Fasa hemsöker den engelska landsbygden. Något ondskefullt stryker omkring bland gårdarna och lämnar nedblodade kroppar i sitt spår. De Odödas Herre har återvänt från Transylvanien! Har S.A.V.E. något att sätta emot sin mäktigaste fiende…

Följ med på jakten på Vampyrernas Konung och bred dig på en kamp på liv och död i…

DRACULAS HÄMND

Omslaget till äventyret Draculas Hämnd.

Omslaget till äventyret Draculas Hämnd.

Förmodligen hade den irländske författaren Bram Stoker (1847-1912), vars övriga verk av allt att döma verkar föra en tynande tillvaro, ingen som helst aning om vad han gläntade på för dörr, när han gav ut boken Dracula (1897). För inte nog med att Stokers bok om den blodsugande transsylvaniska greven blev omedelbar kioskvältare, hans verk skulle senare även tas emot med öppna armar av biopubliken. Första försöket att anpassa Stokers roman till bioduken, kom i den tyska filmen Nosferatu (1922) av F.W. Murnau, i vilken den tyske skådespelaren Max Schreck1 spelar den blodsugande greven.
Men eftersom det tyska filmbolaget inte tillförskansat sig rättigheterna till romanen, så tvingades Murnau göra en del smärre förändringar av manuset, och i filmen går Schrecks karaktär går under namnet greve Orlok. Tilltaget gillades dock inte av Stokers änka Florence, vilken framgångsrikt stämde det tyska bolaget för upphovsrättsbrott, och Murnau dömdes till att förstöra alla kopior av filmen när man inte kunde betala skadeståndet. Turligt nog för så hade ett antal kopior redan skickats iväg till biograferna, och kunde på så sätt bevaras till eftervärlden. Vid sidan av Schreck, har sedan bland annat Bela Lugosi, sir Christopher Lee och Gary Oldman förtjänstfullt spelat den blodsugande greven, vilken vid sidan av Sherlock Holmes är den litterära person som figurerat flest gånger på bioduken. För den yngre generationen biobesökare, hålls traditionen med vampyrerna i liv med Twilight-filmerna, om vilka jag nog helst avstår från att kommenterar…
Det är dock inte enbart på biodukarna och i böckernas värld som Dracula och hans blodsugande vänner funnit en välvillig publik, även inom rollspelsvärlden har vampyrerna varit en återkommande företeelse och vilket får sägas kulminera med World of Darkness. Men medan vampyrerna kanske mest känns som någon form av kuriosa i många rollspel, så är de förstås given i ett skräckrollspel, och det kanske därför inte kom som någon direkt överraskning – eller chock för att använda ett populärt ord i mediesammanhang – att de skulle dyka upp i ett äventyr till Chock. Det har således blivit dags att vässa pålarna, plocka fram vitlöken och putsa krucifixen, för nu ska spelarna ut på vampyrjakt i äventyret Draculas Hämnd.

Dracula agerar puppetmaster.

Dracula agerar puppetmaster.

Äventyret som utspelar sig i slutet av 1800-talet, några år efter händelserna beskrivna i Stokers roman, inleds med att rollpersonerna kontakts av S.A.V.E. för att bistå Lord Henry Boultons, vars senare öde pryder baksidetexten till Chockboxen. Boulton har nämligen i samband med begravningen av Arthur Holmwood, en av huvudpersonerna i Stokers bok, träffat sin gamla vän dr John Seward (vilken även han medverkar i originalboken), som av allt att döma är i stort behov av att lätta på sitt hjärta. Vid sidan av att berätta fragment av sina tidigare erfarenheter med de blodsugande varelserna, förklarar han också att han misstänker att greven inte alls förstördes under den där ödesdigra natten i Transsylvanien, utan återvänt till de levande för att utkräva sin hämnd mot sina banemän. Trots att lordens intresse väcks till liv av Sewards berättelse, så väljer han av hänsyn till omständigheterna att inte pressa den oroade doktorn, och ber att få återkomma för att fortsatta samtalet under mer ordnade former.
Eftersom lord Boulton är upptagen med andra uppgifter i Wales, tvingas han vända sig till S.A.V.E., för att kunna fortsätta utfrågningen av Seward och undersökningarna runt ryktena om att Dracula. För att underlätta för rollpersonerna i deras efterforskningar, så låter lord Boulton rollpersonerna få låna Hillinghams gård, vilken han köpt från den nyligen avlidna Holmwood, och som en gång i tiden tillhörde Lucy Westenra (Mina Harkers bardomsvän, och Draculas första offer när han anländer till London). Granne med herrgården ligger det numera öde Carfax, och det det mentalsjukhus där doktor Seward arbetar.
Under eftermiddagen anländer rollpersonerna till Hillinghams gård, bara för att nås av informationen att Seward förväntas anlända lagom till middagen och sedan att han är försenad. Först efter att middagen avslutats, så hörs ljudet från en hästdroska och alla förväntar sig att den kraftigt försenade Seward nu ska komma in. Istället störtar en uppjagad betjänt in i rummet, och ber rollpersonerna att följa med honom. Ute på gården väntar en förarlös hästdroska, i vilken man finner resterna av den döda doktor Seward, vilken brutalt mördats av Dracula, vilket mycket riktigt återvänt till Storbritannien för att utkräva sin hämnd. Med sina banemän (och kvinna) ur vägen, riktas nu grevens intresse på rollpersonerna och vad de kan tänkas känna till.
Knappt har lugnet lagt sig på herrgården efter det makabra fyndet, och alla börjat gå och lägga sig, när ljudet från mentalsjukhusets alarmklockor bryter tystnaden. Den hjälpsamma personalen förklarar att ljudet signalerar att någon patient rymt, men att det inte är skäl till någon större oro, då man är säkra inomhus. Rymlingen visar sig vara en viss Kensington, en av mentalsjukhuset patienter som kontrolleras av Dracula, och likt bokens Renfield (eminent spelat av Tom Waits i Francis Ford Copplas filmatisering av romanen från 1992) livnär han sig på spindlar, flugor och andra insekter, när han inte är ute och ränner utanför sjukhusets murar.
Men Kensington är inte rollpersonernas enda problem, och utan att avslöja allt för mycket av äventyrets intrig, så börjar herrgårdens personal en efter hittas döda, med mystiska bitmärken runt halsen. Som om detta inte var nog orsak till oro, så insjuknar en av rollpersonerna i en mystisk sjukdom…

"Chicks like the cape!"

”Chicks like the cape!”

Efter mycket om och men, så lyckades till slut vår Chockmästare att övertala oss att ge Chock ytterligare en chans och testa Draculas Hämnd. Det gick väl så där, och om jag inte missminner mig helt fel, så tog äventyret för min karaktär lite hastigt och lustigt slut när vi undersökte ruinerna vid Carfax. Efter ytterligare manfall vid samma herrgård, avbröts äventyret och blev vid sidan av något ströäventyr från Sinkadus, det sista äventyret till Chock jag spelade under 1980-talet. Först i samband med att jag i början av 2000-talet köpte en hel bunt rollspel på Tradera, fick jag själv möjlighet att sätta mig ner och läsa äventyret, vilket sedan glömdes bort tills jag i höstas städade ur vindsförrådet. Precis som i fallet med Högländernas Skräck, så var det här i praktiken okänd mark för mig, och det känns därför lite förväntansfullt när man sätter sig ner och börjar läsa äventyret.
Det första som man märker när man börjar läsa, är att äventyren till Chock verkar ha följt en viss typ av mall och att mycket känns igen från tidigare äventyret. Precis som sina föregångare inleds Draculas Hämnd med att rollpersonernas kontaktas av S.A.V.E., och att de ska rycka in som ersättare för, eller bistå, någon mer namnkunnig medlem i organisationen. Medan jag kan köpa upplägget i Skymningens By, där den ålderstigna och sjuklige mexikanske doktorn förmodligen inte skulle klara av resans första etapp, så känns varken lord Boultons eller S.A.V.E.s agerande speciellt trovärdigt. En mer rimlig åtgärd vore ju förstås att S.A.V.E. skickade rollpersonerna till Wales för att utreda vad som hänt de 200 försvunna gruvarbetarna, medan den förmodligen mer erfarna lorden hade skickats till London för att ta sig an Dracula. Å andra sidan, hade man gjort så, då hade det förstås inte blivit något äventyr…

Man kan aldrig vara nog förberedd som man ska tampas med självaste Dracula.

Man kan aldrig vara nog förberedd som man ska tampas med självaste Dracula.

Men det är inte enbart inledningen som smakar gammal skåpmat, utan hela anrättningen är insvept i en stank av unken återvinning. Intrigen, platserna och en stor del av karaktärerna är mer eller mindre direkt hämtade ur Stokers roman, och bara hjälpligt ändrad för att det inte ska bli allt för uppenbart. Där ISP:n Kensington, vilken som sagt påminner mer än lovligt om Renfield, får sägas vara en osedvanligt fantasilös kreation. Intrycket jag får när jag läser Draculas Hämnd är intentionerna varit höga, men att äventyrets konstruktör Gali Sánchez, vilken vid sidan av att ha varit delaktig i att skriva reglerna till Chock, även skrivit flertalet andra äventyr och moduler till rollspelet, tappat intresset halvvägs in i arbetet och försökt bli klar så fort som möjligt. Äventyrets halvfärdiga intryck, förstärks ytterligare av dess något röriga upplägg, där Chockmästaren i praktiken lämnas åt sitt öde med ett par slarvigt skrivna episoder som utspelar sig på herrgården eller platser att låta rollpersonerna utforska.
Äventyrets största problem är dock inte den röriga och smått fantasilösa intrigen, utan på Draculas närvaro. För här har verkligen konstruktören tagit i så att denne nästan spricker när han beskriver den blodsugande greven, och det finns ingen hejd på hur mäktig Dracula är. För även om de flesta spelare torde vara väl medvetna om hur man bäst bekämpar vampyrer, så är denna kunskap till ytterst begränsad glädje för spelarna och deras rollpersoner. För vad som möter dem är en varelse som får alla de varelser vi tidigare stött på i Chock, att blekna och som är så mäktig att han i praktiken är omöjlig att besegra. Vid sidan av sina supermäktiga grundegenskaper och färdigheter, är han i besittning av en uppsjö besvärjelser från Den Onda Vägen, av vilka många kan kastas automatiskt och som leder till att han kan ta kontrollen över den som drabbas av dess effekt. Med detta i åtanke är det kanske inte så underligt att konstruktören inte beskriver slutstriden mer ingående, då denne förmodligen helt korrekt utgår från att ingen av rollpersonerna kommer överleva när väl Dracula tröttnat på att leka med dem.

Originalomslaget till äventyret Vengence of Dracula.

Originalomslaget till äventyret Vengence of Dracula.

Precis som tidigare äventyr till Chock, består Draculas Hämnd av ett 50-sidigt häfte i A5-format, och innehåller för första gången faktiskt ett riktigt titelblad (något som saknats i de tidigare äventyren). Den svenska översättningen av Gunilla Jonsson är klart godkänd, och där man för en gångs skull, av allt att döma bistått översättaren med att korrekturläsa texten efteråt.
Tyvärr kan man inte säga samma sak om äventyrets omslag, som bär Steven Häggs signatur. Omslaget pryds av en kraftigt överviktig och blåfärgad(!?) vampyr med kraftigt röda ögon och spetsiga öron som står på en altan och tomt stirrar rakt framför sig. Vid sin sida har vampyren en död kvinna iförd sitt tunnaste – och fullständigt otidsenliga – nattlinne, och vars särade ben kanske skvallrar om att Dracula inte enbart tömt henne på blod, ligger utspridd på altanens trappa i en fullständigt onaturlig pose. Till Äventyrsspels försvar, så kan man ju bara konstatera att originalet omslag inte heller är något direkt mästerverk, men nog kunde man gjort ett bättre alster. Av lite oklara orsaker, så har man valt att behålla illustrationerna från originalet, vilket jag tycker är riktigt trist. Om det berodde på att Stefan Kayat eller Nils Gulliksson var upptagna med andra projekt, är för mig okänt, men Bill Reinholds illustrationer håller definitivt inte måttet. Inte nog med att illustrationer inte är ett dugg stämningsfulla eller tidsenliga, de är både överarbetade och ger ett stelt intryck, och för tankarna mer till någon form serietidning än ett skräckrollspel.

Kensingon leker vampyr.

Kensingon leker vampyr.

I övrigt  så skiljer sig inte häftets upplägg från tidigare moduler, och inleds som vanligt med en kort genomgång av själva äventyret. Detta följs sedan av bakgrundsinformation åt Chockmästaren, drömmar, några nya besvärjelser och en genomgång av äventyrets Icke-Spelar-Personer, av vilka givetvis Dracula får mest utrymme. Vid sidan av detta återfinns även ett antal färdiga rollpersoner, och om det är meningen att rollpersonerna ska ha en möjlighet att överleva äventyret, så rekommenderar jag nog att man använder sig av dessa. Med i äventyret återfinns också ett par ledtrådar, vilka som vanligt går att finna i tidningarnas arkiv eller på något välsorterat bibliotek, men riktigt när det är tänkt att rollpersonerna ska kunna göra sina efterforskningar är lite oklart. Själva äventyret i sig, är rätt kort och består av blott femton sidor, medan resten av häftet tillägnas bakgrundsinformation, samt de omfattade beskrivningarna av Carfax och Hillinghams gård.
Med detta är det så dags att sammanfatta Draculas Hämnd, som i ärlighetens namn måste sägas vara ett riktigt uselt äventyr. För även om tanken förmodligen var att göra ett intensivt och spännande äventyr, baserat på Stokers roman, så är slutresultatet ett både hafsigt skrivet, fantasilöst och intetsägande äventyr. Det blir förstås inte bättre av att det som sagt känns som om konstruktören tröttnat halvvägs, och sedan ägnat sig åt att plita ner några pliktskyldiga episoder och fyllt resten av äventyret med en beskrivningarna av de båda herrgårdarna.
Det något halvfärdiga intrycket förstärks ytterligare av att det i praktiken är omöjligt att förgöra Dracula, och att den enda tänkbara taktiken är att på något sätt försöka fördriva honom från Storbritannien. Det ska dock påpekas att detta i sig, förmodligen är minst lika svårt och att Draculas Hämnd, måste vara alla sadistiskt lagda Chockmästares favoritäventyr. Att det överhuvudtaget saknas en beskrivning av själva slutstriden, säger kanske en hel del om vad konstruktören ansett om rollpersonernas överlevnadschanser.

linje

Givetvis är ett äventyr inte sämre än sin Chockmästare, men i fallet med Draculas Hämnd, så måste jag nog till vissa delar frångå denna devis. Inte nog med att äventyret som sagt är dåligt skrivet, närvaron av Dracula gör äventyret i stora delar ospelbart. Riktigt hur Chockmästaren ska göra för att få äventyret spelbart, är faktiskt inte helt lätt och någon vidare hjälp av dess konstruktör är inte att få. Som jag ser det har Chockmästaren ett par möjligheter, antingen låter man honom hållas, och vilket lär leda till att alla rollpersoner antingen möter en allt för tidig död, eller själva slutar sina dagar som vampyr. Enda fördelen med denna taktik, lär vara att äventyret kan klaras av på ett spelmöte. Ett annat alternativ är förstås att minska hans förmågor, men det leder istället till att han inte längre är lika skräckinjagande, och att man med detta urholkar myten om den blodsugande greven. Ett tredje alternativ är förstås att helt och hållet plocka bort greven, och ersätta honom med en vanlig vampyr, vilket förmodligen kräver att Chockmästaren måste skriva om stora delar av äventyret. Något jag personligen inte tycker man ska behöva göra, när man lagt ner dyra pengar på att köpa ett äventyr.

Nej, jag tror faktiskt att Draculas Hämnd gör sig bäst i bokhyllan…

I nästa recension så kommer jag ta en närmare titt på modulen Nattens Fasor, vilket var både ett ambitiöst och påkostat försök att skaka liv i intresset för Chock bland de svenska rollspelarna…


1) Efter filmen florerade en rad rykten som gjorde gällande att Schreck själv var vampyr, och vilket blev bakgrundsmaterialet till filmen ”Shadow of a Vampire” (2000), där Wilhelm Dafoe spelar Shreck/greve Orlok.