Rollspelaren

Din plats vid spelbordet

Utvald bild Drakborgen

Drakborgen

”Ett årtusende har svunnit sedan T’siraman Trollkarlens rike föll sönder, men kvar står Drakborgen, en gång hjärtat i hans välde, mörk och hotande som en ointaglig fästning uppe på bergstoppen. I byarna i dalen berättas om legenderna om de sagolika guldskatterna inne i Drakborgen – men också om de monster och djävulska fällor som vaktar rikedomarna, och om de hjältar som gick in men aldrig återvände.
Men du har beslutat dig för att trots farorna i vetskapen om att skulle du överleva och lyckas, skulle guldet göra mycket för att lindra nöden i din hemby. Och nu står du här, i det blodröda gryningsljuset nedanför Drakborgens skräckinjagande fasad, redo att gå in. Du vet att före solnedgången måste du vara ute igen, för ingen mänsklig varelse kan överleva natten där inne. Och du vet också att den här dagen kanske blir den sista i ditt liv.”

Brädspelet Drakborgen var Algas försök att kapitalisera på rollspelsintresset bland Sveriges tonåringar.

Brädspelet Drakborgen var Algas försök att kapitalisera på rollspelsintresset bland Sveriges tonåringar.

Vi är åter förpassad till en julafton på 1980-talet, närmare bestämt 1985. På radion går Band Aids ”Do they know it’s Christmas” varm, och under julgranen i vardagsrummet ligger en inte allt för oansenlig hög med – mestadels – hårda julklappar. Efter den sedvanliga kaotiska julmiddagen med diverse släktingar, så var det så dags att bege sig hemåt för den traditionella julklappsutdelningen i radhuset i Sätra. Vilken kunde vara nog så kaotisk, men som tack och lov oftast innehöll något i spelväg. Julen 1985 var inget undantag, och bland julklapparna doldes bland annat Drakborgen. Ett spel som visserligen spelades flitigt, men som fick hård konkurrens av Talisman, som köptes in under mellandagarna för julklappspengarna. Fram till att vi lämnade radhuset för en lägenhet inne i Gävle, så spenderade spelet sin mesta tid med att ligga och samla damm på någon bokhylla. Riktigt vart spelet sedan tagit vägen, är jag lite osäker på, men förmodligen så ligger det i någon flyttkartong hos mina föräldrar och fortsätter att samla damm. Här kunde vår berättelse ta slut, eftersom mina direkta minnen av själva spelet, är ytterst begränsat. Riktigt så blev det inte, för högst oväntat så råkade jag bli med Drakborgen i samband med att jag köpte en samling spel i våras. För bland alla böcker till Advanced Dungeons & Dragons, tidningar, brädspel och sällskapsspel, så låg ett exemplar av Drakborgen och expansionssettet Drakborgen II. Detta till trots, så dröjde det till den gångna helgen, innan jag äntligen tog mig tid att spela spelet. Även om mina minnen av Drakborgen i bästa fall är vaga, och jag inte spelat det på år och dar, så var det med stor förväntan jag började ställa upp pjäserna och bland kortlekarna för ett parti Drakborgen. Hur det gick, ja det kommer jag återvända till, men först en kortare genomgång av vad Drakborgen egentligen är, för er som inte spelat spelet, eller bara glömt bort det.

På väg mot ära och rikedom, eller en för tidig död?

På väg mot ära och rikedom, eller en för tidig död?

Sällskapsspelet Drakborgen är ett spel för en till fyra personer, konstruerat av duon Jakob Bonds och Dan Glimne och vilket gavs ut av Alga 1985. Riktigt hur det kom sig att Alga, som vanligtvis är förknippat med mer traditionella sällskapsspel som ”Tjuv och Polis”, ”Cluedo”, ”Nya Finans” eller ”Den Försvunna Dimanten” och liknande spel, fick för sig att ge ut ett fantasyinspirerat spel är lite oklart för mig. Oavsett vad som föranledde beslutet, så var det ett osedvanligt lyckat beslut, då dess popularitet inte enbart begränsades till den svenska marknaden och det fortfarande ges ut både på svenska och engelska. Det är dock inte enbart spelets inramning som skiljer Drakborgen från de spel som Alga vanligtvis förknippas med, utan även omfattningen av spelets regler, som till skillnad från övriga spel, inte är tryckta på lådans insidan, utan på ett separat regelhäfte och en handfull regelkort. Med detta sagt, så tycker jag inte reglerna är speciellt komplicerade, om än rätt omfattande för ett spel från Alga. Vilket med tanke på att det tog nästan fem år att sammanställa spelet, känns tämligen passande.

De fyra hjältarna man kan välja mellan

De fyra hjältarna man kan välja mellan

Inspirationen till Drakborgen verkar konstruktörerna främst funnit i spel som Dungeons & Dragons och liknande spel, och för tankarna till de tidiga äventyr som Äventyrsspel gav ut till Drakar och Demoner. Målet med Drakborgen är att ta sig in till slottets skattkammare i mitten av spelplanen, vilken bevakas av en sovande drake, stjäla så mycket man kan av skatten och sedan ta sig ut innan solen går ner. Vinner gör den spelare som inte bara lyckats samla ihop de mest värdefulla skatterna, utan att bli kvar inne i borgen. Något som när man väl börjar spela, visar sig lättare sagt än gjort. För jag kan redan nu avslöja, att Drakborgen är ett väldigt svårt spel, och att det är stor risk att ingen av spelpjäserna varit i närheten av skattkammaren när solen går ner efter 26 drag och spelet är slut. Men det är att gå händelserna lite i förväg…
Spelet inleds med att spelarna väljer vilken av de fyra hjältarna, de ska försöka lotsa igenom slottet för att nå fram till skattkammaren. De fyra hjältarna som spelarna kan välja mellan är Bardhor Bågman, Riddar Rohan, Aelfric Brunkåpa och Siegeir Skarpyxe, och vars olika värden i de fem grundegenskaperna (Styrka, Vighet, Rustning, Tur och Kroppspoäng) ger dem för och nackdelar i utforskningen av borgen.

Eftersom man drar rumsbrickorna slumpmässigt, så är varje spelomgång unik.

Eftersom man drar rumsbrickorna slumpmässigt, så är varje spelomgång unik.

Själva spelplanen i Drakborgen består av ett rutnät, på vilket man lägger en rumsbricka när en spelare placerar sin spelpjäs på en tom ruta. Med hjälp av dessa rumsbrickor, så bildas en labyrint som byggs ut allt eftersom spelaren tränger djupare in i borgen, och som förhoppningsvis leder fram till skattkammaren i mitten av borgen. Har man otur, så leder labyrinten dig åt fel håll eller visar sig blockerad, och vilket innebär att du tvingas försöka hitta en ny väg, något som med tanke på att du endast har en begränsad tid på dig att klara spelet, kan visa sig förödande. Precis vad som väntar din hjälte i de olika rummen, i form av fällor, skatter, monster och så vidare, avgörs antingen via layouten på rumskorten eller slumpmässigt genom kortdragning. Medan vissa av fällorna mest utgör ett störningsmoment, så finns det flera som är i allra högsta grad dödliga, medan andra kan sätta rejäla käppar i hjulet för din hjälte.
Stöter man ihop med ett monster, så måste detta eventuellt bekämpas, innan din spelpjäs – förhoppningsvis – kan fortsätta sin framfart i slottet. I samband med att spelaren drar ett monster, så ska denne öppet deklarera sin stridshandling, och om denne tänkt anfalla, avvakta eller försöka fly. Spelaren till höger om den angripne spelaren, drar därefter ett Monsterkort, där det framgår var det specifika monstret gör baserat på spelarens val. Har man tur, så undviker man strid, annars tvingas man bekämpa monstret innan man kan fortsätta. Strid i Drakborgen är inte speciellt komplicerat, och för osökt tankarna till leken ”Sten, sax och påse”, och går i korthet ut på att man drar ett av de tre stridskort som är unikt för monstret (som kontrolleras av en spelare) och hjälten. På korten, på vilka det står en bokstav (A, B och C), framgår också om man gör extra mycket skada, och där A slår B, B slår C och C slår A. Den som förlorade blir av med ett – eller fler – Kroppspoäng, och skulle man dra samma bokstav, förlorar båda varsin Kroppspoäng. Striden pågår till antingen hjälten eller monstret, förlorat alla sina Kroppspoäng och dör. Spelar man ensam, så används den tolvsidiga tärningen till att avgöra utgången, vilket inte känns helt optimalt då man på resultatet 10 till 12 måste slå om tärningen utan att något sker.

Ingen av hjältarna lyckades nå fram till drakskatten innan solen gick ner.

Ingen av hjältarna lyckades nå fram till drakskatten innan solen gick ner.

Har spelaren med en gnutta skicklighet och en stor portion tur, lyckats lotsa sin spelpjäs till Skattkammaren utan att förolyckas, så är det dags att försöka stjäla så mycket skatter man kan innan draken varje. Varje runda man befinner sig i skattkammaren, drar man två Skattkort och sedan ett kort för att avgöra huruvida draken fortfarande sover, eller vaknar. Sover draken, så händer inget, och rundan är över. Skulle draken däremot vakna, så tvingas spelaren lämna ifrån sig alla sina skatter denne tagit i Skattkammaren, sedan slå en tolvsidig tärning för att se hur mycket skada denna tagit när draken dränker kammaren i eld och tvingas sedan – om karaktären överlevde – lämna rummet. Draken återgår sedan till att sova, och processen kan starta om. Lyckas man undvika att väcka draken, så gäller det nu att försöka ta sig ut ur borgen helskinnad innan solen går ner.

Det ikoniska klistermärket som stolt proklamerar "Jag överlevde Drakborgen, det tuffa äventyrsspelet från Alga!"

Det ikoniska klistermärket som stolt proklamerar ”Jag överlevde Drakborgen, det tuffa äventyrsspelet från Alga!”

Det är ingen underdrift att påstå att Drakborgen är ett otroligt svårt spel, och att risken är överhängande att ingen av spelarnas karaktärer ens lyckas ta sig ut ur borgen innan tiden är slut. Enligt konstruktörerna, så är har din hjälte ”ungefär 15% chans att överleva därinne…” Inte de bäst oddsen, och något som bekräftades i samband med att jag spelade igenom Drakborgen, och det dröjde till det tredje försöket, innan jag överhuvudtaget lyckades nå Skattkammaren och ta mig ut ur borgen. Samtidigt så måste jag ändå säga att oddsen inte kände allt för betungande, snarare tvärt om så fungerade de som en sporre att slå oddset och överleva Drakborgen. Tyvärr så gick det som sagt lite så där, men jag är nöjd att jag åtminstone nådde fram, snodde två skatter utan att draken vaknade och sedan lyckades ta mig ut. Just denna aspekt, där du inte bara slåss mot dina motspelare, utan även mot klockan och oddsen att överleva, skänker Drakborgen en dynamik som få sällskapsspel på den svenska marknaden hade.
En annan fördel som Drakborgen har är att varje parti, eftersom labyrinten sätts ihop helt slumpmässigt, är unikt och inget annat likt. Något som onekligen gör att behållningen att spela spelet igen, inte minskas av att man vet hur man snabbast ska ta sig till och från de viktigaste platserna. Nackdelen med detta förfarande, är dock att layouten kan bli något underlig med korsningar som inte leder någonstans, även om det bidrar till charmen. En annan nackdel jag själv fick uppleva, är att spelet kan få ett mindre roande slut, om din spelpjäs blir inlåst utan möjlighet att komma någonstans. Sker detta dessutom i början av spelet, så är antiklimaxstämpeln inte långt borta. Det största problemet med Drakborgen är dock den uppsjö av olika kortlekar som används i tid och otid, där det finns en kortlek för vad som döljs i rummet, en specifik för skattkammaren, en för hur draken reagerar, en för när man ska öppna dörrar och så vidare i all oändlighet. Faktum är att det kändes mer betungande att hålla koll på korten, än hur många drag man hade kvar. En annan brist som jag snabbt blev varse om, är att det saknas möjligheter för de olika karaktärerna att slåss mot varandra i grundreglerna, då inte mer än en spelpjäs får befinna sig på en rumsbricka, med undantag för Skattkammaren.

Efter flera försök lyckades hjältarna ta sig in i skattkammaren.

Efter flera försök lyckades hjältarna ta sig in i skattkammaren.

Dessa brister till trots, så är Drakborgen ett riktigt kul spel som jag så här i efterhand kan tycka borde rönt ett bättre öde än att ligga och samla damm i bokhyllan. Det är ett intensivt och spännande spel, där man som sagt slåss mot oddsen, klockan och sina motspelare, och där det gäller att kombinera en gnutta skicklighet med en stor portion tur. För även om det vid en först anblick verkar vara ett spel där slumpen spelar en stor roll, så inser man snabbt att det gäller att anpassa sin taktik efter sin karaktärs för och nackdelar. Genom att försöka vända oddsen till sin fördel, kan man också efter ett tag få en bättre överblick över de beslut man tar, ska man bli kvar i Skattkammaren en omgång extra, eller är det lönt att försöka öppna dörren istället för att ta en omväg och så vidare. Samtidigt går det inte att komma ifrån att svårighetsgraden är väldigt hög, och att det finns stor risk att ingen spelare lyckas. Något som jag tycker skänker spelet ytterligare en dimension som saknas i många andra sällskapsspel, och som också nyttjades av Alga i reklamsyfte genom det ikoniska klistermärket med texten ”Jag överlevde Drakborgen”. Just detta gör, i kombinationen med tidspressen, att tempot i Drakborgen alltid är högt och att varje drag du gör, kan få stora konsekvenser för hur du lyckas. Ett klassiskt spel, som absolut förtjänar sin kultstatus…

Föregående

Monsterboken II

Nästa

Flykt undan mörkret

  1. Frido

    Bra skrivet om en gammal klassiker! Jag minns det här från när jag var liten. Men det är ju rätt mycket att plocka fram och sortera osv osv innan man ens kan börja spela. Numera kan man spela på datorn istället. Kolla in https://boardgamegeek.com/article/19315226#19315226 , finns några olika där som folk knåpat ihop.

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: