Rollspelaren

Din plats vid spelbordet

Döda skogen (Första delen av trilogin ”Ärans Väg”)

Omslaget till äventyret Döda Skogen (första delen i trilogin Ärans Väg)

Omslaget till äventyret Döda Skogen (första delen i trilogin Ärans Väg)

De försvunna nycklarna

-”Hovar!”
-”Lägg av. Det har inte funnits hästar här på årtal!” utropar Pedrina föraktfullt. -”Du inbillar dig bara!”
-”Jag är säker. Det är hovar.”
Med en uppgiven suck lyfter Nrum’to huvudet från marken och sätter sig bredvid Pedrina vid den lilla lägerelden.

Plötsligt bryts friden av två enorma skepnader som med dragna yxor rusar fram mot äventyrarna.
-”VI SKAFFAR ÄRA!” bölar minotaurerna och måttar ett våldsamt dråpslag med sina dubbelyxor mot varsin äventyrare.

DÖDA SKOGEN är en serie sammanhängande äventyr för Drakar & Demoner. Förutom vistelser i vildmarken (i träsk, djupa skogar och på bergstoppar) får spelarna uppleva äventyr under jorden (i en gravkummel och i orchgrottor) och möten med både mystiska och farliga varelser under sin jakt på en gåtas lösning.
Höga krav ställs på spelarnas förmåga att tolka ledtrådar och ta de rätta besluten i kritiska situationer.
DÖDA SKOGEN är den första delen i en äventyrstrilogi där varje del kan spelas separat eller som en del i en hel kampanj.

Efter att Äventyrsspel gett ut ett par kortare, och inte speciellt välskrivna äventyr, kände man tydligen att det var dags att höja ribban något. Det var således dags för ett mer avancerat och episkt äventyr, och uppdraget gick som vanligt till Roger Undhagen, vilken tidigare skrivit äventyren Dimön och Spindelkonungens pyramid/Skelettbyns hemlighet och som förmodligen sågs som ett säkert kort. Det embryot till värld man kunde skymta i Skelettbyns hemlighet, har nu utvecklats rejält och kretsar runt kampen mellan de som tillber guden Eledain och svartkonstnären Dakoth i Öst. Men det är inte tal om någon kampanjvärld i stil med den framtida Ereb Altor, utan är fortfarande tänkt att kunna införlivas i Spelledarens egen värld. Det hade onekligen varit intressant att följa Undhagens fortsatta arbete, men av för mig oklara omständigheter, så sker någon form av schism och trilogin färdigställs av Michael Petersén. Något jag givetvis får återkomma till…
Första gången jag kom i kontakt med Döda skogen var en sommarkväll någon gång i mitten av 1980-talet, och vår Spelledare hade väldigt bråttom. Han skulle nämligen åka på semester dagen efter, och ville därför att vi skulle spela klart äventyret så vi kunde sätta tänderna i Maktens portar när han kom tillbaka. Det kan väl knappast påstås att det var någon speciellt inspirerande spelsejour, och vad som var tänkt som ett längre äventyr, spelades igenom på ett par timmar. Då Spelledaren var jäktad, innebar det förstås att alla lösningar kastades i händerna på oss, och att den sista pusselbitarna gavs av två väldigt kaxiga ankor som angrep oss. Sen kastades vi rätt brutalt ut av hans föräldrar som inte var allt för roade av vår närvaro, och fick bege oss hemåt lätt förvirrade över vad vi varit med om. Det skulle dröja tills jag köpte äventyret några veckor senare, som jag fick hela historien klar för mig och hur misshandlad äventyret blivit. Jag har sedan dess varit Spelledare för det ett par gånger, och även om det egentligen inte är anpassat för Ereb Altor har jag pusslat lite för att få det att fungera i Äventyrsspel kampanjvärld. Sista gången jag körde det var i början av 1990-talet, då jag lät det utspelas i närheten av Torshem.

Kummelgast

Kummelgast

Själva äventyret utspelas i en stor skog, vilken som sagt är tänkt att införlivas i Spelledarens egen kampanjvärld och därför saknar några egentliga geografiska referenser. Av dess bakgrundsbrus att döma, så verkar dock Undhagen tagit en hel del inspiration till äventyret från J.R.R. Tolkiens värld, något som blir än mer uppenbart i trilogins andra del Maktens portar. Nu upplever jag inte detta som nämnvärt störande, då Undhagen inte fallit i samma fälla som konstruktören bakom äventyret Havets vargar, utan låtit inflytandet just fungera som en sober bakgrund. Nåväl, det som möter Spelledaren är ett förhållandevis modernt upplägg, där äventyret är upplagt runt en rad äventyrsmiljöer, som inte kräver att rollpersonerna besöker dem i någon förutbestämd ordning. Om man nu ska kritisera något, så kanske jag tycker det saknas en motivation för rollpersonerna att ge sig i kast med att finna ett gäng nycklar, som ska öppna en enorm port till ett övergivet dvärgrike. Risken blir överhängande att äventyret lite klichéaktigt, inleds med att någon Spelledarperson, t.ex. Häxmästarinnan Doriath (aka Tuvinel), helt enkelt hyr äventyrarna för att finna nycklarna.
Detta leder oss osökt till äventyrets Spelledarpersoner, av vilka flera med tanke på dess ålder ändå får sägas vara välgjorda och som uppmuntrar till rollspelande. För även om vissa av karaktärerna, i synnerhet de kvinnliga, vilka vi får återkomma till, kan te sig något klichéaktiga, så tycker jag ändå de är långt bättre än något Äventyrsspel ditintills presterat till Drakar och Demoner. Undhagen har faktiskt lagt ner viss tid och möda på att skapa ett brett spektrum av individer, av vilka några verkligen höjer sig från mängden. Den kanske främsta av dessa är magikern Vindhand, en uppenbarligen komplicerad person, vilken beskrivs som ”inte alltigenom god, oftast inte, men ändå inte direkt ond eller illasinnad”. Det är alltså upp till Spelledaren själv, att avgöra hur denne ville nyttja Vindhand, då han kan fylla en mängd roller i själva äventyret. Ett liknande upplägg återfinns även hos Tuvinel, även om hennes intresse för nycklarna inte riktigt framkommer. Vare sig i detta, eller de två avslutande delarna. Samtidigt, så får Spelledaren som sagt, själv avgöra vilken roll dessa två ska spela i äventyret, vilket jag tycker är ett intressant upplägg och som skapar förutsättning för rollspelande.

Vid sidan av dessa två individer, så befolkas skogen även en rad lite mindre lyckade kreationer, som till exempel paret Kara och Ariel. Medan den unge magikern Karas utseende beskrivs ingående, och något mer än lovligt klichéaktigt som en”20-årig blondin med koksnötsbruna ögon (för vilka vem som helst faller) och fina anletsdrag”, så beskrivs hennes manlige kompanjon Ariels (nej, vi talar varken om tvättmedlet, eller den skönsjungande sjöjungfrun från HC Andersens saga) utseende överhuvudtaget. Grabbigheten i beskrivningen av de kvinnliga Spelledarpersonerna, begränsas dock inte till Kara, utan är lite av ett genomgående tema i äventyret. De kvinnliga Spelledarpersonerna som befolkar regionen, är vackra och tilltalande för spelarnas rollpersoner, medan de manliga karaktärernas utseende sällan beskrivs mer ingående, undantaget som bekräftar regeln är magikern Vindhand.
Givetvis är inte ett episkt äventyr komplett utan några riktiga skurkar, och dåvarken Vindhand eller Tuvinel kan väl räknas som några egentliga skurkar. Så har Undhagen befolkat skogen med de sedvanliga misstänkta, i form av orcher och troll, två suspekta guider, och om detta inte räcker, så springer det även runt två minotaurbröder som jagar ära genom att slå folk på käften. Räcker inte dessa till, så finns även ett gäng kummelgastar att tillgå och den Svarte Riddaren. Den sistnämnda försvarar inte något vad till sista kroppsdel, utan verkar rida rätt planlöst runt i skogen och råna alla han möter i Sathmogs ära. Sathmog är motsatsen till Eledain, och ”illviljans, mörkrets, dödens och den eviga brinnande eldens gud”, en uppenbarligen obehaglig gud man inte vill träffa i en mörk gränd en regnig natt.
Vid sidan av själva äventyret, så innehåller även Döda Skogen en del nya regler för magi, och introducerar besvärjelser som Sigill och hur man hanterar pentagram. Ett genomgående tema i Äventyrsspels produkter, som man ofta fyllde med specialregeler och som med tiden ledde till att regelsystemet blev nästan oöverskådligt.

Den svarte riddaren

Den svarte riddaren

Som jag tidigare antytt så uppskattar jag äventyrs fria upplägg, där spelarna själva får stor frihet att utforska området efter eget tempo. De platser som rollpersonerna kan besöka i skogen, är varierande och uppmuntrar till en hel del rollspelande vid sidan av de sedvanliga grottköttandet. Spelarna kan besöka den mystiske eremiten och magikern Ulat-A’ar, som vid sidan av att vara i ägo av en rad magiska brygder, även är i besittning av en av nycklarna till porten. Vid sidan av att plåstra ihop eventuellt skadade rollpersoner, så kan han nyttjas som informationskälla. Det samma gäller även för Elusia, ytterligare en av dessa skönheter som återfinns i skogen och beskrivs som ”25 år, lång och mörk med vackra drag och klingande drag”. Om spelarna sköter sina kort rätt, bjuder hon på nyponsoppa och en av nycklarna. Det finns dock en hake, om Elusia blir allt för förtjust i någon av spelarnas rollpersonerna finns risken att skogens enda kentaur Ketolus, som är förälskad i den unga magikern, blir svartsjuk och försöker hämnas. En liten smått underbar twist på hela berättelsen, och som visar – tycker jag – på att Undhagen blivit rejält varm i kläderna.
Nu går givetvis inte äventyret ut på att sitta och sörpla nyponsoppa hos Elusia, även om det förmodligen inte skulle vara helt fel. Utan Undhagen har även befolkat regionen, med varelser som sagt man helst av allt inte fikar med. Nämligen de redan ovan nämnda orcherna och trollen, vilka bosatt sig i ett grottkomplex och skänker äventyret sin beskärda del av grottkrälande och köttande. Dock kan jag finna orchernas förkärlek till att fylla sitt komplex med dödliga fällor lite underligt, då det i praktiken måste utgöra ett lika stort hot mot invånarna som eventuella inkräktare. Har mötet med orcherna eller trollen inte släckt spelarnas behov av action, så finns även ett gravkummel att tillgå. Här ställs spelarnas rollpersoner mot ett gäng kummelgastar, som av allt att döma inte uppskattar besök.

En annan som inte heller verkar uppskatta besök, är den ovan nämnde Vindhand, som bosatt sig i en av rollspelsvärldens kanske mest komplicerade komplex. Inte nog med att det är fyllt av fällor och magiska pentagram, går den enda ingången till komplexet via en vattendamm. Den som spelat äventyret Dimön torde känna igen sig, då principen hur man tar sig in i Vindhands komplex, är likvärdigt med hur man tog sig ner in i komplexet i det äventyret. Jag kan i och för sig förstå att Vindhand inte vill ha en massa besökare, men speciellt praktiskt kan inte direkt påstå att lösningen är. Speciellt som komplexet verkar sakna någon form av toalett, och ställer frågan, hur gör Vindhand när han ska uträtta sina behov. Speciellt om han ätit något olämpligt, och vaknar mitt på natten. Med tanke på de fällor som han verkar fyllt sitt komplex med, så kan jag tänka mig att det ligger närmare till hands att han plockar fram en besvärjelse, än springer igenom alla gångarna och ut genom vattendammen. Till råga på allt har jag lite svårt att se Vindhand som en naturmänniska, men vad vet jag?
Det finns även en chans för Spelledaren att antingen visa sig vara en riktig fena på rim, eller göra bort sig totalt inför spelarna. I mitt fall, så ligger det sista närmast till hands, då jag är bedrövligt usel på att rimma. Får spelarna för sig att låta sina rollpersoner besöka Vindarnas Tempel som ligger i den del av området som kallas för Döda Skogen, och ställa frågor till de andar som befinner sig där. Här är det tänkt att spelarna, om de kört fast, ska kunna söka hjälp och få svaren på rim. Vilket i mitt fall, skapade en hel del roande och – kanske i mitt fall – mindre lyckade nödrim, men vad gör man inte för spelarna?

Äventyret avslutas hur som helst när spelarna lyckats komma över de fyra nycklarna och beger sig till Maktens portar, där det nu gäller att klura ut precis hur man ska öppna portarna. Är spelarna helt rådvilla över hur man ska placera nycklarna, så får förstås Spelledaren vara lite konstruktiv genom att låta en av Spelledarpersonerna av en slump komma dit. Avslutningsvis så beskrivs också kortfattat, bakgrunden till portarnas existens. En mer utförlig beskrivning ges senare i Maktens Portar, och som jag tidigare påpekat, bakgrunden till portarnas uppkomst. Beskrivningen andas J.R.R. Tolkien, I korthet går det ut på att de fyra förstfödda raserna, alverna, dvärgarna, halvlängsdsmännen och jättarna oroas över människornas framfart. Medan dvärgarna planerar att bli kvar i området, väljer de övriga att lämna regionen och bosätta sig i lugnare delar av världen. Innan man skiljs åt förses de olika raserna med varsin nyckel, men dessa dödas innan portarna hinner färdigställas och de stängs för evigt och dvärgarna börjar anlägga sitt egna rike.

Magikern och mystikern Ulat-A'ar.

Magikern och mystikern Ulat-A’ar.

Det är svårt att inte uppskatta Döda Skogen anser jag, äventyret är trots sina brister, ett öppet och mycket välskrivet äventyr för sin tid. Undhagen har verkligen överträffat sig själv, och äventyret innehåller en rätt trevlig blandning av sektioner som uppmuntrar till rollspelande, men där det också delar som svämmar över av action. Något motsägelsefullt, så kan man bara konstatera att äventyrets styrka också samtidigt är dess svaghet. Dess öppna upplägg ställer stora krav på att Spelledaren att hålla liv i äventyret, främst genom att motivera spelarna att bege sig till de olika äventyrsplatserna. Så här i efterhand kan jag uppskatta att Undhagen undvikit att låta flera Spelledarpersoner vara uttalade motståndare, utan att de är villiga att eventuellt samarbeta med rollpersonerna för att uppnå ett gemensamt mål. Just denna aspekt tror jag låg äventyret lite last när jag först spelade det, och att man helt enkelt var van vid äventyr där man gick ner i något komplex, slog ihjäl invånarna och stal deras skatter. Med andra ord, så kan inte spelarna låta sina rollpersoner gå fram som slåttermaskiner, och slå in skallen på allt och alla de möter. Istället så kanske det är bättre att stanna upp, och fundera över hur man ska lösa problemet.
Det är ett ambitiöst äventyr, inte utan sina skönhetsfläckar och som ställer en del krav på Spelledaren. Med en välmotiverad Spelledare och spelare, kan det här bli hur episkt som helst, men i händerna på en mindre motiverad Spelledare och spelare, kan det bli rätt segt och avslaget. Vilket mitt första möte med Döda Skogen, tyvärr blev. Med detta sagt, så var jag lite skeptisk mot det när jag först spelade det i mitten av 1980-talet, men i takt med att jag blev allt mer varm i kläderna som Spelledare, så har jag lärt mig att uppskatta äventyret. Så här i efterhand, kan man kanske konstatera att Döda Skogen är lite av en bortglömd pärla, som allt för ofta hamnar i skuggan av de senare äventyr som Äventyrsspel gav ut. Vilket är lite synd.
Vad gäller själva produktionen, så skiljer sig det sig inte nämnvärt från de produkter som Äventyrsspel gett ut. Undhagens text är mustig, och emellanåt så kan man tycka det var lite trist att han inte fick sätta ett större avtryck på Ereb Altor. Äventyret är illustrerat av Nils Gulliksson, som visserligen inte gör ett dåligt arbete, men där det saknas några direkt minnesvärda illustrationer. Undantaget är kanske bilden på Ulat-A’ar, mest kanske för att användes i reklamsyfte för Drakar och Demoner. Omslaget till Döda Skogen pryds av en illustration signerad Carl Lundgren, och som jag alltid gillat. Visserligen är den kanske inte helt sanningsenlig med min bild av magikern Vindhand, men den är tillräckligt stämningsfull och fantasieggande, för att jag skulle köpa äventyret, mina dåliga erfarenheter till trots.
Även kartorna av Gulliksson och Klas Berndal, håller hög klass och även om de är lite plottriga, som Äventyrsspels kartor tenderade till att vara. Så uppskattar jag dessa, framför de rätt sterila och trista kartor man använde sig av i de efterföljande äventyren.

Föregående

Havets vargar

Nästa

Maktens Portar (Andra delen av trilogin ”ÄRANS VÄG”)

  1. Tjenare! Tack för intressanta och roliga recensioner av Äventyrsspels gamla material, jag har plöjt igenom nästan alla!
    Jag har själv hamnat i en nostalgitripp med gamla Drakar och Demoner, och sitter därför och förbereder just Döda Skogen (då det var flera bloggare som gillar det), då jag trillade över en moddad version av äventyret.
    Jag tänkte att jag kunde tipsa dig om det, kanske du gillar det också?

    http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?f=8&t=809

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: