Rollspelaren

Din plats vid spelbordet

Utvald bild Monsterboken II

Monsterboken II

Monsterboken II har åtta kapitel: nutida djur, istidsdjur, dinosaurier, humanoider, legendariska varelser, magiska varelser, odöda och växter. Varje varelse beskrivs med utseende, vanor, hemvist, grundegenskaper, färdigheter och förmågor. Vidare finns det regler för träffytor hos alla sorters varelser, och en enkel handledning om hur man sköter flygstrider.
Alla fantastiska varelser är illustrerad av Nils Gulliksson som har använt en ny, detaljerad teckningsteknik.
Denna bok ger dig möjligheten att introducera ytterligare 80 spännande varelser i din spelvärld. Missa inte chansen.

Omslaget till Monsterboken II

Omslaget till Monsterboken II

Efter framgångarna med Monsterboken till Drakar och Demoner, så var det kanske inte så förvånande att Äventyrsspel ville smida medan järnet var varmt och publicera en uppföljare. Arbetet med Monsterboken hade dock varit kantat av problem, och kanske som i ett led att undvika att upprepa dessa, så utlyste Äventyrsspel en tävling i Sinkadus Nr 4 (februari 1986), där deltagarna uppmanades att sända in sina kreationer. Vinnande bidrag skulle få äran att bli publicerade ”[…] i Monsterboken II med illustrationer av Nils Gulliksson”, och de ansvariga för varelserna kunde dessutom räkna med att få ”[…] sina namn bland konstruktörerna och varsitt gratis exemplar av Monsterboken II.”1. För en 16-årig rollspelsnörd, var detta förstås alldeles för bra för att vara sant, och jag satte mig genast ner för att försöka hitta på något passande monster. Riktigt vad det var för slags kreation jag skickade in, har jag glömt, men den var förmodligen vaken speciellt unik eller välskriven.
Av allt att döma var jag inte ensam om denna erfarenhet, och i Sinkadus Nr 5 (september 1986), så förklarar man att under våren och sommaren fått in ”[…] över 600 bidrag från läsekretsen”. Någon större kvalitet på bidragen verkar det inte varit då man endast haft möjlighet att ”[…] använda ett fyrtiotal monster”, och att en icke oansenlig andel av de refuserade bidragen bestod av varianter av redan existerande varelse, som Balrogen från Härskarringen (eller Sagan om Ringen som den hette då), av vilken man ”[…] ett tag fick 2-3 stycken varje dag av2.
Känslan som infinner sig är att Äventyrsspel och redaktionen för Sinkadus överskattat sin läsekrets, förstärks ytterligare av Anders Blixt förord till Monsterboken II. Här vigs en icke oansenlig del av förordet till att beskriva kvalitén på varelserna, som vällde in till redaktionen, långt efter att tävlingstiden löpt ut. Vid sidan av en uppsjö varelser från böcker, filmer och tv-serier, verkar en icke oansenlig andel av de refuserade bidragen, bestått av diverse korsningar i form av ”[…] halvalver, halvdvärgar, orch-resar, svartalfs-orcher och liknande humanioder vi mottog”. Blixt avfärdar dessa med att förklara att ”[…] sådana konstruktioner är rätt fantasilösa och därför har ingen av dem kommit med i denna bok. En sådan varelse kan egentligen inte tillföra något nytt”. En policy som Äventyrsspel behöll så länge som Anders Blixt övervakade Drakar och Demoner, och något som vi förmodligen kommer få återkomma till. Efter att Blixt förklarat att alldeles för många varelser saknat beskrivningar, annat än ”är stort och lever i träsk, [sic] Äter allt och anfaller allt det ser”, så förklarar han att det även fanns en hel del godbitar bland bidragen. I synnerhet lyfts Jon Ljunggrens bidrag fram, och hans ”ambitiösa skildring av jättespindlar och demoner”. Men eftersom hans beskrivning av den sistnämnda inte stämde överens med vad Äventyrsspel bestämt om demonerna, publicerades den inte. Surt sa räven…
Den känsla som förmedlas i såväl artikeln i Sinkadus, som i Blixts förord, är att man på Äventyrsspel inte var helt nöjd med utfallet. Kanske hade man som sagt överskattat sina kunders förmåga, eller så var man helt enkelt för kräsen i sitt urval. Det är därför dags att kasta oss över Monsterboken II, och se om den lyckas nå upp till sin företrädare…

Rovtrana är en av de urtidsdjur som befolkar Monsterboken II

Rovtrana är en av de urtidsdjur som befolkar Monsterboken II

Monsterboken II inleds med en genomgång av hur varelserna beskrivs, och behandlar hur Spelledaren ska införliva dessa i sin kampanj, och hur de beskrivs. Även om formuleringarna är annorlunda, så känns mycket av denna del av boken igen från Monsterboken. Det är således inget nytt för de trogna kunderna, och är tydligen riktat till de – som av någon oklar anledning – inte köpt Monsterboken. Med introduktionen avklarad, är det så dags för Äventyrsspel att sina vana trogen introducera en nya regler. Nämligen de utökade reglerna för Träffområden, som introducerades som en del av det Alternativa Stridssystemet i Drakar och Demoner Expert och vilket skänkte de annars rätt intetsägande striderna, någon form av nerv. Med hjälpa av dessa nya regler, så kan man nu använda det Alternativa Stridssystemet för andra varelser än enbart humanioder, något jag saknat i Expert-reglerna, men som nu alltså rättats till. Av någon för mig oklar anledning, så har dock bröstkorgen på humanioderna fått en extra kroppspoäng, men är i övrigt lika Expert-reglerna. De som fortfarande håller fast vid grundreglerna, gör sig dock inte besväret att läsa igenom sektionen. Något som inte är sista gången, visar bristerna i Äventyrsspel beslut att hålla fast vid två vitt skilda regelversioner.
Med de utökade reglerna för det Alternativa Stridssystemet avklarat, är det dags för Flygreglerna som introducerades i Monsterboken, att få en behövlig(?) översyn. I dessa nya regler, introduceras två nya egenskaper, Manöverförmåga och Uthållighet, som är tänkta att skänka lite mer nerv till strider i luften. Lite förenklat så går reglerna för Luftstrid ut på att den angripande varelsen, försöker övervinna den försvarande varelsens Manöverförmåga på Motståndstabellen. Lyckas angriparen, så har denne ”[…] placerat sig i en lämplig attackposition och kan utföra ett närstrids- eller projektilanfall mot försvararen. Om försöket misslyckas har försvararen lyckats manövrera undan och anfallaren kan inte utföra ett angrepp”. Uthålligheten å sin sida, beskriver hur länge en varelse kan hålla sig i luften, och vilken förbrukas när varelsen genomför någon form av aktivitet. Hur länge en varelse kan hålla sig uppe i luften, varierar och beskrivs i den medföljande tabellen, som också anger dess Manöverförmåga. Då jag aldrig använt reglerna, eftersom såväl jag som mina spelares rollpersoner, såg till att hålla sig på marken, så är jag lite osäker på hur pass väl reglerna för luftstrid verkligen fungerar. På pappret så känns reglerna rätt abstrakta och inte speciellt adrenalinstinna, eftersom det mesta avgörs av slumpen och där det inte spelar någon större roll vad de medverkande aktörerna väljer att göra för manövrar. Men abstrakta regler ligger ju å andra sidan, i linje med stridssystemet i Drakar och Demoner.
Efter att man nu betat av introduktionen och några nya regler, är det så äntligen dags att börja botanisera bland de varelser som befolkar Monsterboken II. Precis som i sin föregångare, inleds detta med ”[…] djur som existerar i vår värld och några sagovarianter på vanliga djur”. Här trängs en lite blandad kompott, bestående sjutton landdjur och vattenlevande djur. Av någon för mig oklar orsak, är de listade i bokstavsordning, med Barracudan först, men det första djur som beskrivs är Myskoxen. Detta är ett tämligen intetsägande kapitel, ett intryck som förstärks av att det är endast behäftat med en enda illustration, nämligen en trist siluettbild av ett vildsvin signerat Stefan Thulin. Det enda bidrag från detta kapitel som figurerade i mina äventyr på en regelbunden basis, var insektssvärmen, vilken är indelad i tre storlekar och fyra farlighetsklasser. Resten av djuren i detta kapitel utgörs antingen av potentiella bytesdjur för spelarnas rollpersoner, eller med några undantag, tämligen obskyra rovdjur. Riktigt vad poängen med att ha data för älgar eller vildsvin har jag aldrig riktigt förstått, lyckas man med färdigheten Jaga har man väl fällt djuret? Det kanske mest anmärkningsvärda i kapitlet, är att Anders Blixt lyckades smyga med ytterligare ett stort kattdjur, den här gången en kungsgepard (vilken nu inte längre ses som en underart, utan idag räknas som en mutation i en recessiv gen)3. Kapitlet avslutas sedan med fyra nya nyttodjur (ren, jak, gris och lama), som kan införlivas i kampanjen och som rollpersonerna kan nyttja sig av.

Elasmosaurus är ytterligare en av dessa forntida varelser som befolkar Monsterboken II

Elasmosaurus är ytterligare en av dessa forntida varelser som befolkar Monsterboken II

Om det föregående kapitlet i Monsterboken II kändes rätt intetsägande, så kan man kanske summera de två nästföljande kapitlen som lätt förvirrande. På hela nitton sidor beskrivs Urtidsdjur och Dinosaurer, där de senare beskrivs ingående med en omfattande text om deras tid på jorden. Michael Peterséns text om dinosaurerna är visserligen såväl intressant, omfattande (han har till och med bemödat sig att bistå med en beskrivning hur man ska uttala de ofta lätt tungvrickande namnen) som välskriven, om än jag inte haft möjlighet att faktagranska den (vilket kanske får bli ett framtida blogginlägg). Men mycket av all denna text, känns ändå fullständigt meningslös, då den beskriver dinosaurernas historia på jorden och inte i en fantasyvärld. Visserligen är Äventyrsspels kampanjvärld Ereb Altor vid tidpunkten när Monsterboken II gavs ut i sin linda, och det därför kanske är för mycket begärt att man ska klistra in dinosaurier i denna halvfärdiga värld, men varför man inte förlade texten till en generisk fantasyvärld, vilket onekligen torde tillfört texten mer relevans. Det blir förstås inte heller bättre av att många av skapelserna i stora drag är odödliga, och att det enda spelarnas rollpersoner kan mäkta med, innan de trampas ihjäl eller blir uppätna, är att ge dinosaurien ett skrubbsår eller ett blåmärke.
Kapitlet om dinosaurierna avslutas sedan med bokens, och kanske även en av Äventyrsspels, mest surrealistiska skapelse. Nämligen den så kallade Dinosauroiden, vilket är författarens svar på vad som hänt om ”[…] vissa köttätande dinosaurier, som till exempel Stenonychosaurus, hade utvecklats till intelligenta varelser om dinosaurierna inte dött ut”. Denna skapelses utseende förklaras kunna”[…] ha vitt åtskilda ögon för bra djupseende. Dess händer kan ha två, tre eller fler fingrar. Den har en fungerande tumme. Dinosauroiden är cirka 1,5 meter lång och väger cirka 60 kg.” Sitt släktskap med de kallblodiga dinosaurierna, så är den varmblodig” och ”föder levande ungar”. Med detta i åtanke, kanske man ska vara tacksam att Petersén förlade dinosauriernas historia i den verkliga världen, och inte i en fantasyvärld. Båda kapitlen är sparsamt illustrerade, och består av samma trista och fantasilösa siluettbilder signerade Thulin, som i kapitlet om Djur. Någon illustration på Dinosauroiden saknas, vilket jag kan säga att jag är djupt tacksam för.

Angyonen för osökt tankarna till tauntaunarna i filmen "Rymdimperiet slår tillbaka".

Angyonen för osökt tankarna till tauntaunarna i filmen ”Rymdimperiet slår tillbaka”.

Så här långt, kan jag väl bara konstatera utbudet av användbara varelser i Monsterboken II är ytterst begränsat, och att illustrationerna inte är närheten av vad Nils Gulliksson presterade i föregående bok. Men kapitel fyra, vilket avhandlar Legenddjur, skänker lite hopp om att vi inte ska döma ut Monsterboken II än, och att det fortfarande finns gott om sidor att kompensera för tidigare snedsteg. Kapitlet inleds med att beskriva en så kallad Angyon, ett däggdjur som ”[…] går på de muskulösa bakbenen”, och där ”frambenen har utvecklats till ett slags armar med kloförsedda fingrar på händerna”. Varelsen för osökt tanken till de riddjur som figurerar i de inledande scenerna på isplaneten Hoth, från filmen ”Star Wars V: The Empire Strikes Back”. Kapitlets tveklösa höjdpunkt, är dock beskrivningen av Jättespindlar, som lyckas med precis allt som Peterséns text om dinosaurierna misslyckades med. Även om beskrivningen andas spindlarna som angriper Bilbo och dvärgarna i Mörkmården (Mörkveden i den nya översättningen), vilket kanske är ofrånkomligt, är det välskrivet och medryckande. På andra sidan spektrumet, hittar vi ytterligare en av bokens – av allt att döma – mindre lyckade kreationer, i Kalydonen, vilket är en ”[…] jättelikt eldsprutande vildsvin”, och vilket kanske känns mer som något man skulle stöta på i skogarna i Pyrisamfundet, än i Ereb Altor. En annan varelse som alltid får mig, av helt fel anledningar, att dra på smilbandet, är Hippokamposen, eller havshästen.
Kapitel fem avhandlar diverse humanioider, och beskriver fjorton varelser. Till skillnad från från det motsvarande kapitlet i Monsterboken, är det få av varelserna som känns speciellt lämpade att nyttjas av spelarna, och något minne av att någon av dem nyttjats av mina spelare har jag faktiskt inte. Inte heller verkar nämnvärt många av dessa letat sig in i några av de verk som Äventyrsspel gav ut, och de enda jag kan på rak arm som figurerar i dessa sammanhang är Hajmännen och Vättarna. Övriga Humanioder är Serpenten, en avlägsen släkting till Reptilmännen, Varråtta och Råttman. Kapitlet domineras av en närmare titt på Älvfolken, signerad Anders Blixt och publicerad i Sinkadus Nr 4 (februari 1986). Som vanligt när det gäller Blixt, är det välskrivet, och beskriver Älvfolkens samhällen, deras syn på omvärld samt religiösa förställningar. Sin vana trogen, så introduceras här ytterligare ett nytt regeltillägg, den här gången möjligheten för en älvfolksvarelse att bli ett sändebud åt Moder Natur. Dessa sändebud är det närmaste älvfolken har ett prästerskap, och ger denne tillgång till krafter direkt från Moder Jord. Dessa förmågor kommer dock med ett pris, då budbäraren ”[…] ska vara vara föredömen för alla i ett liv enligt älvfolkens seder och vanor”. Även rollpersoner kan utses till budbärare, men då gäller det att spelaren ”[…] verkligen är beredd att spela sin rollperson som ett paradexempl på hur en älvfolksvarelse ska uppföra sig”, och regeltillägget utökades i Drakar och Demoner Gigant till att även kunna nyttjas av andra gudars sändebud.
Efter Blixt utförliga beskrivning, så kan jag tycka att det är lite klent med att den enda alv som bifogas är Frostalv, vilken även denna publicerats i Sinkadus nummer 4. Resterande varelser i detta kapitel är visserligen helt nya för Monsterboken II, med ett undantag som vi kommer få återvända till. Flertalet av de sedan beskrivna varelserna, utgörs av så kallade Metamorpher, och verkar vara tänkta att komplettera Svanmön från Monsterboken. Tyvärr känns inte varelserna speciellt nyskapande eller speciellt intressanta, och är lätt krystade, eller vad sägs om Örnman, Hjortid och Säling. Känslan man får när man läser beskrivningarna, är att detta öppnar upp en möjlighet för de som vill spela en metamorphisk karaktär, men inte vill ha en kvinnlig rollperson. Helt hopplöst är dock inte kapitlet, och jag kan tycka att både Siren och Sjöjungfrun har sin plats i Drakar och Demoner, och som borde kunde fungera i ett äventyr till Drakar och Demoner. Kapitlet avslutas sedan med att beskriva Yetin, vilken känns något malplacerad i denna sektion och torde rimligtvis funnits i det tidigare kapitlet.

Tröttnat på varulvar, varför inte pröva en varråtta?

Tröttnat på varulvar, varför inte pröva en varråtta?

Inte helt olikt ordstävet ”den som väntar på något gott, väntar alltid för länge”, så får man ha en god portion tålamod när det gäller Monsterboken II. För det dröjer ända till slutet av Monsterboken II innan vi snubblar över en sektion, som är fylld med genomtänkta varelser och inte enbart en massa mer eller mindre fantasilösa varianter på redan existerande varelser. Flera av de varelser som befolkar detta kapitel, har redan figurerat i produkter som redan getts ut av Äventyrsspel, främst då trilogin Ärans Väg. Nu finner jag dock inte detta som något större problem, främst därför att det ger Spelledare som saknar dessa äventyr, tillgång till varelserna, och de som har äventyren, har dessa samlade i en volym. Det saknas dock inte nya varelser, och bland de alla dessa odöda finner vi en av bokens kanske mer urflippade kreationer, nämligen Perytonen. Denna vålnad efter ”[…] sjömän som dött en neslig eller grym död”, och ”[…] har en gams kropp med ett hjorthuvud. Fjäderdräkten är grön och blå. Hjorthuvudet är försett med små horn”. Säga vad man vill, men medan det är lite si och så med fantasin till övriga kreationer, så flödar den fritt i kapitlet om Odöda. Något som jag älskar, synd bara att inte resten av boken håller samma klass.
Tyvärr så avslutas Monsterboken II med ytterligare två svaga kapitel, nämligen ett som tar upp Magiska Varelser och ett om Växter. Kapitlet om Magiska Varelser, består av fyra varelser som karaktärer med yrket trollkarl, kan frammana eller skicka bort. Dessa är Skuggbesten, en slags mörkerelmentar som tar formen av ”[…] en ca fem meter lång och tre meter hög, diffus skepnad, bestående av förtätad skugga. Den liknar vagt en sabeltandad tiger”, och är i praktiken omöjlig att se i mörker. Övriga varelser som beskrivs är Eldhästen, Frostvargen och Djinnen, den senare kanske mest känd från diverse berättelser som härstammar från Mellersta Östern. Kapitlets stora behållning, och vilken av oklara orsaker saknades i Monsterboken, är dock de expanderade reglerna för Demoner. Givetvis återfinns även en utökad tabell för demoniska förmågor, och vilken form av naturliga vapen som demonen använder sig av.

Demonen visar kanske mer än den behöver...

Demonen visar kanske mer än den behöver…

Det sista kapitlet i Monsterboken II behandlar endast två varelser, båda andas inspiration från Mutant. Först ut att beskrivas är Illusionsträdet, som ”[…] lever på att fånga levande varelser och suga ut deras själs- och livskrafter”, vilket gör att det inte är […] intresserat av odöda”. Som namnet antyder, så använder sig trädet av illusioner för att locka till sig byten, för att sedan låta sina grenar suga ur själs och livskraften (i speltekniska termer innebär det att varelsen förlorar 1T10 PSY och 1T10 FYS) ur sitt byte. Skulle bytet överleva, så är det dock märkt för livet, och förlorade grundegenskaper återställs inte (annat än PSY i enlighet med reglerna). Av någon lite oklar orsak, så förlorar trädet en poäng FYS och PSY varje vecka, och ”när trädet dör, oavsett dödssätt, utsänder det ett kraftfullt psykiskt skri. Alla varelser inom 1T8+2 kilometer känner ett kraftigt obehag och blir illa till mods under den tid skriet varar (2T6 minuter”. Av någon anledning drabbas magiker mycket hårdare, och kan inte kasta några besvärjelser under tiden, då de hemsöks av hemska syner och svåra smärtor. Den andra varelsen som beskrivs är Stryprankan, och finns beskriven i äventyret ”Skönheten och odjuren”, och finns även med i Mutant.
Som synes är Monsterboken II en rätt spretig historia, och där det till skillnad från föregångaren saknas några direkt minnesvärda varelser. Delvis beror det på rätt ojämna kvalitén på de varelser som medverkar i boken, men också att väldigt många av dem är varianter på redan existerande kreationer. Att en stor del av boken dessutom ägnas åt längre textmassor, gör förstås inte heller saken bättre, och jag har fortfarande inte riktigt greppat vad som fick Äventyrsspel att slösa nitton sidor på dinosaurier och urtidsdjur. Lite fördomsfullt, infinner sig känslan att det helt enkelt handlade om utfyllnad, och att man helt enkelt inte fick in tillräckligt med bidrag som man kunde använda. Vilket kanske delvis bekräftats att av de runt åttiotalet varelser som utgör Monsterboken II, härrör nästan 50 stycken av dessa kreationer från personer med koppling till Äventyrsspel.
Samtidigt kan man bara konstatera att Monsterboken, med några få undantag, täckte ett väldigt brett spektrum av varelser, och att det således var svårt att finna över åttio stycken helt nya och unika kreationer. Med detta sagt, så finns det ändå en hel del guldkorn, kapitlet om Odöda varelser, är habilt och även om det som sagt finns en del återanvänt material, så ser jag som fördelen med att ha det samlat i en volym. Beskrivningen av Älvfolk signerad Blixt, är välskriven och rätade ut en del frågetecken om dessa varelser, om än kanske inte allt. Man har även åtgärdat en av de kanske största missarna i Monsterboken, nämligen att den saknade en beskrivning av Demoner. Men det som kanske nyttjades flitigast av mig, var att Monsterboken II gjorde att man kunde nyttja det alternativa stridssystemet på andra varelser än bara humanioder. Som jag skrev tidigare, så gav detta striderna lite mer nerv, men gjorde också att spelarna nya möjligheter än att bara låta sina karaktärer kötta mot motståndarna.
När det gäller själva layouten på Monsterboken II, så finns här som sagt en hel del skönhetsmissar och någonstans infinner sig känslan av att det varit bråttom när man sammanställde boken. Det kanske mest uppenbara är att flera varelser känns som de placerats i fel kapitel, och på många ställen är beskrivningarna inte placerade i alfabetisk ordning. En annan sak som slår mig när jag läser boken, är att många av beskrivningarna Monsterboken II saknar det där torra och akademiska språkbruket som fanns i Monsterboken. Jag kan också tycka att vissa av beskrivningarna emellanåt är väldigt pladdriga, och att konstruktören trycker in alldeles för mycket oväsentligt i texten.
När det gäller illustrationerna i Monsterboken II, så står den ovan nämnda Thulin för de illustrationer som pryder de inledande kapitlen, medan Nils Gulliksson är upphovsmannen för resterande kapitel i boken. Medan Thulins trista och rätt fantasilösa siluettbilder inte gör någon, allra minst mig, speciellt glad, så är det klart högre kvalité på Gullikssons alster. Med detta sagt, så tycker jag ändå att kvalitén är lite ojämn, och att det saknas någon direkt minnesvärd illustration, annat än den som pryder beskrivningen av Vättarna. Omslaget till Monsterboken II är signerad Michael Whelan, och pryds av en man som står och diskuterar något med en bevingad mantikora. Kanske inte det mest upphetsande omslaget, och vilket även pryder framsidan på boken ”A Spell for Chameleon”, av Piers Anthony. En bok jag köpte under en semesterresa i USA, och försökte utan större framgång traggla mig igenom. Vart boken sedan tagit vägen, är jag lite osäker på. Men det kanske mest minnesvärda från den boken, var att den bifogade kartan otvivelaktigt före tankarna till Florida.

Kerberos, mer känd från den grekiska mytologin gör ett gästspel i Monsterboken II.

Kerberos, mer känd från den grekiska mytologin gör ett gästspel i Monsterboken II.

Med detta börjar recensionen närma sig sitt slut, och det kanske är dags att knyta ihop säcken. Som synes är Monsterboken II en rätt intetsägande bok, som lider av avsaknaden av intressanta och unika varelser. Någonstans infinner sig känslan att man nått botten, och att det man bevittnar är bottenskrapet av de kreationer som legat och skräpat på skrivborden på Äventyrsspels kontor i Frihamnen. Således är kanske inte så underligt om min bok är i klart bättre fysiskt skick än sin föregångare, vilken i vissa avseenden är i lösbladsform och där ryggen spruckit. Detta till trots, så har den som sagt kommit till användning, även om jag antar att det mest handlat om de olika tabellerna för träffområden och inte de varelser som finns beskrivna.
Någonstans kan finna att det bästa sättet att beskriva Monsterboken II, med dess brister och tillkortakommanden, är med Äventyrsspels dedikation till de som sände in sina bidrag:

denna bok tillägnas alla bidragsgivare. Deras brev har vållat projektledaren omväxlande glädje och gråa hår”.

Nästa recension av Äventyrsspels produkter, kommer ta en närmare titt på Äventyrspaket 2: Novastenen och Jeraz.


1) Sinkadus Nr 4 (februari 1986)
2) Sinkadus Nr 5 (september 1986).
3) Gepard, https://sv.wikipedia.org/wiki/Gepard (läst 20150719)

Föregående

Sneakpeak på boken ”Finna Dolda Ting – En bok om svensk rollspelshistoria”

Nästa

Drakborgen

  1. Som tolvåring knattrade jag långsamt ned Angyonen, Jättenoshörningen och nåt annat monster som jag inte minns på mammas elektriska skrivmaskin. Det blev en hel del Tipp-ex. Angyonen var som du nämner en uppenbar ripoff på tauntaunen från The Empire Strikes Back. Jag var medveten om att det inte gick att göra den för ”bra”, för då skulle den börja konkurrera med hästar och ändra spelvärlden för mycket. Så den fick bli skygg och lättskrämd. Jag är förvånad att jag tänkte på spelbalans som tolvåring.

    Jättenoshörningen tog jag från nån bok om urtidsdjur jag hade, den var mest utfyllnad. Tror redaktionen tänkte likadant när de tog med den.

    Men det var en grym känsla när det damp ned två monsterböcker i brevlådan nåt halvår senare. Det var stort att få vara PUBLICERAD, och dessutom av Äventyrsspel som var världens då viktigaste företag (i våra ögon).

    Vi använde aldrig något av mina alster i våra spelsessioner vad jag kan minnas. Men kul att båda kom med på den här sidan, även om det nog inte var helt avsiktligt vad gäller noshörningen. 🙂

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: