Omslaget till äventyret Havets Vargar.

Omslaget till äventyret Havets Vargar.

”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud!”

800-talets europa [sic] darrade av skräck för de vilda nordmännen. Med jämna mellanrum styrde drakskeppen ut ur hamnarna i norr med sikte på de försvarslösa handelsstäderna på kontinenten.
Sedan en tid tillbaka befinner sig rollpersonerna i Kaupang, vikingarnas handelscentrum i södra Norge. Efter många olika turer hamnar äventyrarna i norra Spanien där de deltar i en hämndaktion mot rövarhövdingen Luis Candelas.
Dessförinnan har de inte bara utkämpat en mängd strider mot vilda djur och andra varelser, utan också stött på motstånd från andra vikingar.
Klarar de sig med skinnet i behåll?

Häftet innehåller beskrivningar och kartor över Kaupang, Luis Candelas fäste, slumpmässiga möten och färden till Spanien samt fem nya varelser.

I Äventyrsspels barndom under den första hälften av 1980-talet, så saknade företaget en egen kampanjvärld, och de produkter man gav ut var tänkta att kunna införlivas i Spelledarens egen värld. Sett ur en försäljningssynpunkt var detta förstås inte hållbart, och man började därför experimentera med en rad olika kampanjvärldar, där artikeln om Caddo i Sinkadus Nr. 3 blev embryot till Ereb Altor. Vid sidan av detta försök, så experimenterade man även med att förlägga äventyr i det feodala Japan och vikingatidens Europa. Det senare försöket var förmodligen ett försök att slå mynt av den otroligt framgångsrika isländska filmen ”Korpen flyger” (1984), vilken fått stor uppmärksam och väckt ett slumrande intresse för vikingatiden till liv. Äventyrsspels experiment med vikingatiden renderade även i ett äventyr som publicerades i Sinkadus ”Den nedbrända fatburen”, som vi kanske får återvända till.
Havets vargar skrevs av Anders Simonsson, som även skrev bakgrundsmaterialet till ”Torshem – barbarernas skog”, och är ett äventyr jag varken spelat eller varit Spelledare för. Äventyret kom i min ägo sedan min karriär som rollspelare lagts på is, då det inhandlades för en klart överkomlig summa på Tradera för några år sedan. Riktigt varför jag aldrig köpte det äventyret back-in-the-days är lite luddigt, men jag antar att bristen på ytterligare äventyr och bakgrundsmaterialet avskräckte. Hur som helst har det här äventyr, likt många andra av Äventyrsspels tidiga produkter fått någon form av kultstatus, och frågan är således lever Havets vargar upp till detta, eller är det oförtjänt?

Det hela inleds med en kortare genomgång av de viktigaste handelsstäderna i Skandinavien under 900-talet, men jag måste ju som historienörd säga att städernas invånarantal får mig att höjda både ett och annat ögonbryn. I äventyret förvandlas Birka från en stad med mellan 800 och 1000 bofasta när den var som störst, till en stad med runt 5000 invånare. Siffrorna för den fiktiva staden ”Gutarnas Vi”, är ännu mer uppblåsta och här sägs mellan 3000 till 4000 personer bo. Några stadsbildningar existerade inte på Gotland under den perioden, och det som senare utvecklades till Visby under medeltiden, var vid denna tid ett oansenligt fiskeläger, där man bedrev viss handel med anländande handelsmän. Även Birkas danska konkurrent Hedeby, omnämns i bakgrundstexten och har enligt konstruktören en befolkning på runt 5000 invånare. I den verkliga världen, bodde inte fler än mellan 1000 till 2000 personer när Hedeby var som störst. Dessa våldsamt överdrivna invånarantal, dras sedan till sin spets när det blir dags att beskriva den sydnorska handelsstaden Kaupang (Skiringssal). Här sägs den styrande Sigmund Jarl förfoga över 400 hirdmän(!), vilket med tanke på att staden både inrymmer ett Tjuvarnas Gille, ett Magikergille och där det bor mellan 4000 till 5000 personer, kanske de behövs för att hålla reda på alla.
Även om det givetvis står en författare till ett rollspelsäventyr att tänja på verkligheten, så bör man väl ändå försöka hålla sig inom rimlighetens gränser. För att undvika att städernas befolkning skulle svälta ihjäl, så skulle det förmodligen behövas en befolkning i Norden, som inte uppnås förrän efter medeltiden. Det är också värt att notera att många av de städer som nämns i bakgrundsinformationen, inte existerade samtidigt. Eftersom författaren nämner Erik Segersäll, så kan man utgå från att äventyret utspelas under slutet av 900-talet. Vid den här tidpunkten i historien, hade Birka övergetts, och istället hade Sigtuna övertagit dess roll som knutpunkt för handeln i Mälarregionen. Ett öde Birka delade med Skiringssal, som under slutet av 900-talet i princip övergetts.

Hur som helst, själva äventyret är inte heller speciellt mycket att hänga i den berömda julgranden, och består i praktiken av en lång och händelsefattig resa till Spanien och avslutas med det sedvanliga utforskandet av grottor och allmänt köttande. Nåväl, vi ska väl kanske inte gå händelserna i förväg. Själva äventyret inleds – föga inspirerande – på värdshuset ”Den gröna draken” i Skiringssal, där rollpersonerna befinner sig av en oklar orsak, och kommer i kontakt med vikingen Erik Järnnäve. Erik har nämligen ett delikat problem, han har precis återvänt från en shoppingresa till Gotland, där han köpt en mängd slavar, där ibland spanjoren El Jabato (vilket även namnet på en berömd spansk seriefigur som ritades av Victor Mora, och som utspelar sig i Spanien under antiken). Språkförbistringen till trots, så har spanjoren lyckats berätta att han egentligen är en rik storman från Andalusien, och att han togs till fånga av en rövarhövding för många år sedan i en räd. Efter detta såldes han till ett par handelsmän, som förde honom norrut och sålde honom till Erik. Driven av hämnd mot rövarhövdingen, har nu El Jabato berättat att han är villig att guida honom till hövdingen, och att det enda han kräver i utbyte är att bli fri. Som den hedersman Erik är, så har han gått med på kraven, och är nu på jakt efter ytterligare rorsmän och krigare. Hur som helst, är det här rollpersonerna kommer in i handlingen, de erbjuds nämligen två guldmynt i veckan och en del av bytet om de är intresserade av att följa med.

Erik Järnnäve

Erik Järnnäve

Eftersom Eriks båt inte lämnar Skiringssal förrän om två dagar, har spelarna därför möjlighet att utforska staden. Av någon för mig oklar orsak, så spenderar man sedan en stor del av beskrivningen av Skiringssal åt att förklara dess rättsväsende, eventuella bestraffningsmetoder och vilka typer av skatter man kan tänkas hitta hemma hos folk. Nog för att både en och annan rollspelssession ibland spårade ur, i synnerhet när klockan närmade sig halv fem på söndagsmorgonen och läskeblasken sedan länge tagit slut, men så långt att vi spenderade strötid med att genomföra någon slags massiv inbrottsvåg har jag inget minne av. En annan underlig sak med beskrivningen av staden, är att man lagt in en ”hästhandlare”, där ”rollpersoner kan köpa alla de hästar som finns till salu i Drakar och Demoner”. Man kan ju onekligen fråga sig vad de ska med hästar till när de ska åka båt till Spanien.
Nåja, nu vidtar en två veckor lång resa (nej, jag skämtar inte), som kommer att föra båten till Spanien. För att bedöva tristessen så har Spelledaren som sig bör vid den här tiden, en rad tabeller han kan slå på för att se vad som händer med vinden, vilka rykten som är i svang ombord och eventuella möten. När det gäller ryktestabellen, så uppvisar författaren osedvanligt lite fantasi, och slår man en sexa så kommer någon ur besättningen att säga att ”[F]ästningen har mer än en våning” eller att den har ”hemliga dörrar på flera plats i fästet” och att ”[D]et finns flera magiska fällor fästet”. Inga direkta överraskningar alltså. Trots att resan till Spanien, om allt går som det ska, tar runt två veckor, finns det bara tre möten beskrivna. Detta ska jämföras med när man ska bege sig till rövarfästet, där under tre dagar har olika möten att ”drabbas” av. Hur som helst, vid sidan av de ständiga tabellerna, så medföljer även rätt meningslösa regler för sjöstrid – typ slå lite tärningar och hoppas på det bästa.

Louis Candelas, rövarhövding och antagonisten i äventyret.

Louis Candelas, rövarhövding och antagonisten i äventyret.

Väl framme i Spanien, så är det som sagt dags att bege sig till rövarnas fäste, som ligger fjorton mil från kusten och som sagt öppnar upp för nya slumpvisa möten. Dessa består av att rensa ut några orcher från ett underjordiskt komplex, ett ogästvänligt spöke som talar spanska och orchiska(?), några troll och svartalfer samt medlemmar ur den lokala faunan. Väl framme vid fästningen, visar det sig att rövarhövdingen Luis Candelas (vars namne faktiskt var bandit under 1800-talets första hälft) har hela 39 banditer till sin tjänst, även dessa med kunskaper i orchiska. Riktigt varför alla rövare talar orchiska är oklart, nästan lika underligt som varför alla vikingar talar alviska. Hur som helst, nu är det dags för rollpersonerna att kötta, och eftersom det finns 40 rövare, så lär det ta ett tag. Som sig bör i sådana här äventyr, är rummen och det underjordiska komplexet, fyllda med värdeföremål och fällor av olika slag, bland annat en som kastar en KONTROLLERA PERSON (nej jag skriker inte, besvärjelserna i Drakar och Demoner skrevs alltid med versaler). Givetvis är inte ett underjordiskt komplex komplett utan några monster, och här kommer rollpersonerna att ställas mot några Iauroger, en slags jättespindel och som ställer från huruvida det var det någon på Äventyrsspel som led av skräck för spindlar eftersom de ofta figurerade i de tidiga äventyren, ett par jätteråttor, en likätare i en brunn som försöker dra ner en av rollpersonerna till sig och sist, men inte minst, en Daegurth. Detta är någon form av slem-monster, som kamouflerat sig till en stor pöl och bara väntar på att någon oförsiktig person ska klafsa ner i pölen, och då ge den olycklige en rejäl kram.
Har spelarna överlevt alla fällor, monster och rövare, är äventyret över och El Jabato tackar för hjälpen och beger sig tillbaka till Andalusien. Rollpersonerna och de kvarvarande vikingarna får nu försöka släpa med sig allt de kommit över till sin båt, och resa hem till Skiringssal för att försöka avyttra alla skatterna. Med detta är äventyret slut, och den sista sidan spenderas med några väldigt inspirerande – eller kanske inte – förslag på ytterligare äventyr, bland annat ett som innebär att de på order av kung Harald Blåtand ska döda en drake som plågar staden Jellinge.

Jag kan gott tänka mig att många som köpte det här äventyret kände sig rätt blåsta, jag vet att jag gjorde det, trots att jag kände till dess tillkortakommande. För i ärlighetens namn är det inte speciellt bra Inte heller blir det speciellt mer roande när man inser att intrigen är direkt tagen från Frans G Bengtssons underbara skröna om Röde Orm, och inte ens nödtorftigt dold. Att man som äventyrskonstruktör påverkas och inspireras av böcker, film och spel är ofrånkomligt, men det här är bara direkt pinsamt. Det andra irritationsmoment är bristen på vikingar, för ett äventyr som påstås utspelas i vikingamiljö, utspelas väldigt lite av handlingen i denna miljö. Nu spenderar man visserligen två veckor ombord på Erik Järnnäves skepp, men eftersom jag utgår från att man inte spelar detta i realtid, så bör denna del vara relativt snabbt överstökad. På något sätt infinner sig känslan att detta äventyr egentligen inte var skrivet för att användas i en vikingakontext, och  bara nödtorftigt konverterades från en sedvanlig fantasymiljö. Det finns faktiskt inget, och då menar jag faktiskt det, som säger vikingar om det här äventyret. Monstren är i praktiken samma monster som man stöter ihop med i alla andra äventyr, med undantag för Daegurthen då, och komplexen skiljer sig inte nämnvärt från något annat komplex man tidigare sett. Jag förstår inte riktigt heller varför man var tvingad att förlägga stora delar av äventyret i Spanien, kanske sågs valet som exotiskt och spännande. Det här var trots allt en tid när många semesterresenärer började lämna det trygga Sverige och bege sig till sydliga breddgrader i jakt på sol, värme och host billig sprit för föräldrarna.

Givetvis kan säkerligen en driftig Spelledare göra något med äventyret, annat än att förpassa det till pappersåtervinningen, men jag antar att det kräver sig man/kvinna. Problemet är att det inte finns speciellt mycket att arbeta med, stora delar häftet består av beskrivningar av orchernas grottkomplex och Candelas fäste. Det som sedan blev över av sidorna, hänges åt en halvdan beskrivning av Skandinavien och Skiringssal under vikingatiden. Inte ens Skiringssal andas vikingar, utan känns i praktiken som vilken annan fantasystad som helst, där värdshusen befolkas av kraftiga värdshusvärdar och berusade dvärgar och staden är hemvist åt ett magikergille(?).
I övrigt kan man väl bara konstatera att äventyret är sparsamt illustrerat av Nils Gulliksson, som vid sidan av Erik och Luis, även ritat en björn och två jätteråttor. Någon bild på Daegurthen finns tyvärr inte, och äventyrets kartor är av den sorgliga art som Äventyrsspel använde sig av under en kortare period under mitten av 1980-talet. När vi ändå är inne på illustrationer, så måste jag kommenterar äventyrets omslagsbild, vilket vid en snabb anblick kan te sig passande. Problemet är bara att den okände konstnären lyckats med konststycket att fälla krokben på sig själv, då flertalet av vikingarna i bakgrunden har hjälmar med horn, något vi vet de inte hade. Var bara tvungen…

Nästa gång vi ses, vilket jag hoppas inte dröjer allt för länge, så ska vi ta en närmare titt på Döda Skogen, första delen i Roger Undhagens triologi ”Ärans väg”.

Källor:
De första städerna
Kaupangen i Skiringssal
Sigtuna
Birka
Hedeby