Rollspelaren

Din plats vid spelbordet

Utvald bild monsterboken

Monsterboken

Ett fantasieggande galleri av varelser, alltifrån råtta till drake!

Varje varelse beskrivs i ett textavsnitt, som redogör för dess utseende, vanor och hemvist, och i en uppställning över deras grundegenskaper, färdigheter och förmågor.
Alla legendariska varelser är livfullt illustrerade av Nils Gulliksson.
Denna bok är ett oumbärligt hjälpmedel för all [sic!] spelledare som drömt om att göra sina världar ännu mer spännande och utmanande för sina spelare.

Omslaget till Monsterboken.

Omslaget till Monsterboken.

Efter att jag och min spelgrupp kört med grundreglerna till Drakar och Demoner alldeles för länge, kände jag att det kanske var dags att höja ribban genom att gå över till Drakar och Demoner Expert. Efter att ha rådfrågat en kompis, så fick jag uppmaningen att investera i Monsterboken, då denna var ett krav för att kunna nyttja reglerna fullt ut. Så i samband med att Drakar och Demoner Expert köptes in, så passade jag även på att köpa Monsterboken. Nu visade sig dock kompisens råd inte riktigt överensstämma med verkligheten, men det kanske spelade mindre roll i slutändan, då den ändå kom väl till användning. Monsterboken är kanske tillsammans med Expert-reglerna, förmodligen den av alla Äventyrsspels produkter till Drakar och Demoner som jag använt flitigast.
För medan äventyren spenderade sin existens i någon bokhylla, där de samlade damm i väntan på att få användas, så användes Monsterboken inte enbart vid spelbordet, utan nyttjades flitigt vid sidan av skrivmaskinen eller – senare – datorn. Minnet av hur jag, givetvis alldeles för sent för mina luttrade föräldrar, satt upp och skrev något bloddrypande äventyr på skrivmaskinen till tonerna av Depeche Mode eller liknande grupp. Lite beroende på hur man ser det, så har egentligen rätt lite förändrats, jag sitter fortfarande uppe halva nätterna och skriver till tonerna från Depeche Mode (eller någon annan syntgrupp från tidsperioden) strömmande ur från högtalarna. Måste som sagt vara någon form av försenad 40 års kris. Nu ska vi dock kanske inte fastna i allt för många detaljer om mig som person, utan istället åter vända blickarna till Monsterboken.

En rese, ett monster man som rollperson helst undviker.

En rese, ett monster man som rollperson helst undviker.

Min första känsla när jag börjar läsa Monsterboken, är att det verkar ha varit en ovanligt hög omsättning av personer ansvariga för projektet, och att det förmodligen också orsakat en hel del gråa hårstrån bland de involverade. Inte nog med att Monsterbokentillägnas våra kunder som troget väntat på den”, under sektionen ”Stafettlöparna i tur och ordning” på titelsidan, så namnsges en rad personer som varit involverad i att försöka få ordning på skutan. De som ansvarat för försöken är i tur och ordning, Mikael Hjort ”som startade det hela en gång i tiden”, Anders Johansson ”som fortsatte det hela med tappra försök”, Lars-Åke Thor ”som plockade ihop det hela, men…”, Nils Gulliksson ”som försökte och verkligen (?) bidrog”, Mikael Kuniholm ”som sa ‘Nu ska den ut!!’”, Anders Blixt ”som slutligen bringade ordning i kaos” och Fredrik Malmberg ”som alltid drev på”. Med andra ord kan man nästan ta på det kaos som verkar omgärdat utvecklingen av Monsterboken, och den känslan förstärks ytterligare när man börjar gräva i de första numren av Sinkadus. Här är man nämligen ovanligt frispråkiga, och förklarar redan i det första numret att arbetet med ”Monsterboken påbörjades någon gång i Augusti förra året [1982, min anm.]. Tyvärr var det mer arbete med att få den klar än vi någonsin trodde. Den har gått igenom flera olika faser där olika ideer fanns hos de som arbetade med den om hur den skulle utformas. En mycket grov version fanns i Oktober 1942 men den var knappast tryckbar. Förra julen beslöt vi att ge monstren lite fler detaljer och lite mer originella. Vårens version hade alldeles för få monster och en fjärde person kopplades in för att göra fler. Nu började det äntligen se bra ut. Monstren är många och de har variation och bredd utan att beskrivningarna är långrandiga”.1
Arbetet med Monsterboken verkar dock gått långsamt, men i Sinkadus nummer 2, så kunde man förtälja att den nu ”[…] börjar ta form. Lars-Åke Thor har lagt sina sista ändringar i manuskriptet och nu tar redigeringen vid. Boken har i sin nuvarande upplaga skurits ned till ett mindre format som förhoppningsvis inte kostar lika mycket som vi fruktade.[…] Vi hoppas att boken kommer ut i slutet av janurari [sic!] eller början av Februari”.2 Någon bok dök dock inte upp i butikshyllorna i början av 1985, och även om antar att det inte var liknande problem som verkade omgärda den senare trilogin Ärans Väg, så verkar dock arbetet med Monsterboken skett under smått kaotiska förhållanden. Vid det här laget hade förmodligen många upprörda kunder börjat höra av sig till Äventyrsspel, och först nu kunde Anders Blixt, som tydligen fått tagit över projektet, förklara att ”Detta har varit en albatross hos Äventyrsspel under de gångna åren. Nu har vi äntligen lyckats få ordning på den. Jag har avslutat redigeringen av texten, som omfattar ca 100 naturliga djur och fantasivarelser. […] Monsterboken ligger nu på Nils Gullikssons bord för att bli illustrerad. […] Monsterbok ska finnas i handeln i september”.3 Huruvida albatrosser är speciellt svåra att få ordning på, är för mig okänt, men Blixts liknelse är ju onekligen fantasifull, och kanske värd ett bättre öde än att ligga bortglömd i ett nummer av Sinkadus.
Efter denna lilla exposé över turerna runt dess tillkomst, är det kanske dags att påbörja recensionen av själva boken. Monsterboken inleds med ett mycket välskrivet förord, signerat Drakar och Demoners andlige fader Lars-Åke Thor, och där han beskriver vart inspirationen till bokens varelser kommit ifrån och hur dessa ska användas i ett äventyr. Det nästföljande kapitlet Introduktion, spinner sedan vidare på detta resonemang, men består även av en del som behandlar de rent regeltekniska frågorna om hur man anpassar varelserna till spelgruppen. Även detta kapitel är välskrivet, och någonstans infinner sig känslan av att Äventyrsspel börjat bli varm i kläderna och att man är redo att ta Drakar och Demoner till nästa steg i utvecklingen.

En av alla fantasifulla varelser som möter dig i Monsterboken.

En av alla fantasifulla varelser som möter dig i Monsterboken.

Med detta är det så dags att ta en närmare titt på de varelser som befolkar Monsterboken, och vars existens möjliggör denna bok. Det är en rätt brokig samling som möter läsaren, och vilka delas in i fyra kapitel Djur, Humanioda varelser, Legendariska varelser samt Odöda. Varelserna beskrivs ofta rätt kortfattat, och vilket gör att de aldrig blir överbelastade. Man får grundegenskaperna, en bild (i de flesta fall), ett namn (med den latinska beteckningen), grundegenskaper samt en kortfattat beskrivning av dess utseende, matvanor, vart den finns, hur den slåss och eventuella specialförmågor och färdigheter som den kan tänkas ha. Resten är sedan upp till Spelledaren att avgöra, och leder till att denne tämligen enkelt kan anpassa varelserna för sin kampanjvärld. Det blir inte heller sämre av att texten ofta är välskriven. En annan fördel är att man slipper oroa sig över att dränkas i detaljer och oviktig information, som bara gör det svårt att veta precis vad man egentligen ska använda sig av.
Varelserna som möter oss i kapitlet Djur, består till största delen av sådana djur kända från vår värld, och utgörs av en salig blandning. Här beskrivs allt från bisonoxar, hundar, stora kattdjur, svärmar med fladdermöss till ulvar och krokodiler. Av lite oklara orsaker, kanske på grund av platsbrist, så är endast ett fåtal av djuren illustrerade. Eftersom de flesta djur vanligtvis inte angriper människor (eller andra humanioda varelser), så är det här ett kapitel som jag använt sparsamt.

En bunt alver väntar på att bli valda av spelaren.

En bunt alver väntar på att bli valda av spelaren.

Det samma kan dock inte sägas om det efterföljande kapitlet, som behandlar Humanoider. Precis som i det tidigare kapitlet, samsas en brokig samling varelser, varav vissa redan figurerat i grundreglerna. De flesta varelserna är dock nya, och i de fall där man återanvänt varelser från grundreglerna, så har dessa kompletteras med nytt material och bättre beskrivningar. Till skillnad från det tidigare kapitlet, så är alla varelserna här effektfullt illustrerade av Nils Gulliksson, och vilket skänker ytterligare en dimension till beskrivningarna. Precis som i fallet med grundreglerna, så återfinns det en viss känsla av att konstruktörerna funnit en hel del inspiration från antiken, något som ytterligare förstärks i det följande kapitlet om Legendariska varelser. Även beskrivningen av Svartfolk, det vill säga Orcher, Svartalfer, Troll och så vidare, andas de antika berättelserna om de germanska stammar som levde bortom det romerska rikets gränser. Det är kanske också värt att notera att några fler trollmagiker i stil med de vi mötte i Sarkath Hans Gravvalv, numera är ett minne blott då man slår fast att ”Svartfolken ägnar sig ytterst sällan åt magi, vilket SL bör ta hänsyn till”. Sektionen om Älvfolk är utan tvekan bokens mer omfattande, och som innehåller några av de mer omfattande beskrivningarna. Vid sidan av att introducera en rad nya olika alvsorter, så innehåller sektionen även beskrivningar av nymfer, statyrer och skogsrån.
Kapitlet om Legendariska varelser utgörs även dessa av en salig blandning skapelser, och domineras kanske inte helt oväntat av varelser från den antika mytologin. Tyvärr har det också smugit sig med två av bokens kanske mindre lyckade skapelser, dels Insektoiden som känns väldigt mycket sunkig amerikansk B-skräckfilm från 1950-talet och Urträdet som är ett rätt fantasilöst plagiat på Tolkiens enter. I övrigt är det dock ett habilt kapitel, där Gulliksson tyvärr blandar och ger med sina illustrationer som inte riktigt når upp till samma klass som i kapitlet om Humanoider och det sista om Odöda.
Bokens sista kapitel tar upp de Odöda varelser som Spelledaren kan nyttja sig av, och där de flesta redan figurerat i grundreglerna. Precis som i fallet med de varelser som återanvänts i kapitlet om Humanoider, så har man dock kompletterat beskrivningarna med ytterligare information. Vid sidan av de odöda som figurerat i grundreglerna, så introduceras Dödsängeln och Vampyr i Monsterboken. Av lite oklara orsaker, så saknas dock Demonen, vilket kan tyckas lite underligt i en produkt till rollspelet Drakar och Demoner.

Klassisk illustration av Nils Gulliksson.

Klassisk illustration av Nils Gulliksson.

Det är som synes är det alltså en rätt mustig blandning av varelser som möter läsaren i Monsterboken, och det är kanske passande med tanke på att det varit mer än en kock involverad i arbetet. För även om urvalet av varelser och influenser spretar åt alla möjliga håll och kanter, så spelar det faktiskt inte så stor roll, eftersom Monsterboken är väldigt välskriven. Speciellt gillade – och gillar fortfarande – jag den ofta rätt torra och vetenskapliga texten, vilken skänker Monsterboken en känsla av ett äldre uppslagsverk.
Nu är det dock kanske inte varken texten eller varelserna som är bokens stora behållning, utan den äran går givetvis till Gulliksson och hör till några av de bästa han gjorde. Även om han även både tidigare och i framtiden skulle skämma bort oss med minnesvärda illustrationer, så var det i Monsterboken som han verkligen fick blomma ut. Det är sannerligen the Gulliksson-show som Karikonen i Kandra skriver, och precis som denne skribent så kunde jag spendera timmar med att bara bläddra genom Monsterboken i jakt på inspiration till nya äventyr. Någon riktig favorit är svår att hitta, Gulliksson skämmer verkligen bort en som läsare med sina ofta stämningsfulla teckningar på alver, nymfer eller Dödsängeln som vinkar lite lagom suggestivt med sitt finger åt en dödlig(?) rädd yngling. Ska man kanske anmärka på något, är det väl att han lyckas mindre bra med Sfinxen eller Manikoran.
Precis som sin motsvarighet till Nattens Fasor till Chock, så har Monsterboken en hård pärm av kartong. Tyvärr så får man väl bara konstatera att likheterna inte slutar där, och att den lider av samma brister när det gäller hållbarheten. Det dröjde inte länge innan flera av sidorna i mitt exemplar lossnat, och även kvalitén på bokryggen måste sägas lämna en del till övers.
Nästa recension kommer ta en titt på Drakar och Demoner Expert


1) Sinkadus nr 1 (1983) sid 2
2) Sinkadus nr 2 (1984) sid 3
3) Sinkadus nr 3 (1985), sid 4

Föregående

Sarkath Hans Gravvalv

Nästa

Aliens Rogue

2 kommentarer

  1. Albatross-liknelsen måste väl rimligtvis vara en anspelning på Samuel Coleridges dikt ”The Rime of the Ancient Mariner”. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Rime_of_the_Ancient_Mariner

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: