Du är Ensamma Vargen – den siste av Kai-herrarna. En resa till det fjärran Vassagonien kan göra slut på det krigshot som vilar över Sommerlund. Men ditt hopp krossas brutalt när du anländer till Barrakesh, en stad där faror och ond bråd död väntar.

I SKUGGOR I SANDEN jagas du av en ondskefull fiende, som till varje pris vill se dig död. Välj dina färdigheter och vapen med stor omsorg. De kan hjälpa och rädda dig i ditt sökande efter den skatt som ge dig en oanad framtid.

ENSAMMA VARGEN är en spännande serie äventyr där du är hjälten och fattar alla beslut och utkämpar alla strider med hjälp av det speciella system som finns i boken.

Omslaget till Skuggor i sanden (den fjärden delen i bokserien om Ensamma Vargen)

Omslaget till Skuggor i sanden (den fjärden delen i bokserien om Ensamma Vargen)

Efter en tids frånvaro, är det dags att återvända till Sommerlund, och Ensamma Vargen, den siste Kai-herren. Fokus för dagens inlägg är boken Skuggor i sanden, vilken köptes in på Akademibokhandeln, där jag tidigare spenderat en praovecka, och vilka av lite oklara orsaker, tagit in hela serien i sitt sortiment. Ansedd som en av de, eller kanske till och med den, bästa boken i serien, så är mina minnen av den ytterst fragmentariska. Mycket mer än att vi fick återse magikergesällen Banedon, vilken Ensamma Vargen räddade i Flykt undan mörkret, hans magiska skepp och den intensiva jakten i Barrakeshs avloppssystem, har med tiden förpassats ur minnet. En av orsakerna är förmodligen att jag aldrig, trots att den åtminstone då, var lite av en favorit, spelat den lika intensivt som tidigare böcker, då mina försök att reboota serien ofta körde fast i boken Domedagsklyftan. Med detta i åtanke, och att den av många anses som en av de, eller kanske till och med den, bästa i serien, så var det otvivelaktigt med en hel del förväntningar som jag plockade fram rollformuläret, vässade pennan, grävde fram ett sudd samt en tiosidig tärning och öppnade den första sidan.

Så här i efterhand kanske en karriär som drakkar inte är så lockande.

Så här i efterhand kanske en karriär som drakkar inte är så lockande.

Skuggor i sanden utspelas ett drygt halvår efter händelserna i Domedagsklyftan, när din karaktär Ensamma Vargen fick avbryta arbetet med att bygga upp det förstörda Kai-klostret, och ta reda på vad som hänt i den avlägsna provisen Ruanon. Det är nu mitt i vintern, och lugnet och ensamheten i Kai-klostret bryts när din karaktär kallas till Sommerlunds huvudstad Holmgård, för ett viktigt möte med kungen. Förbryllad över innebörden om att du behövs för att hjälpa till med att “[…] lösa ett brådskande problem av vad han [kungen, min anm] kallar ‘stor diplomatisk betydelse’”, beger sig Ensamma Vargen till Holmgård. Här möts du av kungen och ett sändebud från Vassagonien, ett enormt ökenvälde sydöst om Sommerlund, och med vilka man har en ansträngd relation. Inte minst efter händelserna i Ruanon, där en massiv här under ledning av den vassagoniska adelsmannen Barraka invaderade och förhärjade provinsen. Det vassagoniska sändebudet förklarar att han är skickad av kejsaren Zakhanen, vilken är “[…] mycket besvärad av Barrakas skändliga förräderi, och är ytterst angelägen om att återställa vår vänskap och vårt förtroende. Han bönfaller Er om att sända Kai-herren Ensamma Vargen till Stora Palatset i Barrakesh för att skriva under ett fredsavtal med honom”.
Full av onda aningar, går kungen med på kraven, men förklarar för Ensamma Vargen att läget är allvarligt då “Zakhanen är gammal och svag, och han har ingen son som kan göra anspråk på tronen då han dör”. Oroade över vem av de hänsynslösa adelsmän, som kan tänkas ersätta den nuvarande kejsaren, och vilka likt Barraka kan få för sig att vända blickarna norrut, så anser han det viktigt att underteckna avtalet för att vinna tid. Tillsammans vandrar ni mot ett fönster, och pekar ut mot en vassagonisk galär som ligger förtöjd i hamnen, och knappt syns i snöfallet, och säger med ödesmättad röst: “Far till Vassagonien, Ensamma vargen. Underteckna avtalet, och kom snabbt tillbaka. Trots löftet om fred fruktar jag att krigets skugga kommer att falla över oss innan året gått ut”. Med dessa ord ekande, lämnar du ett vintrigt Holmgård ombord på den vassagoniska galären, för en nästan månadslång resa till Barrakesh, Vassagoniens huvudstad. Efter den långa resan, under vilken Ensamma Vargen fördriver tiden med att umgås med galärens besättning av vilken denne lär sig vassagoniska i utbyte mot att berätta om sina bedrifter, så när man slutligen fram till Barrakesh. Här nås man av oroande nyheter, då det visar sig att den gamle Zakhanen avlidit, och att ditt uppdrag nu är allvarligt hotat. Väl i land, möts du av inte bara av den dova klangen från begravningsklockorna, utan även av Maouk, “en bister man i turkosa kläder”, som förklarar att han är skickad av sin “herre, hans mest upphöjda majestät, Zakhanen Kimah”. Nyheten om vem som ersatt den gamle kejsaren, möts av ett förskräckt pip från sändebudet, men mer än att utbrista “det är en fälla, du måste…”, hinner han inte säga innan han avbryts av en välplacerad kniv av Maouk. I samma stund som sändebudets livlösa kropp faller ner på marken, omringas din karaktär av Sharnazim, vassagonska elitsoldater. Ställd inför valet att försöka slåss mot angriparna, kapitulera eller fly mot mot den vassagonska galären, inleds så Skuggor i sanden på allvar.

Sorgeflaggor runt palatset i Barrakesh.

Sorgeflaggor runt palatset i Barrakesh.

Efter denna för sammanhanget något långa inledning, så rivstartar alltså berättelsen på allvar, om än något beroende på vad du väljer för alternativ. Jakten genom Barrakesh är både intensiv och spännande, där flykten tar Ensamma Vargen från den öde hamnen, till de folkfyllda gatorna och slutligen till de trånga och illaluktande avloppssystemet under Barrakesh gator. Ska man kanske ha någon invändning, är att det i slutändan inte spelar någon större roll vad du än väljer, då du inte kan undkomma ditt öde. Inspirationen till den här delen av äventyret, känns mer än lovligt hämtat från filmen Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the lost ark, 1981), när Indiana Jones och Marion Ravenwood jagas av tyskarna och deras egyptiska hejdukar genom Kairos gator. En känsla som förstärks av att man helt plötsligt, stöter samman med den otrevlige Maouk, i en scen som påminner om när Indiana Jones ställs mot den piskviftande egyptiern på torget. Till skillnad från filmen, så slutar det här mötet inte lika lyckligt för Ensamma Vargen.
Som jag redan varit inne på, så är meningen att Ensamma Vargen förr eller senare, fångas in av Maouk och hans hantlangare. Förd till palatset, så lyckas ändå Ensamma Vargen fly och råkar av en slump får höra en konversation mellan den nyligen tillträdde Zakhanen Kimah och en av dina dödsfiender, en mörkerherre från Helgedad vid namn Haakon (vars namn tyvärr spoileras av att det för tankarna till ICA:s grundare Hakon Swensson). Inte helt olikt tyskarna i den nyligen nämnda filmen, så är mörkerherren ute efter en helig artefakt, nämligen Magnakais hemliga bok. Med hjälp av den skulle du kunna återupprätta Kai-ordern, men i fel händer, så skulle det förmodligen innebära att dess hemligheter skulle gå förlorade för evigt. Det är således mycket som står på spel, och tiden knapp. Först efter en hel del trassel, kan Ensamma Vargen fly från palatset, förföljd av diverse varelser från Helgedad. Räddad av magikern Banedon, den magikergesäll som Ensamma Vargen räddad i ruinerna av Raumas i Flykt undan mörkret, kommer in i handlingen med sitt magiskt flygande fartyg Himmelsvävaren. Tillsammans ger de sig nu ut för att försöka hitta Majhanens grav, och rädda den undan att hamna i mörkerherren Haakons labbar.

Ensamma Vargen lyckas ställa till det även i Barrakesh.

Ensamma Vargen lyckas ställa till det även i Barrakesh.

Som jag redan konstaterat, anses detta vara den bästa boken i hela serien, bland annat av författaren själv, och det känns skönt att kunna konstatera att den levde upp till mina högt ställda förväntningar. Trots att det här är med sina 400 paragrafer, den hitintills längsta boken i serien, så håller Joe Dever ett rasande tempo genom hela berättelsen. Det är få lugna stunder, och de gånger Ensamma Vargen och läsaren får tid att pusta ut, känns de välplacerade och genomtänkta. Det intensiva tempot till trots, så är det här inte en bok som Flykt undan mörkret, så känns inte berättelsen framhastad och något man klarar av på en handvändning. Lyckas man undvika Maouk och hans hantlangare, så kan man utan problem dra ut på läsningen av Skuggor i sanden till en dryg timme. Vilket inte ska ses som något negativt, snarare tvärt om. Det är dock inte enbart tempot som driver fram Skuggor i sanden, utan det gör även berättelsen, som är både medryckande och spännande. Även om man givetvis vet att Ensamma Vargen, om denne överlever resan, kommer vinna, så är det spännande från första paragraf till sista.
Det är inte bara tempot som imponerar, utan det gör även Devers beskrivningar av såväl platser som personer i berättelsen. Det är nästan så att man känner sig förflyttad till Vassagonien, och kan känna doften från kryddmarknaden eller stanken i kloakerna, eller höra sorgeklockornas dova klang eka över huvudstaden. Briljant, och det blir förstås inte heller sämre av det underbara persongalleri som befolkar Skuggor i sanden. Allt från de skurkarna, Banedon eller dvärgarna ombord på Himmelsvävarna, till den kraftigt närsynte mannen i Barrakeshs offentliga bad, eller befolkningen i byn Ikaresh, känns både välgenomtänkta, och tillför berättelsen en dimension som ofta saknats i tidigare böcker.
Det är dock inte bara bifigurerna som känns mer genomtänkta än i många andra böcker, det samma kan även sägas om Ensamma Vargens antagonister. Att vi dessutom bjuds på en riktig slutuppgörelse, vilket jag tycker saknades i Domedagsklyftan, gör inte saken sämre. Eller att hela berättelsen andas Jakten på den försvunna skatten, en av mina absoluta favoritfilmer.
Som sig bör, håller Gary Chalks illustrationer av högsta klass, och där bilden när Ensamma Vargen lyckas spränga delar av Barrakehs kloaksystem, är en som etsat sig fast i mitt minne. Det behövs kanske inte längre sägas, utan något man tar för givet. Till skillnad från de tidigare böckerna, så står pseudonymen Isidor Atnister, bakom vilken Gabriel Stein gömde sig, och han gör en habil insats.

Sommersvärdet fungerar dåligt i underjorden.

Sommersvärdet fungerar dåligt i underjorden.

Ska man klaga på något, så är det kanske omslaget, som känns som ett av de sämre – om inte det sämsta – till böckerna om Ensamma Vargen. Men som man säger, man ska inte döma en bok för sitt omslag, utan för sitt innehåll. Och i fallet med Skuggor i sanden, så håller innehållet en sådan klass, att man gärna kan blunda för det fantasilösa, och i ärlighetens namn, fula omslaget.
Nåväl, det är dags att summera Skuggor i sanden, som utan tvekan måste sägas vara den hitintills bästa boken i serien. Dever lyckas hålla ett högt och jämt tempo, samtidigt som han bjuder på en mycket medryckande berättelse. Det går väl knappast att bli så mycket bättre, och med det är dags att lägga ifrån sig Skuggor i sanden, och rikta in intresset på den sjätte boken i serien, Skräckens länder. Den första delen i Magnaikaiserien, men tills dess, på återseende…