Lite försenat, så plockar vi upp berättelsen om Partisan, det upphaussade rollspel som Äventyrsspel hade planerat att bli 1987 års nya rollspel. Riktigt så blev det inte, och arbetet med såväl regler som kampanjmiljö gick i stå. Istället valde Äventyrsspel att satsa på lite mer säkra kort, och utgivningen av spelet sköts upp till hösten 1988. I takt med att reklampuffarna för spelet ersattes med hurtiga notiser om hur bra arbetet med spelet gick, så började insikten om att Partisan förmodligen inte skulle släppas att sjunka in. Bekräftelsen på denna insikt kom i Sinkadus nr 14, när Olle Sahlin förklarar att ”Det skulle ha kommit förra hösten, blev uppskjutet i omgångar till den här hösten, och nu ser det ut som det kanske inte alls kommer ut – i alla fall inte inom överskådlig framtid.1

Reklam för Äventyrsspel kommande rollspel Partisan.

Reklam för Äventyrsspel kommande rollspel Partisan.

Som orsak till detta, så förklarar Sahlin i sektionen Hemmafronten att ”[…] ytterligare ett rollspel just nu skulle ta bort för mycket resurser från de spel vi redan har på marknaden.” Men att det också ”[…] har med ett visst lagförslag att göra – så som situationen är just nu är vi inte riktigt säkra på om Partisan är rätt spel att ge ut just nu eller inte.”2 Det lagförslag som Sahlin hänvisar till riktades mot våldsleksaker, och som Fredrik Malmberg skrivit om i en ledare i aprilnumret av Sinkadus. Huruvida lagförslaget, som främst riktade in sig på leksaksvapen och liknande leksaker, var tänkt att även omfatta rollspel råder det lite delade meningar om. För även om den värsta moralpaniken över hobbyn skulle låta vänta på sig, så fördes det stundtals en hätsk debatt i Sverige om effekterna av våldsskildringar i såväl videospel som videofilmer. Det behövdes förmodligen ingen större fantasi att inse att denna debatt, mycket snabbt skulle kunna tänkas spilla till rollspelshobbyn. Speciellt med tanke på Partisans förmodade upplägg, där en del av spelet utspelades i nutid (läs 1980-talet), och inte i någon avlägsen framtid eller fantasyvärld. Således skulle det kunna tänkas att kritikerna, som tidigare kunnat avvärjas med att spelen inte hade någon verklighetsförankring, kunde få vatten på sin kvarn.

Detta kan så här i efterhand känns som en tilltalande förklaringsmodell, speciellt med tanke på den debatt som blossade upp i början av 1990-talet runt rollspelet Kult. Detta är dock att göra det lite enkelt för sig, för även om Partisan mycket väl kunde väckt debatt, så var tiden inte riktigt mogen för den moralpanik som senare skulle breda ut sig över Sverige. För även om det kanske funnits element i spelet som kunde ha betecknats som våldsglorifierande, och därför ansetts som kontroversiellt, så saknades den mer dynamiska kombinationen av sex, våld och ockulta inslag som blev utgångspunkten för kritiken mot Kult. Genom att låta en av kampanjmiljöerna utspelas i ett Sverige ockuperat av Nato, så hade Äventyrsspel dessutom avväpnat kritiken mot att spelet på något sätt tagit sida i det Kalla Kriget. Nej, förklaringen till varför Äventyrsspel valde att dra sig ur projektet, handlade om helt andra saker.
Snarare handlade det om en kombination av ett arbete som kört fast, ekonomiska aspekter och att det realpolitiska läget i världen började ändras. Som jag redan pekat i det förra inlägget, så gick arbetet med att slutföra projektet trögt. Av de fragmentariska notiser som publicerades i Sinkadus, så är det rätt tydligt så här med facit i hand, att man hade stora svårigheter med att knyta ihop påsen. Reglerna ansågs av testgruppen som överkomplicerade, och förmodligen underlättades inte arbetet med att de skulle fungera i fyra separata kampanjmiljöer. Någonstans infinner sig känslan av att Äventyrsspel tagit sig vatten över huvudet, och att man förmodligen borde försökt slimma ner antalet möjliga kampanjmiljöer.
Det för oss till nästa punkt, nämligen den ekonomiska, där det finns två aspekter att ta hänsyn till. Dels hade Äventyrsspel fullt upp med sin redan existerande spel, och att kundernas tillgång till månadspeng, studiemedel eller barnbidrag förmodligen inte skulle räcka till att hålla sex rollspel flytande. En annan orsak var förmodligen att både Drakar och Demoner Ivanhoe (regel/kampanjmodul till Drakar och Demoner/Drakar och Demoner Expert) och Efter Ragnarök (regel/kampanjmodul till Mutant/Mutant 2), visat bristerna i Äventyrsspels taktik i att inte försöka strömlinjeforma utgivningen. Båda dessa produkter, och Efter Ragnarök i synnerhet, led av att stora delar av innehållet var helt oanvändbart för de som nyttjade grundreglerna. Det som trots allt gick att användas, återfanns ofta i två versioner, en för expansionsreglerna samt en för grundreglerna, och ledde till en hel del plats fick användas för upprepningar och förklaringar av skillnaderna mellan regelsystemen. Med tanke på att Äventyrsspel nu skulle hålla fyra kampanjmiljöer flytande, så inser man snabbt att det här skulle kunna uppstå vissa problem. Detta leder också till frågan om det verkligen fanns tillräckligt med material, att hålla spelet flytande. Att det fanns många, däribland undertecknad, som aspirerade på att få sina alster publicerade i någon av Äventyrsspels produkter eller i Sinkadus, råder ingen tvekan om. Frågan är däremot om alla de alster som hamnade på Äventyrsspels kontor i Frihamnen, verkligen höll kvalitetsmässigt. Jag är tveksam…
Den andra aspekten var att det snabbt stod klart att de amerikanska förlagorna, vilka trots en påtaglig reklamkampanj i flera engelskspråkiga rollspelstidningar, inte föll köparna i smaken. Framgångarna för spel som The Price of Freedom o.s.v., var begränsade och försvann snabbt från hyllorna. Med tanke på att Äventyrsspel hade goda kontakter med West End Games, vilka gav ut The Price of Freedom, så kan man anta att killarna och tjejerna i Frihamnen drog åt sig öronen. Om den här typen av spel inte gick hem i USA, som till skillnad från Sverige var en aktiv part i det Kalla Kriget och där den här typen av spel anspelade på skräckscenarion om ett av Östblocket ockuperat Nordamerika. Ja, då kan man förstås utgå från att intresset knappast skulle vara större i Sverige.

Omslaget till rollspelet The Price of Freedom

Omslaget till rollspelet The Price of Freedom

En annan orsak, som förmodligen inte ska underskattas, är de förändringar som började ske i världspolitiken vid den här tiden. Efter att ha gått på tomgång under slutet av 1970-talet, väckte den nyvalde presidenten Ronald Reagan liv i det Kalla Kriget i början av 1980-talet. Till sin hjälp fick han även den pågående sovjetiska ockupationen av Afghanistan, en rad proxykrig i Afrika och Latinamerika, lanseringen av det så kallade Stjärnornas Krig samt debatten om de medeldistansrobotar som nu placerades ut i Europa. Oron för att ett krig mellan de båda supermakterna skulle bryta ut förr än senare, var stor och denna nervositet smittade givetvis av sig även på Sverige. Denna oro bekräftades av händelsen när den sovjetiska ubåten U137 körde fast på en kobbe i Gåsefjärden 1981 och den intensiva ubåtsjakten i Hårsfjärden året efter. Efter dessa händelser blev ubåtsjakt i den svenska skärgården en återkommande händelse, och även om det senare framkommit att det förmodligen inte fanns någon substans i påståendena, så speglade de den nervositet som fanns.
Under den andra hälften av 1980-talet började dock man skönja en viss förändring i tonläget, och mycket av detta kan tillskrivas den allt djupare relation som växte fram mellan Reagan och den sovjetiske generalsekreterare Michail Gorbatjov (eller Gorby som han kanske blev mer känd som i Västvärlden). Denne hade det onekligen otacksamma nöjet att försöka fylla det tomrum som skapats efter att Leonid Brezjnev avlidit 1982, och där varken den åldrande och svårt sjukliga duon Jurij Andropov eller Konstantin Tjerneko blivit långlivade som ledare för kommunistpartiet.
I ett försök att distansera sig från den konfrontativa utrikespolitik som förts under Brezjnevs tid, och vilken till viss del hämtat inspiration från den så kallade Trumandoktrinen, så valde den i sammanhanget unge Gorbatjov att ändra fokus. Med sitt tal om glasnost och perestrojka, försökte han få rätsida på den sovjetiska ekonomin, vilken visade tendenser till kollaps. Kombinationen av att man tvingats till kraftigt ökade försvarsanslag, delvis för att möta Reagans upprustning av den amerikanska armén, kriget i Afghanistan, men också de frikostiga subsidierna till satellitstaterna i Östeuropa samt de socialistiska staterna i Afrika och Latinamerika, hade dränerat de sovjetiska statsfinanserna. Medan Gorbatjovs försök att få rätsida på ekonomin mötte föga framgång, så tvingade hans ändrade retorik Reagan att ändra sin. Medan han var ifrågasatt på hemmaplan, så gjorde hans oortodoxa stil, som onekligen bröt rätt uppenbart mot hans företrädares rätt stela och strikta image, och karismatiska utstrålning honom omåttligt populär i Västvärlden. Men inte ens Gorbys utstrålning kunde stoppa utvecklingen, och ironiskt nog verkar hans agerande påskyndat Sovjetunionens successiva sönderfall. Med detta nya klimat, som bara två år senare skulle leda till att det forna Östtyskland upphörde att existera som en suverän stat, så är det kanske inte så underligt om intresset för ett spel i Kalla krigsmiljö inte länge var gångbart.
Inte heller de andra möjliga scenariorna, med att Sverige skulle ockuperas av rymdvarelser i framtiden eller av den tyska krigsmakten under det andra världskriget, var kanske speciellt attraktivt längre. Hypen runt tv-serien V hade sedan länge lagt sig, och även om det emellanåt restes frågor om Sveriges roll under kriget, så skulle det dröja till mitten av 1990-talet innan debatten tog fart på allvar och Hans Alfredsson publicerade sin bok ”Attentatet i Pålsjöskog”. Boken som handlar om hur några ungdomar, i försöken att protestera mot den tyska permittenttrafiken, angriper ett tåg med tyska soldater och leder till att den tyska krigsmakten invaderar Sverige. Så var det förstås inte tillräckligt för att bygga ett rollspel runt.

Omslaget till rollspelet Twilight:2000 (andra utgåvan).

Omslaget till rollspelet Twilight:2000 (andra utgåvan).

För egen del, så fann jag beslutet trist, men jag fann snabbt tröst i Games Designer Workshops Twilight:2000 istället. Minnet av Partisan bleknade, och de enda gånger spelet kom på tal var när man suttit och bläddrat igenom de gamla numren av Sinkadus där det omnämns. Det skulle dröja till mitten av 1990-talet, när debatten om rollspelens påstådda negativa inverkan tog fart på allvar, som frågor om varför Äventyrsspel valde att dra ur pluggen ur det. Sedan dess har det mest figurerat som en slags kuriosa, som kan plockas fram när man träffar någon äldre rollspelare och vill briljera med sina minnen från back-in-the-days.
En fråga som jag alltid ställt mig, är huruvida spelet haft någon överlevnadschans och här får nog svaret bli ett nej. Så här i efterhand tror jag inte Partisan blivit någon större kioskvältare, och att detta till stor del beror på två saker. Dels känns det så här i efterhand som lite ur synk med tiden, men att upplägget känns lite spretigt och att fyra möjliga kampanjmiljöer var några för mycket. En annan aspekt var förmodligen att Äventyrsspel, som vid den här tiden förmodligen börjat fila på en ersättare till (gamla) Mutant, ansåg att de båda spelen skulle vara alldeles för lika och konkurrera om samma köpare. Med tanke på att studiemedel/barnbidrag/månadspeng endast räcker så långt, så utgår jag från att man hellre ville köra med ett inarbetat varumärke, än ett helt nytt. Huruvida något från Partisan överlevde i (nya) Mutant från 1989, låter jag däremot vara osagt…


 

Källor:
The Price of Freedom
Partisan
Rollspel.nu
Kalla kriget
Ronald Reagan
Michail Gorbatjov


 

Noter:
1) Sinakdus nr 14 augusti 1988, sid 5
2) Ibid.