Rollspelaren

Din plats vid spelbordet

Logo för Drakskatten.

Drakskatten

Drakskatten

Ett äventyrsspel för 2-6 spelare från 7 år.
Speltid ca 45 min.

Du står alldeles ensam i den mörka, fuktiga stengången. Trots vetenskapen om att du är bevakad, smyger du dig djupare in i labyriten. Du viker runt ett hörn och ser framför dig på golvet en glimmande juvelhög! Ska du kunna besegra skattens väktare och föra juvelerna ut ur labyrinten?

Drakskatten är ett spännande och roligt spel, med enkla regler, för 2-6 spelare från 7 år och uppåt.
Spelarna är orädda äventyrare på skattjakt i en enorm labyrint, belägen under en gammal borg. Målet är att fortast möjligt samla ihop en skatt av silvermynt och ädelstenar – utan att bli uppäten av hemska monster.
För att kunna hitta några skatter måste spelarna våga sig in i olika rum i labyrinten och där besegra skatternas väktare – alltifrån ormar och spöken till fasansfulla drakar.
På vägen genom labyrinten kan spelarna också hitta olika magiska föremål som går att använda som hjälpmedel i skattjakten.
Det gäller också att se till att man inte blir skadad, eftersom man då måste flytta långsammare och kanske också förlorar skatter.

Är du en orädd äventyrare? I så fall är du redo att möta farorna i Drakskatten!

Omslag till brädspelet Drakskatten

Omslag till brädspelet Drakskatten

Var nere på stan för att göra några ärenden, och passade då som vanligt på att besöka några av de lokala second handbutikerna i jakt på något till samlingen. Efter att ha gått bet på det första stället, så styrde jag stegen mot stans andra second-hand butik, där det är ytterst sällan man har något av intresse. Men den här gången, så fanns det något som genast fångade mitt intresse på spelhyllan precis när man kommer in i butiken. Nämligen en låda som prydes av en svart-vit variant av Äventyrsspels logotype och bar texten ”Drakskatten”. Efter att snabbt ha plockat ner spelet från hyllan, så sökte jag snabbt av butiken i jakt på några andra skatter, men tyvärr var detta det enda av intresse. Jag vandrade mot kassan, och lade upp spelet på kassadisken,  samtidigt som jag redan började undra lite om spelet verkligen var komplett. Lådan var lätt intryckt, och en av hörnen på den toplådan var tejpad och ett annat hörn hade släppte, men som i övrigt ändå var i hyfsat skick. Men eftersom någon verkligen måste gillat tejp hade sett till att lådan var som gått som inbrottssäker, så hade jag ingen lust att börja försöka pilla upp tejpen för att se på innehållet. Jag fick helt enkelt ta risken att köpa grisen i säcken, och för det priset man ville ha, så var det helt klart värt risken.
Medan jag stod där i mina egna funderingar rörande innehållet, hade en av tanterna som jobbar i butiken tagit hand som spelet och inlett någon form av konversation. ”Vilka tänder den där draken har”, sa hon, och eftersom jag fortfarande var i min egen lilla värld, så svarade jag lätt disträ ”va?”. ”Vilka tänder den där draken har”, upprepade hon vänligt medan hon slog in priset på kassamaskinen och pekade på de onormalt stora – och förmodligen väldigt opraktiska, tänder den fult, men ändå nostalgiskt charmigt, illustrerade draken som pryder omslaget är utrustad med. ”Ja, den får nog lägga ut en förmögenhet på tandkräm” sa jag fortfarande halvt om halvt kvar i mina egna tankar. Tanten skrockade lätt, och frågade om jag behövde en påse, vilket jag efter att misslyckats att trycka ner spelet i ryggsäcken, tackade ja till. Med en känsla som nästan kändes som hämtad från när man var yngre, och köpt något spel eller äventyr på Leksakshuset i Gävle, så skyndade jag mig hemåt.
Väl hemma så gjorde jag plats på matsalsbordet, och plockade fram Drakskatten ur sin plastplåse. Tyvärr upptäckte jag snabbt att valet av tejp inte var den bästa, då den tyvärr fastnat rejält i kartongen och därför inte gick att ta bort, utan att man skulle förstöra kartongen. Trist, men så är det ibland när man köper saker via loppisar och second hand, och med tanke på att vissa saker plötsligt verkar få vingar, så är det kanske inte underligt att man är mån om att folk inte öppnar sakerna i onödan. För ett tag sedan hade jag hittat filmen ”Flash Gordon” på blu-ray, bara för att upptäcka att någon stulit själva filmen och lämnat kvar fodralet. Något som jag fortfarande grämer mig över, och undrar lite smått hur man tänker, när filmen kostade 30 spänn. Hur som helst, efter att jag försiktigt lyckats ta mig igenom lagret av tejp, så kunde jag så skåda innehållet. Medan spelplanen var lite kantstött, så verkade resten av innehållet vara i toppskick, och knappt använt. En snabb genomgång av korten, som knappt verkade använda, så verkade allt stämma.

Innehållet i Drakskatten

Innehållet i Drakskatten

Med detta avklarat så satte jag mig ned vid matsalsbordet och började ögna igenom reglerna, eftersom jag var nyfiken på spelet då jag aldrig spelat det. För av någon anledning så är Äventyrsspels tidiga brädspel okänd terräng för mig, och några direkta minnen av att jag sett dem i någon butik back-in-the-days har jag inte. Det första brädspel jag kom i kontakt med som Äventyrsspel gett ut, var Talisman, som tyvärr gick förlorat när mitt gamla källarförråd blev översvämmat någon gång i början på 2000-talet. Så det var verkligen okänd mark jag begav mig ut på, om än jag är medveten om det rätt dåliga rykte som de tidiga brädspelen Äventyrsspel tillsammans med företaget AB Jan Edman, gav ut under 1980-talets första hälft. Så ur den synvinkeln var jag också nyfiken, om spelet levde upp till mina – så här på förhand – låga förväntningar.
Uppenbart ett försök från företaget AB Jan Edman, som kanske är mest känt för att vara svensk återförsäljare av diverse tennfigurer och, vid sidan av sitt samarbete med Äventyrsspel, senare var med och bistod Lancelot Games, att slå sig in på den svenska brädspelsmarknaden. En marknad som, inte helt olikt då, i princip helt dominerades av Alga. Ironiskt nog, så bestod Algas utbud av i stora drag, samma spel som än idag, och där många hängt med sedan dinosaurierna vandrande runt på planeten Tellus. Här kan man kanske tänka sig att de båda företagen så en möjlighet att försöka finna en marknad bland en generation tonåriga som tröttnat på att spela spel som Tjuv och Polis, Bondespelet eller (Nya) Finans.  Sagt och gjort så satte sig gänget bakom Äventyrsspel och började spåna på en rad brädspel, som när de var klara skickades iväg till AB Jan Edman, som sedan stod för layout och distributionen av spelen. Sammanlagt producerades en handfull spel, av vilka de flesta förmodligen förde en tämligen anonym tillvaro på butikshyllorna och troligtvis inte väckt något större intresse för eftervärlden om det inte vore för att de pryds av Äventyrsspels logo.

Reklam för Äventyrsspels brädspel (Sinkadus nr 1, 1983).

Reklam för Äventyrsspels brädspel (Sinkadus nr 1, 1983).

Nåväl, Drakskatten går i korthet ut på att du ska vandra runt i en underjordisk labyrint, försöka slå ihjäl de monster som bosatt sig i den och sno deras skatter, utan att själv stryka med. Den spelare som först lyckas samla ihop föremål värda 1500 silvermynt, och sedan återvända till sin startplats, vinner och kan titulera sig mästare över Drakskatten. Vilket låter enkelt nog, om det inte vore för att de monster som befolkar rummen i labyrinten är rätt svåra att rå på.
Varje omgång inleds med att varje spelare, som går i turordning bestämd av den som slog högst med tärningarna i början av spelet, med att spelaren bestämmer vad denne ska göra. Det finns fyra alternativ, förflytta sin markör i labyrinten genom att slå en tärning och flytta upp till tärningsresultatet, leta lönndörrar, slåss med ett monster du stött ihop med i en tidigare omgång, eller gå in i ett rum och dra ett Monsterkort. Strid i Drakskatten, går till så att man med två tärningar ska försöka slå under monstrets Försvarsvärde, som anges på dess Monsterkort. Lyckas man, så dödas monstret och man får dra en par Skattkort, men misslyckas man så får monstret slå tillbaka. Blir du skadad riskerar du inte bara att bli av med dina skatter, utan även få din förflyttning begränsad och ytterligare skador kan ta död på äventyraren. Att fly, kan således vara en hållbar taktik, men vilket förstås minskar dina möjligheter att samla ihop tillräckligt mycket skatter för att vinna. Det finns dock hjälpmedel att få i form  av magiska artefakter, som svärd, flygande mattor, helande drycker och så vidare, som kan hjälpa dig i kampen om att försöka skrapa ihop tillräckligt mycket skatter.

En samling skattkort från spelet "Drakskatten".

En samling skattkort från spelet ”Drakskatten”.

Spelet är baserat på TSR:s brädspel Dungeon!, vilket jag inte heller spelat och därför inte kan säga vare sig bu eller bä om likheter och olikheter mellan de båda spelen. Upplägget med att man vandrar runt i en underjordisk labyrint, dödar monster och snor dess skatter, för osökt tankarna till Munchkin. Dock saknar Drakskatten de humoristiska och självironiska inslagen, och känns kanske mer som de dungeoncrawl-äventyr som Munchkin lite kärleksfullt driver med. Medan jag sitter och läser reglerna, så kan man inte heller undgå likheterna mellan Drakskatten och Drakborgen, vilken gavs ut av Alga i mitten av 1980-talet. Dock skulle jag nog vilja påstå, utan att ha spelat Drakskatten, att Drakborgen känns som ett bättre och mer genomtänkt spel.

En samling skadekort från spelet "Drakskatten".

En samling skadekort från spelet ”Drakskatten”.

För till skillnad från Drakborgen, så avgörs i princip allt – utom möjligtvis förflyttning när du är skadad – av tärningen. Några möjligheter att planera, då du är helt händerna på tärningarna, någon form av taktik, är i princip lönlöst. Den kanske enda hållbara taktiken, är att försök fly undan monstren så fort som möjligt, efter skador kommer göra att du lär halta runt i korridorerna och göra att spelet kan tänkas dra ut på tiden. Speltiden för Drakskatten uppskattas till 45 minuter, och det är väl en rätt rimlig tid, om än jag kan se scenarion där det kan ta betydligt längre tid, men givetvis även gå snabbare.
Spelet pryds av ett rätt tidstypiskt, men ack så fult omslag, på en drake som slåss med en riddare som håller såväl sköld som svärd i en något onaturlig pose. Själva spelplanen består av två delar,  och layouten över själva labyrinten är statisk, till skillnad från upplägget i Drakborgen, där den är dynamisk och ändras vid varje speltillfälle. Nu kanske inte det gör så väldigt mycket, då du ändå slumpar fram själva monstren och det ändå handlar om att försöka traska in i så många rum man bara kan, utan att skadas. Med i spelet följer även tre kortlekar, som pryds av texten MonsterkortSkattekort och Skadekort på baksidan. Framsidan pryds av det monster eller skatt man ramlat på, eller skada man drabbats av. Bilderna på de olika monstren är så där gammalmodigt charmigt fula, och känns kanske aningen mer avsedda för ett spel för yngre barn, än tonåringar.

En samling monster från spelet "Drakskatten".

En samling monster från spelet ”Drakskatten”.

Så vad blir då slutbetyget, utan att ha spelat Drakskatten så skulle jag uppskatta det förmodligen är spelbart, om än kanske inte allt för roande. Åtminstone inte om alla spelare är skadade, och släpar sig runt i gångarna likt zombies i jakt på ytterligare silvermynt. Det kanske mest minnesvärda, är dock slutklämmen på reglarna där man uppmanar spelare som anser att regelsystemet är ”[…] för begränsat och vill ha mer detaljerade regler bör man absolut prova Drakar & Demoner ifrån Äventyrsspel. I det spelet finns inga begränsningar utom din fantasi.” Det är vad jag kallar produktplanering…

Föregående

Happy Hobbit day!

Nästa

Föreläsning med Tomas Arfert om rollspelsvärldar

2 kommentarer

  1. Drakskatten var ett favoritspel när jag gick på fritids (1987-1988, i Valbo, faktiskt) men sedan dess har jag inte sett det. Jag har vaga minnen av att spelet var lite väl simpelt men starka minnen av att någon #!$ hade markerat kortet Flygande matta med kulspets på baksidan. Det kortet gjorde att man fick slå två tärningar vid förflyttning istället för en, vilket gav en rejäl fördel i spelet.

    (Drakborgen är ett bättre spel, men å andra sidan skrattretande dödligt i originalutförandet. Vi brukar skoja om att min syrra är den enda person vi känner till som har lyckats ta sig in till skattkammaren, plockat skatter och sedan hunnit ut inom de stipulerade 26 dragen.)

  2. Jag spelade Drakskatten en eller ett par gånger också runt 87/88, men redan som tolvåringar kunde vi konstatera att det var rätt sopigt. Inte minst när man då kunde jämföra med det oändligt överlägsna Drakborgen. Det sistnämnda hade inte bara mycket roligare och mer varierad spelmekanik, utan hade också – inte minst visuellt – mängder av charm och personlighet, som Drakskatten helt saknade. Drakborgen med sina lite naivistiska men suggestiva och detaljrika bilder har nog fortfarande präglat min bild av hur en dungeon crawl ska ”se ut”. 🙂

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: