BAKGRUND:
En av kejsar Thorulfs närmaste rådgivare har kidnappats av terrororganisationen GATANS BARN.

UPPDRAGETS PRIMÄRMÅL:
Lokalisera rådgivaren och frita honom.
UPPDRAGETS SEKUNDÄRMÅL:

Eliminera den terrorcell som utförde dådet.

KOMPLIKATIONER:

Uppdraget motarbetas aktivt av Pyrisamfundets säkerhetspolis.

BRÄNNPUNK HINDENBURG är ett action-laddat äventyr till Mutant 2, där rollpersonerna färdas från Hindenburgs mörka gränder till Norrlands snösvepta fjällvidder. Största delen av äventyret utspelar sig i Ume, Norrlands huvudstad, och i vildmarken bland fjällen. I häftet beskrivs även flera nya varelser och högteknologiska föremål. BRÄNNPUNKT HINDENBURG utspelar sig vid valfri tidpunkt under perioden år 105-112.

Omslaget till äventyret Brännpunkt Hindenburg.

Omslaget till äventyret Brännpunkt Hindenburg.

Trots att Mutant 2 av allt att döma sålde förhållandevis bra, så verkar Äventyrsspel lidit brist på äventyr att publicera till rollspelet. Huruvida detta berodde på kvalitén på de inskickade bidragen, eller att de äventyr som trots allt landade på de ansvarigas bord på Äventyrsspels kontor, helt enkelt inte passade in i företagets planer för rollspelet, låter jag vara osagt. Oavsett orsak, så gick det med undantaget för Efter Ragnarök, väldigt trögt. Först två år efter att Äventyrsspel släppt Mutant 2, så publicerade det första äventyret avsett för de nya Mutant-reglerna. För de som nu som spelade rollspelet, så innebar det förstås att man antingen förlita sig på de äventyr som publicerats, eller göra egna. För egen del så innebar det tyvärr att intresset för Mutant 2, efter en intensiv tid i efterdyningarna till att rollspelet släppts, svalnade betänkligt. Inte ens Efter Ragnarök, som släpptes 1987 och som egentligen borde recenserats före Brännpunk Hindenbur, kunde riktigt tända glöden som omgärdat spelet tidigare. Efter att ha återanvänt några av de äventyr som getts ut i häftesform eller i Sinkadus, lade vi Mutant 2 delvis på is och spelade Sagan om Ringen Rollspelet eller Drakar och Demoner Expert istället.
Suget efter Pyrisamfundet försvann dock inte helt, och det dröjde inte länge innan såväl jag som mina spelare, plockade fram Mutant 2 ur kylskåpet. Lägligt nog, så verkar Äventyrsspel, fått upp intresset för spelet och släppt äventyret Brännpunk Hindenburg. Inköp som vanligt på Leksakshuset i Gävle, så lästes det noggrant igenom, innan spelarna fick möjlighet att sätta tänderna i äventyret. Några direkta minnen hur spelarna lyckades, annat än fragmentariska minnen av en intensiv jakt på ett snöbeklätt berg, har jag inte. Tyvärr så verkar detta av allt att döma, så tillvida mitt minne inte spelar mig ett spratt, den enda gången jag spelat äventyret. Varför det inte blivit fler gånger, är lite oklart, då jag vill minnas att åtminstone jag gillade Brännpunkt Hindenburg. Det var således med den sedvanliga känslan av förväntningar, och möjlighet att få återse ett gammalt schysst äventyr från vad jag ändå skulle vilja påstå var Äventyrsspels guldålder, om än färgen nu börjat flagna något…

En förvirrad, men i stora drag ofarlig robot

En förvirrad, men i stora drag ofarlig robot

Skriven av den för mig okände talangen Jonas Engwall, bjuds vi på en riktig agenthistoria i Mutantmiljö. Äventyret inleds med att spelarna befinner sig i ett vårvackert Hindenburg, Pyrisamfundets huvudstad, där de sitter på “fiskrestaurangen Glada Braxen” och dricker varsitt glas Svartstenaöl i väntan på Stefan Vang, en gammal vän till någon av rollpersonerna. Den av allt att döma extremt nervösa Stefan, anländer efter ett tag och sätter sig vid rollpersonernas bord, och ber han rollpersonerna följa med till Ume för att hjälpa honom med ett mycket delikat problem. Efter viss vånda, förklarar Stefan att han inte bara fått sparken från Pyrisamfundets underrättelsetjänst, utan även efterlyst. Orsaken till Stefans belägenhet, är en schism över hur underrättelsetjänsten ska tackla kidnappningen av Arnold Bjurensköld, en högt uppsatt pyrisk tjänstman. Dådet har utförts av organisationen Gatans Barn, ytterligare en av dessa ondskefulla organisationer, som befolkar Pyrisamfundet, och verkar inspirerade av de vänsterrörelser som under 1970- och 1980-talet terroriserade Europa. Bildad år 105 PT av den gotländske dissidenten Haral Zodenius, som i vredesmod efter att ha “blivit orättivist behandlad av överheten”, skrev boken “Människans partiska läggning”. Hans revolutionära retorik, med tal om att tömma “[…] karafferna på vin och fyll dem med blod!, gjorde att han snabbt blev förgrundsfigur för en rad revolutionära grupper i norra Europa, och i Storpolen växte det som skulle bli ”Gatans Barn” fram.
Precis som sina verkliga förebilder, så bedrevs kampen genom terrorattentat, kidnappningar och mord. Med tiden började dock Zodenius ångra många av sina uttalanden, och på ålderns höst uppmanade han sina följeslagare att besinna sig och lägga ner den väpnade kampen. Något som i stora drag hörsammats, med undantag för en liten klick av rörelsens mest våldsamma element, som slagit sig ned i det fattiga och glest befolkade Norrland. Besvikna över att sin läromästare svikit kampen, så lät man kidnappa honom från hans bostad på Gotland, och fördes till deras högkvarter i de norrländska fjällen för att avrättas. Av lite oklara orsaker, så har inte domen verkställts, och han spenderar nu sin tid inlåst i högkvartet tillsammans med Tyr Sverd, en högt uppsatt militär från Nidaros, och den ovan nämnda Bjurensköld.

Stefan Vang har skäl att vara orolig.

Stefan Vang har skäl att vara orolig.

Hur som helst, oroad över att Bjurensköld ska avslöja viktiga statshemligheter till Gatans Barn, så förordade Vang att man genast skulle skicka en grupp agenter till Ume för att frita honom. Vangs planer på att försöka frita Bjurensköld, föll dock inte i god jord hos Pyrisamfundets regering, som var oroad över att ett fritagningsförsök kunde leda till att Gatans Barn avrättade sin fånge. När Vang fortsatte att framhärda sin åsikt, fick han sparken och sattes under bevakning av säkerhetspolisen. Vilket av allt att döma var en bra idé, då han tillsammans med några vänner inom säkerhetstjänsten, på eget behåg tänkte försöka befria Bjurensköld. Om det nu är något man inte kan anklaga Vang för, så är det att han inte ger upp i första taget. Med säkerhetspolisen hack i häl, så vänder han sig nu till rollpersonerna för att tillsammans med dem tag sig till Norrlands huvudstad Ume, och försöka ta reda på vart Gatans Barn håller Bjurensköld fången och frita honom. Till sin hjälp har han två pyriska agenter, som infiltrerat rörelsen, och som är ovetande om vad som hänt i Hindenburg. Men precis när mötet lider mot sitt slut, kliver några män från säkerhetspolisen in på restaurangen med dragna laserpistoler, man kan tydligen inte anklaga Pyrisamfundets säkerhetstjänst för att vara speciellt subtil, för att gripa Vang. I tumultet som följer, såras Vang dödligt, men innan han dör ber han dem bege sig till Ume och kontakta de båda pyriska agenterna Jån och Mintel.

Något vidare muntert utflyktsmål visar sig Ume inte vara.

Något vidare muntert utflyktsmål visar sig Ume inte vara.

Med den pyriska säkerhetspolisen i hasorna, har förmodligen inte rollpersonerna speciellt många alternativ än resa norrut. Hur denna resa sedan rent praktiskt genomförs, är helt upp till spelarna och Spelledarna. Till sin hjälp får Spelledaren ett par händelser att krydda anrättningen med, vilka är gjorda med glimten i ögat. Eller vad sägs ett möte med en förvirrad och upprörd robot som går fram till rollpersonerna och pekar mot en rostande kanon. Eftersom mötena är kortfattat beskrivna, är det tänkt att Spelledaren ska kunna utveckla dessa efter eget behag, och kanske fungera som en kortare äventyr i äventyret. Det enda möte som beskrivs mer ingående, är en soptipp som befolkas av en familj kaniner. Beskrivningen av Herr Kanin och hans familj, känns hämtad från Beatrix Potters värld, ment till skillnad från Pelle Kanin och hans vänner är dessa beväpnade.
Nåväl, lyckas rollpersonerna bemästra lokala ungdomsgäng som buskör, muterade hästar och allt annat underligt man kan – och ska – stöta ihop med i Mutantvärlden, så når de till slut fram till Ume, eller ”Norrlands metropol” som den också kallas. Huruvida detta är något allmängods, eller något som får tillskrivas någon PR-byrå, låter jag vara osagt. Till skillnad från Pyrisamfundet, är Norrland ett förhållandevis fattigt och underutvecklat land, under ledning av en president som väljs vart nionde år i ett val, där ”endast manliga IMM över 28 år med en viss förmögenhet” får delta. Den nuvarande presidenten Vorhan Berg, är i slutfasen av sitt presidentskap, och den främste utmanaren att efterträda honom är den muterade älgen Parpeter Oxly, eller ”Papa” som han kallas i folkmun. Delar av orsakerna till varför Papa är förhållandevis populär, sitt ursprung till trots, är att han ”förordar att samhället skall ta socialt ansvar för sina medborgare oavsett samhällsklass”, något det är lite si och så med. Större delen av huvudstadens befolkning är IMM, men ökande urbanisering, har lett till att en kåkstad växt upp i stadens nordöstra delar. Här dominerar FMM och FMD, och är i praktiken laglöst land, då Umes svaga polisstyrka inte vågar sig in där. Mycket mer får vi tyvärr inte veta, och annat än vaga antydningar om en utdragen konflikt med Finland, som flera gånger angripit huvudstaden. Lite tunt kan tyckas vid en första anblick, men som ändå gör att Ume känns som en rätt lovande kampanjmiljö. En ambitiös Spelledare bör inte ha några som helst problem att nyttja den information som bifogas, och utveckla den. Någon karta över staden, bifogas inte heller, men det bör inte vara allt för svårt för en någorlunda ambitiös Spelledare att göra en egen.

Kaninerna i Mutant är långt ifrån sina gelikar i Beatrix Potters böcker.

Kaninerna i Mutant är långt ifrån sina gelikar i Beatrix Potters böcker.

Tanken är hur som helst att rollpersonerna ska sammanstråla med agenterna på Värdshuset Tre Sköldpaddor, vilket drivs av – du gissade helt rätt – tre muterade sköldpaddor. Även om de är fyra, så för det hela osökt tankarna till Teenage Mutant Ninja Turtles. Med detta ta också äventyret fart på allvar, och en lite småfinurlig agenthistoria tar sin början, vilken jag inte ska gå närmare in på. Istället kan jag bara konstatera att det är tillräckligt med action, för att tilltala även den mest luttrade Mutantspelaren. Givetvis så är inget Mutantäventyr komplett utan någon form av bunkerröj, och här ställs rollpersonerna mot en mystisk religiös sekt som bosatt sig i en övergiven gruva i närheten av huvudstadens kåkstad. Själva slutuppgörelsen med medlemmarna ur Gatans Barn, går inte heller den av för hackor och för lite lätt osökt tankarna till filmer som I hennes majestäts hemliga tjänst (On her majesty’s secret service, 1969) eller Örnnästet (Where eagles dare, 1968), då högkvarteret är beläget uppe på ett berg. Färdigheter i skidåkning, kan därför vara av intresse och ge det hela en extra twist. Även om det som sagt bjuds på action, som även borde göra självaste James Bond avundsjuk, så gäller det ändå för rollpersonerna att gå varsamt fram. Inte nog med att Umes polis kan ha åsikter om deras framfart i de övergivna gruvorna, skulle någon ur gisslan dödas eller bli allvarligt skadad under fritagningsförsöket, kan det inte bara innebära att de hamnar i onåd hos Pyrisamfundets säkerhetspolis eller regeringen, utan också orsaka diplomatiska förväxlingar med Nidaros och Gotland. Även om rollpersonerna är framgångsrika, så kan deras agerande väcka irritation bland tjänstemännen inom pyrisamfundets säkerhetstjänst eller utrikesministeriet, som tappat ansiktet. Det är givetvis inte heller helt otänkbart att eventuella överlevande medlemmar ur Gatans Barn, kan tänkas vilja hämnas. Således finns en uppsjö av äventyrsförslag, efter att man klarat av Brännpunkt Hindenburg.
Äventyret avslutas sedan med en epilogi, i vilken man går igenom de ovan nämnda frågorna, och en appendix, i vilken en rad högteknologiska fynd och nya varelser presenteras. Av de sistnämnda är kanske ”gröningarna” de mest minnesvärda, en muterad fästing som utvecklades i laboratorium innan katastrofen. I likhet med sina nutida släktingar, så finns risken att dessa små bär på någon smitta som den kan överföra till den varelse som den fäster sig vid. Har man otur, så kan man drabbas av en farlig sjukdom, vilken är upp till Spelledaren att avgöra, eller en svår skada, som att man blir permanent blind, får hjärnskador eller får permanenta spasmer.

De båda agenterna Mintel och Jån.

De båda agenterna Mintel och Jån.

Trots att namnet på äventyret känns något missvisande, då det utspelas i Ume, så är Brännpunkt Hindenburg en riktigt trevlig bekantskap. Engwall har skapat ett äventyr, som trots att det publicerades 1988, känns väldigt modernt i sitt öppna upplägg och bjuder spelarna på många valmöjligheter. Att upplösningen av äventyret dessutom går att påverka, både av spelarna och Spelledaren, uppskattas och är något man inte var bortskämd med på den här tiden. Det finns således stora möjligheter att låta Brännpunk Hindenburg blir starten på en längre kampanj, där spelarna får ta konsekvenserna av sitt handlande i Norrland. Även själva valet att bakgrundsmiljön och valet att förlägga äventyret till Norrland och Ume, som dock kunde beskrivits lite mer, bidrar till den lite annorlunda känslan. Att uppgörelsen dessutom sker på ett snöbeklätt berg, gör förstås inte saken sämre.
Det är inte bara miljön som bidrar till min positiva inställning till Brännpunkt Hindenburg, utan det gör även de Spelledarpersoner som befolkar äventyret. Här har Engwall verkligen ansträngt sig för att skapa en grupp intressanta, och inte helt okomplicerade, SLP som spelarnas rollpersoner kan interagera med. Någon direkt slutboss, i likhet med Markon i Järnringen eller De grå bröderna i Den Grå Döden, finns inte. Detta förhindrar inte att slutuppgörelsen i Gatans Barns högkvarter inte blir minnesvärda, och det enda som saknats för att finna den där ultimata James Bond-känslan, hade varit en rodelbana.
Samtidigt som äventyret i vissa avseenden känns nyskapande, så dammas samma gamla skåpmat vi matats i varenda – undantaget är Mutantkosackerna – äventyr till Mutant. Nämligen det obligatoriska bunkerröjet, och att rollpersonerna måste rädda Pyrisamfundet undan någon, mer eller mindre revolutionär organisation, som förlagt sitt högkvarter till någon geografiskt avlägsen plats. Likheterna mellan Gatans Barn och Järnringen, som introducerades i äventyret med samma namn, är uppenbara och ställer frågan hur många liknande rörelser det existerar i Mutantskandinavien. Att de dessutom förlagt sitt högkvarter till en gammal byggnad från tiden från före katastrofen, gör likheterna inte mindre, varken mellan organisationen eller äventyret Järnringen. Till skillnad från sina gelikar bland psi-mutanterna, så letade sig Gatans Barn aldrig in i mina egna äventyr, utan detta blev dess enda framträdande i ett Mutantäventyr.
Formgivningen av äventyret bjuder även det på en del nyheter, där den kanske mest uppenbara är storleken på häftet. Det här var det första äventyret till Mutant där man frångick A5-formatet, och gick över till G5-formatet. Tack vare det nya formatet, så har även äventyrets layout fått sig en rejäl uppryckning i jämförelse med tidigare produkter, där kapitelvinjetterna pryds av något som påminner om ritningar. Snyggt, vilket man dock kanske inte kan sägas om de gråaktiga rutor som pryder kanterna på sidorna. Kunde man gärna skippat. Inte helt olikt Äventyrsspels produkter vid den här tiden, så är språket kort och koncist. Om det beror på Engwall, eller korrläsningen, låter jag vara osagt. Vilket gör texten lättläst och redigt berättad, vilket man inte alltid är bortskämd med idag.
Äventyret pryds av ett osedvanligt plottrigt omslag, med en för äventyret inte speciellt stämningsfull illustration signerat Michael Whelan, och tillhör – åtminstone enligt mig – inte någon av hans bättre. Ett androgynt kattdjur, med enorma bröstmuskler, står lite lätt lojt lutad, i en mycket underlig pose, mot en vägg och håller på att stänga, eller öppna, en stor dörr till en bunker(?). I mörkret kan man skymta ficklampor, eller strålkastare, och vad jag förmodar är någon form av laserstrålar eller liknande. I ena hörnet återfinns för första gången, varningsskylten med texten ”Livsfarlig spänning”, vilket jag förmodar kan ha väckt en och annan förälders intresse över vad deras teling pysslade med.
Om Whelans bidrag till Brännpunkt Hindenburg kanske känns speciellt stämningsfull, så kan man inte säga det samma om Marc Grieves illustrationer som pryder själva äventyret. Jag förmodar, om än att det endast rör sig om en kvalificerad gissning, att han även står för kartorna. Nåväl, Grieves som nyttjades flitigt av Äventyrsspel under slutet av 1980-talet, håller en jämn kvalité genom hela äventyret, och där han även lyckats få med några riktigt stämningsfulla illustrationer. Den som kanske främst sticker ut i detta avseende, är illustrationen som pryder delen där rollpersonerna anländer till Ume, och konfronteras med stadens överförfriskade tulltjänstemän. En annan stämningsfull illustration, är på den förvirrade robot, som man kan stöta ihop med på väg norrut genom Jemtland. Huruvida det är meningen eller inte, men visst för en av de tre ur gisslan som avbildas på sidan 37, tankarna till William Shakespeare?

Spelkväll hos Gatans Barn?

Spelkväll hos Gatans Barn?

Brännpunkt Hindenburg är helt klart ett habilt äventyr, som tyvärr hamnat i skuggan av sina kanske mer namnkunniga syskonäventyr. Dess kanske största tillkortakommande, är dels att Gatans Barn känns som en slags fattigmansversion av Järnringen, och att det saknas en spelledarperson som verkligen höjer sig över mängden. Missförstå mig inte fel, Engwall har skapat ett otroligt porträttgalleri av karaktärer, men det finns ingen riktigt minnesvärd karaktär, som riktigt höjer sig över mängden. Att det sällan nämns bland favoritäventyren, beror också förmodligen på att det kom förhållandevis sent, och därför inte kanske riktigt omgärdas av samma nostalgikänsla som de tidigare äventyren. Vilket är synd, för det är onekligen ett spännande äventyr, som jag kan tycka förtjänat ett bättre öde.
Med det är recensionen av Brännpunkt Hindenburg slut, och när vi återvänder till Mutantskandiavien, så ska vi ta en närmare titt på Efter Ragnarök. Tills dess, på återseende.