Att äventyret Järnringen är populärt kanske inte kommer som någon överraskning, då det tillsammans med I Reptilmännens klor är de i mitt tyckte två bästa äventyren till Mutant som Äventyrsspel gav ut. Vad jag däremot inte räknat med, var den efterföljande debatten om huruvida Morgans annonsering av sitt trolleritrick, skulle räknas som sexistiskt eller inte. Ännu mer oväntat var att äventyrets konstruktör, Karin Fredriksson kommenterade det hela, och gav sin version av hur scenen på teatern i Nordholmia ska tolkas och hur arbetet med äventyret hade gått till. Hon valde även att besvara min fråga varför hennes bidrag till Äventyrsspel begränsades till Järnringen, och en kortare sammanställning i kampanjhäftet till Mutant 2.
Eftersom jag tycker att hennes utförliga svar förtjänar ett annat öde än att vara förpassat till kommenteringarna, så har jag därför valt att publicera det som ett inlägg på bloggen. Givetvis har detta skett med Karins godkännande, vilken även varit vänlig nog att bistå med ett antal bilder för att visa hur hon tänkte sig huvudpersonerna i äventyret.

Med detta överlåter jag ord, och givetvis bild, till Karin Fredriksson…

Omslag till äventyret Järnringen.

Omslag till äventyret Järnringen.

Hej!

Jag har noterat att det pågår en livlig debatt om ett rollspelsäventyr som jag skrev 1984. Tänkte jag skulle kasta lite ljus över vissa frågeställningar.
Det blir ett väldigt långt inlägg, men debatten har pågått ett par år nu och vissa saker kommer tillbaka, så jag tänkte försöka svara ordentligt.
Det är t ex andra gången någon reagerat på påståendet att en väldigt yppig kvinna inte kan vara en s k psimutant och tyckt att det är sexistiskt. Omslaget till själva äventyret har också blivit utsett till ett av de tio mest gubbsjuka omslagen i rollspelshistorien.
Samtidigt ställs ofta frågan varför inte fler kvinnor skriver eller spelar rollspel. ROLLSPELAREN undrar varför jag inte fortsatte. Jag ska försöka svara på både det och på varför jag skrev det jag skrev, den där gången för 25 år sedan.

Be.Atrik

Be.Atrik

Jag skrev Järnringen innan Mutant var utgivet och jag utgick från det regelverk som Michael Petersen skrivit för hand på rutigt papper. Vissa beskrivningar och regler tog sig aldrig fram till den slutgiltiga Mutantboxen. T ex bygger idén om Morgan och Be-Atrik på att ”barbar” och ”gentleman” fanns som egna karaktärskategorier, innan de rensades bort före utgivningen.
Jag vet inte hur den slutgiltiga beskrivningen av psi-mutanterna blev, men enligt den version jag fick såg psimutanter inte ut som Meg, utan som Mr Burns. De var bleka och tunna och måste använda båda händerna för att lyfta tekoppen. Jag vill minnas att det stod att de var fysiskt underutvecklade eftersom all näring gick till hjärnan. Eller något i den stilen.
Anledningen till att Alicarna blev tunga och yppiga var att en retsam komplikation uppstod sent i skaparprocessen. Jag hade redan arbetat länge med teleporteringsmaskinsintrigen, när jag till min fasa läste att psi-mutanter kunde ha förmågan att teleportera sig själva utan maskiner. Oh, crap! Då skulle de ju misstänkliggöra sig själva, fast dom inte ens var psi-mutanter – utan bara i maskopi med dem! Man visste ju hur noga rollspelare studerade regelboken, så risken var stor att någon upptäckte det och började dra fel slutsatser, som ironiskt nog ledde åt rätt håll.
Skulle jag nu bli tvungen att skrota hela min idé?  Nej, jag behövde bara VISA att det inte var psi-mutanter som figurerade i trolleritricket. Motsatsen till en fysiskt undervecklad person var min favoritartist Dolly Parton. Dolly var inte lång, men hon var fysiskt överutvecklad! Och så föddes idén med ”tre onda Dolly Partons”.

Dolly Parton, förebilden till Alice.

Dolly Parton, förebilden till Alice.

1985 var rollspelsvärlden väldigt grabbig. Om man som tjej skulle få skriva äventyr måste man på något sätt anpassa sig till det. Någon sa en gång att ”män är homotextuella, kvinnor är mer bitextuella”. M a o kan tjejer läsa och uppskatta texter av båda könen, medan män bara klarar att läsa det andra män har skrivit. De förstår inte det en tjej skriver fullt ut, eftersom de – till skillnad från tjejerna – inte tvingats läsa en massa böcker av motsatta könet. Det handlar inte om intelligens, utan om övning. Eftersom nästan allt som skrivits fram till mycket sent i historien har skrivit av just män, behöver inte män läsa böcker av kvinnor, om de inte vill.

Jag har aldrig upplevt det så tydligt som just i rollspelsvärlden.

Vad man kunde göra var att skriva en del av texten för att en kille skulle förstå den, och en annan del för sig själv och sina gelikar (vissa killar förstod, men de var i minoritet). För att kunna uttrycka mig överhuvudtaget försökte jag mig alltså på lite komplexitet och det gick ju inte så bra. Uppenbarligen.
Bara som en tankeövning. Många killar upprört sig över lättklädda damer och det de uppfattat som ”dum-blondin”-skämt. Men är det NÅGON som har noterat att en av skurkarna har kidnappat en erkänt tilldragande Nordholmiabo, låtit hjärntvätta personen i fråga och sedan utnyttjar vederbörande som sexslav? Se spalt två, sidan 14 och spalt två, sidan 34. Det kallar jag osmakligt och sexistiskt! Men så är det ju också en skurk som gör det. (Sexism är att enbart se en annan person i egenskap av sitt kön och samtidigt se ned på densamma.)

Morgan

Morgan

Och nu tillbaka till det där ödesdigra trolleritricket. Så här tolkade jag min egen text:
Morgan har fått mentala order att dupera Nordholmias befolkning. Han ska demonstrera vapnet som ska utplåna hela stan samma natt – utan att flåbusarna fattar vad dom ser. Han vet att hans kommentar kommer att trigga deras fördomar. För, ja, det är en sexistisk stämning i lokalen. (Så här i efterskott känns det väldigt ”out of character” av Morgan att fria till publiken på det här sättet, men han är ju hjärntvättad, så han kan inte helt ansvara för sina handlingar. Måhända har han en mansgrisig skuggsida, som han aldrig skulle visa i vanliga fall?).
Eftersom Alice är både fysiskt överutvecklad och välnärd drar publiken helt korrekt slutsatsen att hon inte är psimutant. Och eftersom hon DESSUTOM är vacker, blond och lättklädd utgår de från att hon är dum i huvudet. Det är det som de skrattar åt och det är anstötligt, men det är dom som är blåsta – i dubbel bemärkelse. Alice har det näst högsta intelligensvärdet man kan ha i Mutant. Hela hennes vulgo-glamorösa fasad är just en fasad. Som Dolly Partons.

Alice som Karin föreställt sig henne.

Alice som Karin föreställt sig henne.

I min värld har det aldrig varit sexistiskt i sig att avbilda välnärda kvinnor med stora bröst (särskilt inte som jag själv var knubbig och drog D-kupa vid tillfället). Jag tänkte mig att Alicarna skulle vara klädda i just den typ av bisarra klänningar som Dolly Parton hade på sina skivomslag. Att rita henne/dem i minibikinis med paljetter var helt och hållet tecknarens idé. Jag hade vid tillfället varken träffat honom eller övriga redaktionen. Jag lämnade bara över mitt manus till Fredrik Malmberg. Jag har kvar en egen teckning av Alice, där hon har röd klänning med långa slitsar. I mitt huvud var det mer ”Joe Labero” över showen och mindre ”Kiviks marknad”.
Kommunikationen mellan mig och äventyrsspel var tyvärr obefintlig. Att jag skulle få tycka till om teckningarna innan de publicerades tycks ingen ens ha tänkt på. Av de lustiga tillnamn alla utom jag fick på vinjettsidan kan man se att jag liksom inte var inbjuden i gemenskapen. Tillnamnen skvallrar också om den rådande stämningen. Jag var van vid grabbighet, så det rörde mig inte i ryggen, men jag tyckte det var taskigt att alla utom jag fick roliga tillnamn. Hade inte jag någon humor? Jag trodde jag visat att jag hade det.
Det var eviga incidenter som dessa, som gjorde att jag kände mig mer hemma i andra konstformer och till slut valde att dra mig bort från rollspelsvärlden.

Nog om detta! Hoppas det bringat lite klarhet i era undringar och jag vill särskilt tacka Rollspelaren för att den vänliga och entusiastiska recensionen. Det är jätteroligt att få sina verk kommenterade nu, efter nästan 30 år. Jag hade ingen aning om vad folk tyckte. Och det som gläder mig mest av allt är att det är fler som gillar mina spelledarpersoner. Att de figurerat i andras fantasivärldar var något jag bara kunde drömma om.
Är tiden måhända mogen att släppa det jag trodde var mitt utan konkurrens smalaste verk: Romanen ”Morgan & Be-Atrik?
Jag tar chansen och lägger en länk till en digital upplaga av en gammal medlemstidning från Södertälje Tolkiensällskap. Där finns (nästan) hela den romantiska historien. Hoppas det gläder någon.

http://www.qedata.se/PDF-er/HirgonsSnugga/HS-20.pdf

Ladda ned PDFen och börja på sidan 28. Slutet saknas tyvärr, men om någon vill läsa det är det bara att säga till. Jag har hela digitaliserad.
Med vänlig hälsning
Karin Fredriksson