinner de knappt pusta ut, innan de angrips på nytt av en ny odöd drake, som kommit för att se vad händer. Oförmögen att bekämpa draken med sin magi, misstänker Elminister att balhiiren på något sätt stör honom, och att Shandril på något sätt har förmågan att kanalisera den magiska varelsens kraft, uppmanar han henne att absorbera den. Med hjälp av den magiska kraften, så besegrar man den andra odöda draken.
Tillsammans med vad som återstår av riddarna, så förs Shandril och Narm till Shadowdale, där Elminister dels vill ta reda på vad som egentligen hänt och lära henne att bemästra sina förmågor. Efter att hans misstankar om att Shandrils magiska kraft inte enbart härrör från balhiiren, så tar han kontakt med Lady Alustriel för råd. Samtidigt som Elminister försöker reda ut oredan, så har nyheten om Shandrils bedrifter spridits, och många ondskefulla organisationer och grupper, är nu intresserade av hur de ska kunna få tillgång till Shandril och hennes spellfire.

Efter en tempofylld, men som synes rätt rörig inledning, så tappar Spellfire allt vad tempo och spänning heter när man når fram till Shadowdale, vilket sker efter ungefär en tredjedel av boken. Det blir pratigt och tempofattigt, något som ytterligare förstärks av den även för denna typ av böcker, otroligt styltiga och träiga dialogen. Alldeles för mycket tid och plats ges åt långa dialoger, där karaktärerna berättar vad de ska göra, och Greenwood sedan beskriver detta i plågsam detaljrikedom och med noll inlevelse. Utan förmågan att bygga upp något som skulle kunna liknas vid stämning, blir det hela inte bara långtråkigt, utan också ointressant. Det enda som avhöll mig från att ställa tillbaka boken i bokhyllan, var att jag intalat mig att böcker jag påbörjat, ska avslutas, hur dåliga de än är. Kallas läsmoral…eller självplågeri med hjälp av böcker…
Nu är det inte bara dialogen som är tråkig och intetsägande, det kan även sägas om de karaktärer som befolkar boken. Inte nog med att de är otroligt schablonmässiga, vilket kanske inte kommer som någon överraskning, de är i ärlighetens namn ruskigt intetsägande och endimensionella. Någon karaktärsutveckling är det inte tal om, och eftersom Greenwood ständigt envisas med att introducera nya personer, så är det ibland svårt att skilja dem åt, eftersom de ofta påminner om varandra. Greenwood lyckas inte heller förvalta Shandril, vars nyvunna (och kanske ovälkommna) krafter, skulle kunna nyttjats för att utveckla hennes karaktär, och hur hon slits mellan sin vilja att få återgå till det normala och nyttja sina krafter. Istället spenderas nästan all kraft på att beskriva den, även för denna typ av böcker, osedvanligt klichéaktiga kärlekshistorien mellan henne och Narm. Inte heller bokens antagonister, som vanligtvis brukar vara enklare att utveckla än protagonisterna, lyckas lyfta sig över mängden. Istället fylls det ständigt på med nya, och ofta diffusa fiender som av olika anledningar vill åt Shandril och hennes krafter.

Men den främsta anledningen till varför Spellfire inte fungerar för min del, är att den är otroligt rörig. Greenwood tappar konstant den röda tråden, och hoppar planlöst mellan karaktärerna och i handlingen. Trots att det här i grunden borde vara en relativt enkel historia, så gör upplägget att det emellanåt är mycket svårt att riktigt hänga med i alla svängar. Känslan jag får, vilken förstärks ju längre in i berättelsen jag kommer, är att Greenwood sockrat sin historia med inslag från sina rollspelskampanjer, vilket tyvärr sker alldeles för planlöst för att det ska fungera.
Hur som helst, även om jag kanske inte förväntade mig något litterärt mästerverk, så hade jag i alla fall hoppats på några timmars roande läsning. Något jag tyvärr lurades på, och vilket gör det svårt att blunda för bokens tillkortakommanden, som är oändliga. Trots att historien är alldeles för lång och utdragen, och att man utan vidare skulle kunnat kortat ned den betänkligt, så har Greenwood lyckats pressa in trettio(!) nya sidor i den reviderade utgåvan som kom för några år sedan. Vore det inte för att boken är så bedrövligt usel, och att jag verkligen fick stålsätta mig för att avsluta den, så skulle jag nästan vilja veta hur detta är möjligt. Men bara nästan, och förmodligen inte tillräckligt för att jag verkligen ska göra det…

Nåväl, med detta förpassar jag Spellfire, som blev den första delen i en trilogi böcker om Shandril, till bokhyllan, där den hör hemma och som den förmodligen inte kommer lämna förrän den förrän det är dags att flytta. I min nästa bokrecension, kommer jag ta en titt på boken Pool of Raidiance, baserad på det ikoniska datorspelet med samma namn. Tills dess på återseende…