Du är Ensamma Vargen – den siste av Kai-herrarna.

Söder om Sommerlund, ditt hemland, ligger den avlägsna och rika gruvprovinsen Ruanon. När en väntad guldlast plötsligt försvinner på vägen sänder kungen ut en skvadron av landets bästa kavalleribrigad för att undersöka vad som hänt.

De återvänder inte från sitt uppdrag.

I DOMEDAGSKLYFTAN får du i uppdrag att återfinna det försvunna guldet och ta reda på vad som hänt med skvadronen. Du upptäcker snart att uppdraget kan få oanade följder. Ditt lands framtid står på spel!

Omslaget till spelboken Domedagsklyftan (den tredje boken i serien om Ensamma Vargen).

Omslaget till spelboken Domedagsklyftan (den tredje boken i serien om Ensamma Vargen).

Så har det blivit dags att ta en närmare titt på Domedagsklyftan, den fjärde boken i serien om Ensamma Vargen, den siste Kai-herren. Efter att jag köpt och spelat igenom Kaltes Grottor, så lades inköpen av nya soloäventyren på is, inte för att jag tröttnat, utan för att jag det fanns annat rollspelsrelaterat som pockade på uppmärksamhet. Som tur så kom räddningen i form av Prao-veckan, då jag var förpassad till en boklåda, som jag tyvärr glömt namnet på och vilken låg i den då nyöppnade Wasagallerian i Gävle. Efter veckan, som mest bestått i att jag packat upp böcker, sprungit lite ärenden, och pratat böcker med de anställda, så tyckte ägaren att jag gjort mig förtjänt av någon form av ersättning för min tid där. Så när det blev fredag, och klockan närmade sig två, så sa ägaren att jag fick ta böcker till ett värde för runt sextio kronor. Valet föll på en bok i ”Tre Deckar-serien som jag glömt namnet på, och Domedagsklyftan. Eftersom jag givetvis slarvat bort mitt senaste rollformulär, så blev jag tvungen att spela igenom de tre föregående böckerna, innan jag äntligen kunde sätta tänderna i Domedagsklyftan. Ett öde som inte enbart drabbade soloäventyren, utan emellanåt även drabbade spelarna…
Nåväl, den här gången hade jag inte slarvat bort formuläret, och till tonerna från soundtracket till filmen Excalibur, så öppnade jag boken försiktigt och började läsa…

Resan till Ruanon är full av överraskningar.

Resan till Ruanon är full av överraskningar.

Knappt har vi läsare tinat upp efter vistelsen på Kalte, innan det är dags att dra på sig den slitna gröna tunikan och de väl ingångna stövlarna och bege sig ut på äventyr. Den här gången bär det söderut, mot det avlägsna gruvdistriktet Ruanon. Efter att en konvojen, fullastad med guld och juveler, inte anlänt som den ska, och man förlorat kontakten med länsherren Baron Vanalund, beslöt man sig för att ta reda på vad som hänt. Angrepp mot konvojerna är inte ovanliga, och man skickade därför en stor kavallerienhet under ledning av kapten D’Val (som eskorterade Ensamma Vargen till hamnen i Eld över Vattnet) söderut för att ta reda på vad som hänt. Detta var flera dagar sedan, och eftersom inget hörts från varken kaptenen eller hans soldater, har nu kungen vänt sig till Ensamma Vargen för att lokalisera konvojen och den försvunna undsättningspatrullen och återupprätta kontakten med den sydliga provinsen. Till din hjälp har man satt upp en mindre kavallerienhet, bestående av ett kompani gränsjägare.

Förmågan att hålla sig undan, är en viktig del i att överleva spelboken Domedagsklyftan.

Förmågan att hålla sig undan, är en viktig del i att överleva spelboken Domedagsklyftan.

Det dröjer inte länge innan de första tecknen på att något inte står riktigt rätt till, och att förövarna inte är några ordinära banditer. Efter att ha hittat kvarlevorna av D’Vals undsättningsstyrka, trampar Ensamma Vargens patrull själv in i ett bakhåll och din karaktär tvingas ensam fly hals över huvud genom gruvorna i riktning mot säkerheten i Ruanon. Väl framme, så visar det sig att staden är en rykande ruinhög, och att det enda motståndet består av resterna av D’Vals trupper, som förskansat sig i ett torn, utan möjlighet att ta sig därifrån. Som om nu detta inte vore nog, så kompliceras det hela av den profetia, förmedlad via en enigmatisk, och av allt att döma transparent eremit i början av boken, som gör gällande att Sommerlund och hela Sisteland, står inför ett fruktansvärt hot. Krigsherren Barraka, som har invaderat den sydliga provinsen, tänker hämnas på huset Ulnar och väcka mörkerherren Vashnas här till liv, genom att offra baronens dotter vid Maakenklyftan. Det är nu upp till Ensamma Vargen, att förhindra att Barraka lyckas med sin plan…

Baron Vanalund har sett sitt län förgås.

Baron Vanalund har sett sitt län förgås.

Lite av en favoritbok back-in-the-days, så var det med viss bävan jag började läsa Domedagsklyftan. Som jag kommit till insikt, så kan minnet spela en ett spratt och vad som uppskattades av den tonåriga mig, är kanske inte något som går hem hos den äldre varianten. Det dröjde dock inte länge innan de farhågorna svepts bort, och jag kastade mig huvudstupa in i handlingen. Efter en lite trevande inledning, under vilken Joe Dever försöker bygga upp stämningen, så tar boken upp farten rejält i samband med att Ensamma Vargen kommer ifrån gränsjägarna. Det blir en intensiv resa genom gruvgångarna, och försöken att nå fram D’Vals fäste ibland de rykande ruinerna av Ruanon. Men efter att Ensamma Vargen, tillsammans med D’Val och hans manskap, lyckats slå tillbaka ett stormningsförsök, så tappar tyvärr boken både fart och intensitet. Bokens andra hälft, när Ensamma Vargen ska försöka infiltrera Barraks högkvarter och sätta p för hans planer att återuppväcka Vashnas här, känns tyvärr igen från tidigare böcker och börjar bli lite uttjatat. Det hela blir inte heller bättre av att själva uppgörelsen med bandithövdingen, känns mer än lovligt framstressad och är alldeles för snabbt avklarat.

Vassagonisk soldat

Vassagonisk soldat

Det var således med lite blandade känslor som jag lade ifrån mig boken, som väckte väldigt många goda minen till liv, men där det också infann sig en känsla av att man velat haft mer. Nu vet jag att Dever endast har 350 paragrafer att nyttja, men upplägget känns som sagt inte helt tillfredsställande. Mycket energi läggs på resan till Ruanon samt stormningen av tornet, och det påverkar förstås bokens andra hälft och själva slutuppgörelsen. Det var också här, som insikten om varför mina försök att reboota Ensamma Vargen back-in-the-days, ofta körde fast i Domedagsklyftan. Förmodligen tappade jag intresset efter att jag nått fram till Ruanon, lade sedan ifrån mig boken och glömde bort vart jag var.
Precis som vanligt håller Gary Chalks illustrationer mycket hög klass, med undantag för bilden när en patrull banditer vandrar genom ett fält, så saknar jag någon riktigt minnesvärd illustration. Även översättningen av Ylva Spångberg är tillfredsställande, om än det finns en del mindre missar. Inte helt olikt övriga böcker, så har tiden inte varit allt för snäll mot bokens limning.

En vassagonisk härold samlar de anfallande trupperna.

En vassagonisk härold samlar de anfallande trupperna.

Nåväl, det ojämna tempot till trots, så är Domedagsklyftan en hyfsat rolig och spännande bok, i synnerhet den första hälften. Till skillnad från den snabbt avklarade första delen i serien, så är Domedagsklyftan mer omfattande, och Dever nyttjar verkligen alla 350 paragrafer till fullo. Med undantag för kapten D’Val, så är det få av äventyrets bifigurer som får något större utrymme, och många känns allt för snabbt bortglömda. Det största problemet med Domedagsklyftan, och vilket den delar med Kaltes Grottor, är dock Sommersvärdet, som rubbar balansen i spelet. Visst, man kan ju välja att inte använda det, men eftersom det emellanåt är nödvändigt för att bekämpa vissa fiender, så är det svårt att avstå från det.
Med detta, så lägger jag ifrån mig Domedagsklyftan, och riktar nu blickarna mot Skuggor i Sanden, den femte delen i serien om Ensamma Vargen.