Efter åtta bekymmer och en och en halv månad, så fick jag ut den berömda kroppsdelen och tog mig till biosalongen för att bevittna filmen Solo: A Star Wars Story. Riktigt varför det tagit mig så länge, är en komplicerad historia. En av orsakerna stavas Fotbolls-VM, vilket man som geek kanske inte ska erkänna att man slaviskt följde, men nu gjorde jag det. Men huvudorsaken var dock inte på grund av fotboll, utan att jag inte var det minsta taggad att se filmen. Nu har detta inget med mina rätt ljumma intryck av The Last Jedi (en recension av den filmen har av lite oklara orsaker dröjt), utan mer handlat om det kaos som omgärdat filminspelningen. Att jag sedan också fick intrycket att Disney aldrig riktigt lyckades bygga upp något intresse, i likhet med hur de gjorde inför The Force Awakens och The Last Jedi, gjorde väl även sitt. Lägger vi då till det faktum att Han Solo, allt sedan den där sommarmatinén på Sandrews i Gävle, varit min stora idol i Star Wars-universumet. Att riskera att spoliera min ungdoms favoritkaraktär, har också avskräckt mig. Men, till slut så kunde jag inte hålla mig, och igår (tisdag 24 juli 2018), så kastade jag av mig alla skygglapparna och traskade ner till Filmstaden här i Västerås för att så till slut se filmen.

>>>>>>>>>>> Here there be spoilers <<<<<<<<

Poster för "Han Solo: A Star Wars Story".

Poster för ”Han Solo: A Star Wars Story”.

Solo: A Star Wars Story inleds på planet Corellian, där Han Solo (Alden Ehrenreich) tillsammans med sin flickvän Qi’ra (Emila Clark), livnär sig som småskurkar i ett lokalt gäng. Efter att ha lyckats fly från gänget, försöker paret muta sig ut från planeten, men Qi’ra grips och Han tvingas ta värvning i Imperiet som pilot, för att undkomma sina förföljare. När vi tre år senare stöter ihop med Han, så har hans karriär inom Imperiets flygvapen kommit av sig, och han tjänstgör som infanterist på planeten Mimban. Här råkar han stöta ihop en grupp kriminella under ledning av Tobias Beckett (Woody Harrelson), som utger sig för att vara soldater, men när han konfronterar dem för att komma bort från planeten, så anger de honom till Imperiet som desertör. Som straffa kastas han ned till odjuret, i en scen som känns som hämtad från Jedins Återkomst, så stöter han ihop med wookien Chewbacca (Joonas Suotamo), som hålls fången i hål i marken och sedan matar honom med fångar. Efter att Han lyckats övertala wookien att hjälpa honom fly, lyckas de precis nå fram till landningsplattformen innan Becketts gäng lämnar Mimban. I sista stund så beslutar sig Beckett för att låta Han och Chewbacca få följa med, och delta i att stjäla en last av det dyrbara bränslet coaxium på Vandor-1. Men rånet går snett, och flera gängmedlemmar dödas, när en grupp Cloud Riders under ledning av Enfys Ness dyker upp och hela lasten av coaxium förstörs (tillsammans med en stor del av ett berg). Beckett avslöjar nu att han fått order att stjäla lasten för Dryden Vos (Paul Bettany), en högt uppsatt medlem i det fruktade Crimson Dawn-syndikatet. Väl medveten om straffet för sitt misslyckande, så går Beckett motvilligt med på att ta med Han och Chewbacca att möta Vos på hans rymdfarkost. Här stöter Han ihop med Qi’ra (som nu gått med i syndikatet och är en av Vos främsta underordnade), och lyckas övertala Vos om att de ska kompensera hans förlust genom att stjäla rå coaxium på planeten Kessel, och sedan raffinera det. Vos som finner Hans plan fascinerande, godkänner den och beordrar Qi’ra att följa med för att övervaka gänget. Eftersom man saknar ett rymdskepp tillräckligt snabbt att ta sig från gruvorna i Kessel till raffinaderiet, så leder Qi’ra dem till Lando Calrissian (Donald Glover), en gammal smugglare och kortspelare, som också råkar vara ägare till ett väldigt, väldigt snabbt rymdskepp…

Vad ska man då säga om Solo: A Star Wars Movie? Tja, som min inledning antyder, så var mina förväntningar på denna film otroligt låga. Det brukar sällan vara ett bra tecken när regissören (eller i detta fallet regissörerna) får foten, och att den nya regissören sedan tvingas filma om delar av filmen. Hur mycket Ron Howard – som fick ersätta Phil Lord och Christopher Miller vilka fick foten på grund av ”kreativa skillnader i synen på filmen” – lyckades räta upp, eller kanske spoliera, är oklart för mig. Klart är dock att filmen, och helt klart mina förväntningar på den, tog skada av kaoset som rådde under filminspelningarna.
För tyvärr är det här en historia som aldrig riktigt lyfter, eller greppar tag om en och som tyvärr lider av att vara allt för generisk. Det skulle i stora drag kunna vara en handling från vilken actionfilm/actionkomedi som helst, och andas väldigt lite av Star Wars. Det är ju inte direkt så att det saknas material att använda sig av som manusförfattare. Även försöken att, ofta med lite milt våld, trycka in referenser från filmer som inverkat på George Lucas skapelse, faller tyvärr också platt. Slutscenen som rimligen borde blivit en episk sekvens, känns både billig och framhastad, och känns i slutändan som ett hafsigt försök att anspela på filmmästaren Sergio Leones mästerliga spagettiwesternfilmer.

Men den som går på Han Solo för att se action, lär inte gå tomhänt. För det finns en hel del schyssta actionscener, men förvånansvärt många av dessa förstörs av att ljussättningen är så otroligt mörk att an knappt ser något. För en film som trots allt lever på häftiga specialeffekter, så är många scener så mörka att det knappt går att se vad som händer, än mindre specialeffekterna. Vilket gör att man misstänker att filmskaparna försöker dölja något, som misslyckade – eller billiga – specialeffekter. Men de gånger man ser något, så ser det ofta bra ut. Undantaget, och här skulle man kanske behövt lite mer svärta i filmen, är striden runt gruvorna på Kessel, som helt är ett studiobygge och riktigt dåligt gjort.
Men min största invändning mot filmen rör varken den generiska handlingen, eller ljussättningen, utan karaktärerna. Visst Ehrenreich har inte en lätt uppgift att tolka en av filmvärldens kanske mest ikoniska smugglare, och är trots ett par darriga sekvenser, långt ifrån en katastrof i likhet med Christopher Hayden. Problemet ligger dock inte hos Ehrenreich, utan hos manusförfattarna, som någonstans på vägen tappar bort den egoistiske och självsäkre smugglaren (och den förmodade Nerfherden), och förvandlar honom till en smånaiv kille med hjärtat på rätt ställe. Det hade onekligen fungerat, om han likt Luke Skywalker i Stjärnornas Krig, gjort resan från naiv till egoistisk, men här gör han precis motsatt resa. Inte helt olikt den han gör i den nyss nämnda filmen, vilket på något sätt gör hans förvandling i slutet av striden om Yavin, mindre betydelsefull och karaktärsbrytande. Jag hade nog någonstans hoppats få se en Han Solo som var mer scum & villiany-typ av karaktär, än den vi nu fick. Här någonstans får jag känslan att filmen tagit akut skada av regissörsbyten och de påstådda kreativa skillnader som uppstått.
När det gäller den kvinnliga huvudrollen, så gör Emilia Clarke en habil insats som Solos flickvän Qi’ra, utan att det riktigt slår gnistor mellan henne och Ehrenreich. Även om man försöker, så känns det mest som två syskon. Det mest störande med hennes karaktär är dock att Clarke, som förmodligen inte får räknas som någon större skådespelartalang, envisas med att använda sig av en extremt engelsk accent, som lite lätt för tankarna till den skolengelska man lärde sig på 1980-talet. På något sätt, så kan jag tycka att här överklassengelska rimmar rätt illa med mitt intryck av henne som någon som kommer från samhällets bottenskikt. Det är nästan så att man förväntar sig att hon ska brista ut sång när som helst, och sjunga om att medicinen slinker ner lite snabbare om man tillsätter socker (ja, de visade reklam för Mary Poppins återkomst innan filmen).
Filmens behållning är dock utan tvekan Donald Glover, som verkligen axlar Billy Dee Willimas mantel (bokstavligen) som Lando Calrissian. Medan Ehrenreich mest av allt verkar släpa runt på Han Solo, tyngd av att vara hjälten i filmen, så får Glover tämligen fria händer i skapa en karaktär som tillför lite flärd och färg i filmen. Här får vi kanske en föraning om hur man borde porträtterat Solo, och inte den halvmesyr vi får. Det är nästan synd att man inte valde att göra en film om Lando, för den hade blivit grym. I övrigt då? Tja, resten av ensemblen gör vad man kan förvänta av dem, utan att riktigt lysa. Woody Harrelson gör en helt ok insats som Tobias Beckett, men någon känsla av att han på något var modellerad efter Long John Silver fick inte jag. Filmens skurk, Dryden Vos, spelad av Paul Bettany, är extremt generisk, och känns som han hämtats från valfri Bondfilm på tidigt 2000-tal, när Pierce Brosnan spelade den brittiske agenten. Precis som tidigare filmer, så är Solo: A Star Wars Story behäftad med droider, och i fallet med L3-37. Medan den är källa till en hel skratt, så känns alldeles för mycket i dess resonemang och agerande från K-2SO i Rogue One: A Star Wars Story. Två filmer och Disney har redan uttömt allt i droidkarkatärerna, och börjar återanvända dem.
Ett par ord om soundtracket, som Star Wars-veteranen John Williams ligger bakom, och som är precis som väntat, välgjort och fullt av musikaliska referenser till senare filmer. Kanske inte Williams bästa, men han saknades i Rogue One. Så det var i alla skönt…

Men nog om det, vad blir då mitt betyg för Solo: A Star Wars Story? Det blir trots allt godkänt, om än knappt. Mycket beroende på att mina förväntningar på den var extremt låga, och att den trots allt gick att se (mina värsta farhågor besannades alltså inte). Med detta i åtanke, så har den gott om brister, karaktärerna är alldeles för generiska, någon direkt karaktärsutveckling saknas och handlingen lite lätt intetsägande. Men det är en godkänd popcorncornrulle utan att för den delen lämna något djupare intryck. Om jag skulle placera Han Solo: A Star Wars Story bland de övriga Star Wars-filmerna (och inte räkna med Ewokfilmerna och Christmas Specials), så hamnar den någonstans mellan Klonerna Anfaller och Mörkrets Hämnd.

Nu ryktas det om att Solo: A Star Wars Story är den sista fristående Star Wars-film som kommer släppas på ett tag. Nyheter som gjort att vissa slagit sig för bröstet och säger beror på den kritik som bubblade upp efter filmen The Last Jedi, och ledde till att många påstås bojkottat Star Wars-filmen. Något jag inte tror på ett dugg, speciellt som filmen inte gick så dåligt som man kanske kunde tro, snarare tvärt om gick den faktiskt bättre Rogue One: A Star Wars Story. Snarare tror jag det handlar om rent praktiska orsaker, som att marknaden inte klarar av så många filmer, och att det redan – efter endast fyra filmer – börjar gå rundgång i historierna. Medan man kunde leva med det i den pågående trilogin, så är det illavarslande när samma karaktärer och story plots, börjar gå igenom i alla filmerna. Det kan inte heller varit speciellt lyckat att låta Han Solo-filmen gå upp ett knappt halvår efter The Last Jedi, då det innebar att den fick mycket kortare tid på sig att bygga upp en hype.
Men det som jag tror varit avgörande, om ryktet stämmer, är att filminspelningarna av antologierna dragits med otroliga problem. Medan det inte gick så långt att regissören av Rogue One: A Star Wars Story fick sparken, så tvingades man spela om omfattande delar av filmen, och historien runt filmen om Han Solo, har jag redan beskrivit ovan. Till detta ska vi lägga den planerade nya trilogi filmer, av vilka vi tyvärr inte vet mycket mer än att de lämnat planeringsstadiet, så inser man snabbt att Disney förmodligen inte behöver en massa distraktioner från struliga antologifilmer.