Assassin Artemis Entreri whisks his kidnapped victim, Regis the halfling, south to Calimport and into Pasha Pook’s vengeful hands. If Pook can control the magical panther Guenhwyvar, Regis will die in a real game of cat and mouse.
Using an enchanted mask, dark elf Drizzt Do’Urden hides his heritage and races with the barbarian Wulfgar to save their light-fingered friend. An unexpected ally arrives just as Entreri springs a trap. But can Regis survive unscathed?
The companions from Icewind Dale battle pirates on the famed Sword Coast, brave the deserts of Calimshan, and fight monsters from other planes to rescue their friend… and themselves.

Omslag till boken The Halflings Gem (den tredje och avslutande delen av The Icewind Dale Trilogy av R.A. Salvatore)

Omslag till boken The Halflings Gem (den tredje och avslutande delen av The Icewind Dale Trilogy av R.A. Salvatore)

Så har det då blivit dags att ta en närmare titt på boken The Halfling’s Gem, den tredje delen i The Icewind Dale Trilogy av R.A. Salvatore. Inköpt på Tradition i Stockholm i samband med att boken släpptes, dröjde det ett tag innan jag kom till skott och läste den. Efter denna begivenhet i bokens existens, så har den sedan dess spenderat sin tid i bokhyllan eller nedpackad i diverse flyttkartonger. I likhet med de två föregående böckerna, så grävdes den i vintras fram från säkerheten på vinden, och placerades i bokhyllan.
Här blev den sittande i stillhet, fram tills jag var klar med Streams of Silver, och det således var dess tur att bli läst. Trots att det gått nästan 30 år sedan sist, så har jag ändå fragmentariska minnesbilder av boken, som jag åtminstone då tyckte var helt ok. Men av lite oklara orsaker, så blev det aldrig några försök att läsa om boken, förrän nu då.

>>>>>>>>>>>>>>>> Here be spoilers <<<<<<<<<<<<<<<<

När vi senast lämnade våra hjältar i den föregående boken Streams of Silver, så var det sannerligen ett modfällt sällskap som vandrade ut ur Mithrill Hall. Inte nog med att lönnmördaren Artemis Entreri lyckats kidnappa halvlängdsmannen Regis, så tvingades man dessutom bevittna hur dvärgen Bruenor lyckades besegra skuggdraken Shimmergloom, för att göra den sällskap ner i det oändliga mörkret. Medan resterna av sällskapet slickar sina sår hos Harpells, så skyndar sig Entreri söderut med sitt byte i form av Regis och Drizzt magiska panter Guenhwyar. Efter att man slickat sina sår, bestämmer sig Drizzt och Wulfgar för att ta upp jakten på lönnmördaren, och försöka rädda Regis undan hans före detta chef Pasha Pooks förmodade hämd. För att undvika samma problem som Drizzt drabbades på grund av sitt påbrå i resan till Mithrill Hall, vilket skulle försvåra jakten på Entreri, så föreslår Malchor Harpell att mörkeralven maskerar sig till en vanlig alv med hjälp av en magisk mask. Det enda problemet, är masken inte finns i hans ägo, utan återfinns hos en allt än annat hjälpsam banshee.
Medveten om att tiden är knapp, och att man inte har råd med några kostsamma omvägar, så ger man sig motvilligt på jakt efter masken. Efter att ha besegrat bansheen och kommit över masken, så tar man upp jakten på allvar. Tyvärr för Drizzt, som nu antagit formen av en vanlig alv, och Wulfgar, så Entreri fått ett rejält försprång och använder sig av Regis magiska rubin för att sätta krokben för sina förföljare. Medan de båda vännerna försöker hinna ifatt lönnmördaren och hans fånge, så vaknar mirakulöst Bruenor till liv i Mithrill Hall. Efter att ha kämpat sig förbi alla duergar som nu befolkar hans rättmätiga rike, så lyckas Bruenor svårt skadad och förgiftad ta sig ut ur Mithrill Hall. Räddad av ingen annan än Lady Alustriel, tar sig dvärgen till Longsaddle och återförenas där med sin adoptivdotter Catti-brie, som stannat kvar för att organisera återerövrandet av Mithrill Hall. Efter att ha fått höra hennes berättelse, bestämmer sig de båda för att försöka hinna ifatt sina vänner, och hjälpa dem att frita Regis. Vid det här laget är dock den maskerade mörkeralven och barbaren på väg att lämna Baldur’s Gate ombord på den sympatiske kaptenen Deudermonts fartyg. För att Catti-brie och Bruenor ska ha en chans att hinna ifatt sina vänner, så får de en flygande vagn av Lady Alustriel. Medan far och adoptivdotter flyger söderut, har Regis gamle arbetsgivare Pasha Pook, övertalat piraten Pinochet att lägga sig i bakhåll för Deudermonts fartyg. Hårt pressad av piraten Pinochets angrepp, anländer Bruenor och Catti-brie precis i tid för att vända krigslyckan, och tillsammans med Drizzt och Wulfgar lyckas man slå tillbaka piraterna. Under sammandrabbningen, så råkar dock Drizzts mask ramla av, och avslöjar hans verkliga jag. Besättningen ombord på Deudermonts fartyg, vet först inte riktigt hur de ska reagera, om än man är något misstänksam. Men efter att kaptenen förklarat att de förmodligen varit på väg mot havets botten eller närmaste slavmarknaden om det inte varit för mörkeralven, så lättar stämningen ombord. Nu är dock inte allt frid och fröjd, och det är ett skadat fartyg som anländer till Calimshan i stort behov av reparationer. Medveten om att tiden börjar rinna ut för Regis, så beslutar sig kvartetten för att landvägen till Calimport. Där väntar nu inte bara lönnmördaren Entreri och Pasha Pook, utan även en ny fiende i Rassiter och hans varråttor, på kvartetten…

Efter en lite trevande inledning i boken The Crystal Shard, tog historien – och R.A. Salvatores författarskap – fart rejält med Streams of Silver, och avslutas med en rejäl smällkaramell i form av The Halfling’s Gem. Precis som när det gäller de tidigare böckerna, så är inte det här någon litterär milstolpe, om än trilogins fick stor betydelse för R.A. Salvatores författarskap. Med detta sagt, så är det en småtrevlig berättelse, som kan liknas fantasylitteraturens svar på filmvärldens popcornfilmer. Det är lätt att sätta sig in i, där Bruenors återkomst – som andas mer än lovligt inspiration av Gandalfs hädangång i Moria – skänker berättelsen en, om än förutsägbar, småroande twist. Annars kan man väl bara konstatera att R.A. Salvatore fortsätter att utvecklas sitt författarskap, och att The Halfling’s Gem är den utan tvekan bästa boken i serien.
Kan man bara blunda för de fortsatt mer än lovligt schablonmässiga huvudkaraktärerna i form av Bruenor, Wolfgar och till viss del Catti-brie, så är det här ändå en rätt spännande historia. Tempot är klart bättre än i de två tidigare böckerna, och Salvatore lyckas även hålla fast i den röda tråden när berättelsen tar avstickare, som i fallet med Drizzt och Wulfgars jakt på den magiska masken, och den känns mer strömlinjeformad än i den mycket spretiga berättelsen i The Crystal Shard. I likhet med föregående bok, så koncentreras mycket av bokens karaktärsutveckling på Drizzt, vars kamp med sig själv fortsätter, och vilken förstärks av tillgången på den magiska masken. Oroad över vart allt detta ska leda till, försöker Catti-brie att få Drizzt att acceptera sig själv, vilket förstås inte är det enklaste.
Vilket osökt för oss till bokens skurkar, och här får vi äntligen stöta ihop med Regis ärkenemesis, sin gamle arbetsgivare Pasha Pook. Tyvärr så förtas lite av stämningen av hans namn, och hur jag än försöker, så har jag lite svårt att ta en person med namnet ”Pook” på något större allvar. En känsla som förstärks av att Salvatore aldrig riktigt utvecklar karaktären, och istället låter han sysselsätta sig med att försöka tortera Regis på de mest utstuderade sätten. Istället landar karaktärsutvecklingen på antagonisterna på varråttan Rassiter i allmänhet, och Entreri i synnerhet. Övriga antagonister, fladdrar förbi, och den enda minnesvärda av dessa är kanske piraten Pinochet, främst kanske på grund av hans namn. Varför man namnger en karaktär efter en ökänd chilensk diktator, och ingen reagerat.
I likhet med tidigare böcker, så är dialogen emellanåt lite träig. Det är förstås också en hel del action, och det trycks in alla möjliga – och omöjliga – motståndare för huvudpersonerna att bekämpa. Annars flyter texten på utan större problem, och några djupare kunskaper i engelska lär inte behövas för att kunna tillgodogöra sig texten. Däremot känns slutet otroligt framhastat, och på ett par sidor så försöker han, hjälpligt, att knyta ihop alla röda trådar han kan, och några därtill.
Med det är det dags att sammanfatta hela trilogin, som får godkänt. För även om det emellanåt är lite väl klichéaktigt och dialogen är styltig, så är det tre lättlästa och hyfsat spännande böcker. Som jag skrivit nu i tre recensioner, det handlar inte om någon milstolpe i fantasylitteraturen, men om man jämför med många andra böcker som TSR (och senare Wizards of the Coast) gav ut, så tycker jag absolut de är några av de bättre.