”Time is a drug. Too much of it kills you.”

– Terry Pratchett, Small gods

Sir Terry Pratchett i sin rätta miljö.

Sir Terry Pratchett i sin rätta miljö.

En av mina favoritförfattare, Terry Pratchett avled denna dag 2015 66 år gammal, i sviterna av alzheimers. Pratchett som var en mycket produktiv författare, är kanske mest känd för sina böcker om Skivvärlden (Discworld) och sitt samarbete med Neil Gaiman. Vid sidan av böckerna om Skivvärlden, så var inte Pratchett oäven att leta sig utanför fantasyträsket och skriva annan fantastik. Gemensamt för alla hans böcker, och skrivande i stort, var dock att den ofta blandade bitsk samhällskritik med – ofta – mörk humor.
För egen del stötte jag ihop med Pratchett i slutet av 1980-talet, när Äventyrsspel valde att ge ut några av hans böcker på svenska i sin fantasyserie. Även om översättningen av böckerna i serien var mer än lovligt usel, så ska dess betydelse inte underskattas. För i en tid när utbudet av fantasy på svenska var milt sagt begränsat, så fick man via Äventyrsspels serie upp ögonen för att det fanns andra författare än J.R.R. Tolkien eller Stephen Donaldson.
En av de författare som Äventyrsspel satsade på, och som jag fastnade för var alltså Pratchett, vars bok ”Magins färg” (The color of magic, 1983) var bok nummer 16 i serien. Efter att ha sträckläst boken när den släpptes, så fick jag gott vänta i några månader innan ”Det fantatiska ljuset” (The light fantastic, 1986) kom ut som nummer 21. Med detta så kan jag väl bara konstatera att jag var fast i Pratchetträsket, men eftersom nästa bok i serien dröjde, så började jag utforska hans författarskap på originalspråk. Något som blev en verklig ögonöppnare, då mycket av Pratchetts storhet försvunnit i översättningen.
Nu vill jag på en gång slänga in en brasklapp, att detta problem inte är något unikt för de böcker som Äventyrsspel gav ut, utan även är ett problem som omgärdar senare översättning. Även om Pratchetts böcker till det yttre kanske inte utgör några större utmaningar för översättaren, så byggde mycket av hans skrivande på en lekfullhet med ord, där han vände och vred på orden för att hitta nya infallsvinklar. Något som inte alltid går att översätta, och där delar av hans författarskap försvinner i översättningen.
Ett sådant exempel är kanske huvudpersonen Imp Y Celyn i ”Levande Musik” (Soul music, 1994), vars utseende beskrivs som ”elvish”, vilket förstås anspelar på att han kan ha alviskt (vilka inte nödvändigtvis är speciellt trevliga varelser och därför ogillade på Skivvärlden) släktskap, men också på en viss berömd amerikansk musikartist med efternamnet Presley. Nu försöker, om minnet inte sviker mig helt, översättaren rädda tillställningen, genom att informera läsaren om den engelska ordvitsen, som faller rätt platt på svenska då han beskrivs som ”alvisk”. Så här kan man förstås fortsätta, och jag vill ändå passa på att ge översättarna av Pratchetts verk en elogé, för det är sannerligen inte en lätt uppgift att översätta hans böcker till svenska ur denna synvinkel.

Vore det inte för att jag redan är fullt upptagen med flera böcker, så skulle jag dagen till ära givetvis läsa något av honom…