Rollspelaren

Din plats vid spelbordet

Utvald bild Flykt undan mörkret

Flykt undan mörkret

Du är Ensamma Vargen. I ett förödande anfall har Mörkerherrarna förstört ditt kloster, där du studerade hos Kai-mästarna. Du är den ende överlevande, och du är på FLYKT UNDAN MÖRKRET.
Du har svurit att hämnas, men först måste du nå Holmgård för att varna kungen för ondskans framryckande styrkor. Mörkrets ihärdiga tjänare jagar dig medan du tar dig fram genom landsbygden. På varje boksida möter du nya utmaningar.
Välj dina vapen och färdigheter med omsorg. De är den bästa hjälp du kan få under den mest otroliga och fasansfulla färd du gjort i hela ditt liv.

Omslaget till Flykt undan mörkret (första delen i bokserien om Ensamma Vargen)

Omslaget till Flykt undan mörkret (första delen i bokserien om Ensamma Vargen)

Efter jag skrev inlägget om Spelböcker, blev jag sugen på att testa på att nyttja denna typ av spelform. Valet föll förstås på min favoritserie, nämligen den om kaimunken Ensamma Vargen, som numera ges ut av Åskfågeln. Dagens inlägg kommer dock att uteslutande koncentrera sig helt och hållet på den första version, som gavs ut av Äventyrsspel 1985. Som jag skrev i det tidigare inlägget om spelböckerna, så var inte Äventyrsspel först ut på marknaden med denna typ av spelform, samma år hade Rabén & Sjögren gett ut en svensk översättning de första böckerna i Fighting Fantasy-serien. Någon vidare framgång verkar dock inte Rabén & Sjögren haft, och fler än fyra böcker på svenska blev det aldrig. Det blev istället Äventyrsspel som fick lansera spelformen på allvar, och i bräschen gick böckerna om Ensamma Vargen av Joe Dever och med illustrationer av Gary Chalk, vilka snabbt blev otroligt populära.
Som vanligt så var det mina föräldrar, eller rättare sagt morsan, som i något svagt ögonblick, och i total okunskap och ointresse vad det var hon köpt, gav mig Flykt undan mörkret i julklapp. Till skillnad från idag, när butikerna öppnar redan på juldagen, så var i princip alla butiker stängda under julhelgen. Något som innebar att jag hann spela igenom boken ett flertal tillfällen, innan jag Leksakshuset slog upp sina portar när julhelgen var över, och jag kunde köpa Eld över vattnet. Intresset böckerna för denna spelform blev intensivt, och jag slukade de första böckerna om Ensamma Vargen i snabb följd, men kort. Efter den sjätte eller sjunde boken, hade jag så smått börjat tröttna och den sista boken i serien jag köpte blev Fasornas Djungel, som jag har endast fragmentariska minnen av. Det var dock en intressant resa, där jag med hjälp av ritningarna i Boken om Magnamund försökte bygga en båt på slöjden och lekte med tanken på att göra ett rollspel i Ensamma Vargens värld. Längre än planeringsstadiet, kom dock aldrig planerna att konvertera Expert-reglerna och tur var kanske det. Men nog om detta, och nu är det dags att lämna tryggheten och bege oss till Sommerlund…
För er som inte är insatta i vad en spelbok är, så är den en slags interaktiv bok, där läsaren kan påverka berättelsen och var mycket populära på mitten av 1980-talet. I boken Flykt undan Mörkret, så antar du karaktären Tysta Vargen, barn till någon av Sommerlunds många krigsherrar som skickats till Kaiklostret för att tränas ”i sina ädla fäders färdigheter och kunskaper”. Efter avklarad utbildning, är det sedan tänkt att dessa ska återvända hem där de utgör kärnan i Sommerlunds försvar. Något som kan behövas då landet lever under ett konstant invasionshot från Mörkerherrar, Sommerlunds ärkefiender i väst. Vilka svurit att hämnas utgången av den senaste invasionen, där Sommerlund tillsammans med sin bundsförvanter från Durenor besegrade Mörkerherrarna i slaget om Moyturapasset, och Sommerlunds kung Ulnar dräpte mörkerherren Vashna med Sommersvärdet.
Hur som helst, berättelsen tar vid när alla kaimunkar har samlats vid Kaiklostret för att fira högtidsdagen Fehmarn. En fest som din karaktär av allt att döma verkar missa, då denne befinner sig ute i skogen för att samla ved ”som straff för att du varit ouppmärksam under lektionen”. Utan någon direkt förvarning, så förmörkas himlen av ett enormt moln svartvingade varelser och i det tilltagande onaturliga mörkret, så snubblar din karaktär och lyckas slå sig själv medvetslös. När din karaktär till slut vaknar till liv, så är klostret raserat och alla kaimunkarna utom du är döda. Med tårarna rinnande nedför kinderna, vet du vad du måste göra, bege dig till Sommerlunds huvudstad Holmgård och förvarna kungen om det hot som riket och folket står inför. ”För nu är du den sista av Kaikrigarna – nu är du Ensamma Vargen”.

Målet med flykten, att nå fram till Sommerlunds huvudstad Holmgård.

Målet med flykten, att nå fram till Sommerlunds huvudstad Holmgård.

Med förutsättningarna för äventyret avklarat, är det dags att ta en närmare titt på hur man skapar sin karaktär och spelmotorn i böckerna om Ensamma Vargen. För att skapa en karaktär, så krävs ett formulär, eller speltabell som det kallas här, och vilket återfinns i början av boken. Eftersom det inte var speciellt praktiskt att använda sig av formulären i själva boken, och bokens bindning gjorde det nästan omöjligt att kopiera dem i en kopieringsmaskin, så gjorde helt enkelt egna formulär. Vilka allt eftersom berättelsen om Ensamma Vargen fortskred med nya böcker, blev allt mer sönderklottrade och svåröverskådliga. Spelmotorn i Ensamma Vargen är inte speciellt komplicerad, och bygger runt de två grundegenskaperna Kroppspoäng och Stridsförmåga. Föga förvånande, så används Stridsförmåga i strid, medan Kroppspoäng anger hur mycket stryk karaktären tål innan man tvingas göra en ny. Med hjälp av den så kallade Slumptalstabellen i slutet av boken, på vilken man får fram ett värde mellan ett och tio och som är grunden i själva spelmotorn, så slumpar man fram två värden. För att få hur mycket Kroppspoäng din karaktär har, så adderar man tjugo till talet och för att få fram vad Ensamma Vargen har i Stridsförmåga så adderar man tio till talet. Av skicket på Slumptalstabellen, så verkar den använts flitigt, tills jag insåg att det gick lika bra att använda en tiosidig tärning istället och slapp hålla på och bläddra fram och tillbaka. Med detta avklarat, är det dags att utrusta din karaktär med färdigheter som denne lärt sig under tiden i kaiklostret. Det finns tio färdigheter, av vilka du får välja fem stycken. Spännvidden på färdigheterna är trots detta rätt stor, även om det finns några av dem som du kommer ha mer nytta av än andra. Medan vissa färdigheter kan ge dig ledtrådar om vägval, eller hitta ätbara växter, så kan andra hjälpa dig läka skador eller öka ditt värde i din karaktärs Stridsförmåga.
Vilket osökt leder oss till stridsreglerna i Ensamma Vargen, vilka är både mycket enkla och okomplicerade. I korthet går det ut på att man jämför sin karaktärs Stridsförmåga med sin motståndare, räknar ut differensen, eller stridsförhållandet mellan de båda parterna. Med detta avklarat, så pekar man ut en siffra på Slumptalstabellen, bläddrar till tabellen för stridsresultat, och letar upp Stridsförhållandet längst upp på tabellen och gå ner till det slumptal du fick fram. I rutan förklaras hur många Kroppspoäng Ensamma och/eller dennes fiende förlorat, man upprepar sedan denna procedur tills någon av kombattanterna når noll Kroppspoäng. Nackdelen är förstås att det blir väldigt mycket bläddrande, även om jag försökte minska ner det genom att använda mig av en tiosidig tärning istället för Slumptalstabellen.

En av många fiender som din karaktär stöter ihop med under äventyrets gång.

En av många fiender som din karaktär stöter ihop med under äventyrets gång.

Låt oss nu lämna reglerna, och återvänder till berättelsen om Ensamma Vargen och dennes Flykt undan Mörkret. Efter att Ensamma Vargen räddat vad som räddas kan ur ruinerna, så är det dags att försöka ta sig till Holmgård. Något som snabbt visar sig bli en tuff uppgift, då mörkerherrarnas styrkor finns överallt, och faror lurar bakom nästan varje paragraf. Bland de paragrafer som inte döljer dödliga faror, så finns det möjlighet att stöta samman med personer som kan bistå dig i ditt uppdrag. En av dessa är magikergesällen Banedon, som bistår dig med illavarslande uppgifter om att magikern Vonotar har avvikit från magikergillet i Toran, och nu misstänks bistå mörkerherrarna. Framme vid Holmgård, så möts du av nästa bakslag, Sommerlunds huvudstad är belägrad av mörkerherrarnas armé. Så först efter ytterligare strapatser, så kan du äntligen slutföra ditt uppdrag och informera Sommerlunds kung om den tragiska nyheten, att alla kaikrigare utom du är döda. Kungen tar emot ditt budskap med stoiskt lugn, och ber dig nu bege dig till Durenors huvudstad, för att förvarna dem om Sommerlunds belägenhet och återvända med Sommersvärdet för att befria ditt belägrade hemland.

Trollkarlen Banedon i full färd med att försvar sig.

Trollkarlen Banedon i full färd med att försvar sig.

Med detta är Flykt undan Mörkret slut, och även om det varit en intensiv och stundtals spännande resa, så är den alldeles för kort. Även om jag delvis kan boken utantill, och rätt nyligen spelade igenom den reviderade versionen som ges ut av Åskfågel, så hade jag faktiskt glömt hur snabbt man kan spela igenom äventyret. Redan efter drygt tjugo minuter, så befann sig min karaktär vid porten till slotten i Holmgård, och det var dags att träffa kungen. Inte ens när jag spelade om boken, och verkligen försökte anstränga mig för att dra ut på det oundvikliga, så hade jag klarat av boken på runt trettio minuter. När det väl begav sig på mitten av 1980-talet, tävlade jag och syrran om vem som kunde klara av boken snabbast, och om inte minnet helt sviker mig, så låg rekordet på drygt en kvart. Vem av oss som hade rekordet minns jag inte, men förmodligen var det syrran som lyckades pressa ner tiden mest.
Samtidigt är frågan om det verkligen är möjligt att göra berättelsen längre, utan att berättelsen känns utdragen och tappar tempo. Devers försök att åtgärda problemet i den reviderade utgåvan, som även som sagt finns på svenska, drabbades just av det ödet. Men kan man blunda för detta tillkortakommande, så är ändå Flykt undan Mörkret, en trevlig upplevelse och Joe Dever lyckas hålla ett jämt tempo genom hela boken. Det märks dock att detta är den första boken, och att han inte riktigt når upp till samma nivå som berättelsen i många av de senare böckerna håller. Någon som däremot håller hög klass redan från början så är det illustrationerna av Gary Chalk, som håller hög klass och verkligen fångar känslan i Devers text på ett mycket förtjänstfullt sätt. Någonstans infinner sig känslan av att hans ofta stilfulla och fantasieggande bilder och kartor, var en bidragande orsak till varför böckerna om Ensamma Vargen blev så populära. Tyvärr lämnade han projektet, och någonstans i samma veva, så började även mitt intresse för spelformen svalna rejält. Om de båda sakerna hör ihop, låter jag vara osagt…
Hur som helst, så är det uppenbart att Äventyrsspel verkligen trodde på spelformen och var villig att satsa på den. Översättningen av Ylva Spånberg är bra, och gör att texten flyter på utan allt för stora problem. Ska man kanske peka på något, så är det väl att limningen av böckerna ofta lämnade både ett och annat att önska, och även om det ödet inte drabbat Flykt undan Mörkret, så är det andra böcker som drabbats av det ödet.

Föregående

Drakborgen

Nästa

Raising Steam

3 kommentarer

  1. mikael

    Wow, vilken nostalgitripp jag fick. Känner igen alla ovan nämnda. Tack

  2. Värt att notera är att originalversionerna av böckerna finns online sedan många år (och med Joe Devers goda minne): http://www.projectaon.org/en/Main/Home

    Tänker du recensera resten av serien också? 🙂

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: