Omslaget till äventyret Skelettbyns Hemlighet.

Omslaget till äventyret Skelettbyns Hemlighet.

Lite försenat kommer nu genomgången av Skelettbyns hemlighet, ett rätt kort äventyr till Drakar och Demoner v1.0 (den ”blå boxen”) som publicerades i Sinkadus Nr. 1 och som skrevs av Roger Undhagen. När Äventyrsspel sedan valde att ge ut Spindelkonungens Pyramid i en andra utgåva avsedd för Drakar och Demoner v2.0 (den ”klassiska Elric boxen”), så fick ”Skelettbyns hemlighet” följa med av bara farten, förmodligen för att man insåg att ett äventyr på blott sexton sidor inte skulle intressera någon. De båda äventyren följde sedan med en senare version av Drakar och Demoner, och det var på det viset som det kom i min ägo. Till skillnad från Spindelkonungens Pyramid, så har jag faktiskt använt det här äventyret ett par gånger, speciellt då det i praktiken kan kastas in lite var som helst och dessutom funkar rätt bra för en kortare spelsejour.

Likt övriga tidiga produkter från Äventyrsspel är äventyret inte knutet till någon speciell värld, vilket också Undhagen understryker när han i inledningen skriver att ”det är helt fristående och ställer inga krav eller förutsättningar på den värld där det är tänkt att utspelas”. Det ska dröja till Sinkadus Nr. 3, och i synnerhet kampanjmodulen Kandra, som Äventyrsspels värld Ereb Altor tar form, men mer om det lapptäcket i ett senare inlägg.
Det ska väl redan nu påpekas att det här inte är något avancerat äventyr, även om Undhagen spenderar nästan en hel sida på att berätta byns historia. Den något naivt skrivna bakgrundsberättelsen, avslutas med att hela byn förintas av en Svartkonstnär på jakt på en skatt åt en ”mäktig man i öster” som ska finnas begravd tillsammans med ”Den namnlöse Riddaren” i kyrkans krypta. Någon större framgång har dock inte Svartkonstnären, vilken dödas av byns präst när han försöker ta sig ner i kryptan. Som kuriosa kan man väl nämna att Undhagen i detta äventyr introducerar guden Eledain, och att man kan anta att den mäktiga mannen i Öst är Dakoth, två viktiga ingredienser i den framtida ”Ärans Väg-triologin”.

Hur som helst, äventyret inleds med att anden efter byns präst, han som dödade den ondskefulle Svartkonstnären, uppsöker rollpersonerna och ber dem hjälpa honom att rensa byn från ondska. Som en slags extra morot, så kommer han ”i gengäld att tala om var äventyrarna kan finna ‘Den Namnlöse Riddarens’ grav”. Efter detta följer en lång och något invecklad förklaring hur skeletten patrullerar av byn, vilken jag måste erkänna att jag fortfarande inte riktigt förstår. Den enda byggnad som beskrivs ingående, eller rättare sagt över huvudtaget, är kyrkan och dess underjordiska gångar och krypta. Här stöter man på ytterligare skelett, både ovan och under jord. I en av dessa gångar har de annars så fredliga byborna, haft både tid och möjlighet att anlägga en rätt avancerad och i allra högsta grad dödlig fälla. Frågan som alltid uppkommer från min sida, är varför man fyller gångar och komplex som uppenbarligen används med en massa dödliga fällor? Att man trycker in en massa fällor i komplex som inte används kan jag förstå, men det känns väldigt opraktiskt att placera farliga – och potentiellt dödliga fällor i gångar som uppenbarligen används. Det är uppenbart att Arbetsmiljöverket och skyddsombuden för personer som arbetar i underjordiska komplex, inte gjort sitt jobb.
Nåväl, har rollpersonerna överlevt fällan, så når de kryptan där den ”namnlöse riddarens” kvarlevor förvaras och den medföljande skattkammaren. Återigen ställs man inför frågan hur en anspråkslös och avlägsen by, den sägs ligga fyra dagmarscher från närmsta stad, har lyckats samla på sig så otroligt mycket kopparmynt, silvermynt och guldmynt. Några svar på dessa frågor ges dock inte, för nu är äventyret slut och Undhagen skriver: ”Vad händer nu? Ja, inte vet vi.”
Undhagen avslutar sedan äventyret med att ge en kortare beskrivning av ”Guden”, i detta fallet den ovan nämnda Eledain, som ”representerar ljuset, fromheten, storsintheten, livet, skapelsen och lyckan”. Tydligen är det en populär gudomlighet, som även har en riddarordern i form av ”Den Evigt Skinande Stjärnans Brödraskap”, vilka ”aldrig [drar] vapen först och alltid som en sista utväg”.

Karta över Skelettbyn.

Karta över Skelettbyn.

Något större mästerverk är inte Skelettbyns hemlighet, och det finns inte heller några sådana intentioner. Till skillnad från de tidigare recenserade äventyren, har Undhagen helt och hållet släppt alla högtravande – och lätt genomskinliga – intentioner att förorda karaktärsrollspelande, här handlar det om att slå sönder skelett. Deras enda motivation om de stöter ihop med någon, är att ”till varje pris försöka tillintetgöra denne. […] Alla döda (eller sådana som ser livlösa ut) kommer att släpas till närmaste brunn för att där släppas ned”. Just brunnen är rätt intressant, då beskrivningen av denna verkar ha fallit bort i äventyrshäftet. Den finns dock med i originalet, där den beskrivs vara ”22 m djup och endast 0,8 m bred […]” (källa Sinkadus Nr. 1, 1985). Nu ska jag visserligen erkänna att jag inte är någon expert i ämnet brunnar, men en 22 meter djup brunn som inte ens är en meter bred, låter inte som något man rimligtvis hittar i en avlägsen och liten by. Samtidigt så lyckades de ju anlägga en rätt avancerad fälla, så de kanske även klarade av den här bedriften, även om jag ställer mig något skeptisk.
Om man nu ska säga något positivt om Skelettbyns hemlighet, så är det ett enkelt äventyr som utan större problem kan utvecklas av en kreativ Spelledare. De gånger jag varit Spelledare för äventyret, så har jag skippat delen där prästen uppsöker spelarnas rollpersoner. Istället har jag låtit dem hitta byn av misstag, vilken de fått utforska och försöka lösa gåtan med Skelettbyns hemlighet. Riktigt vad den hemligheten består av är lite oklart, och förklaras inte mer ingående i äventyret. I originalutförandet i Sinkadus, hette äventyret kort och gott ”Skelettbyn”, vilket kanske är en mer passande beskrivning.
I övrigt finns väl egentligen inte så mycket att tillägga, den enda illustration man bjuds på är omslaget signerat Jens B.  Prenke. Kartorna över byn, templet och det underjordiska komplexet är för den här klart godkända. Just kartorna från den här tiden i Äventyrsspels verksamhet, måste jag ändå säga höll hyfsat hög klass.