Rollspelaren

Din plats vid spelbordet

Spelböcker, en spelform som försvann

Omslaget till soloäventyret Flykt undan Mörkret.

Omslaget till soloäventyret Flykt undan Mörkret.

När jag växte upp under mitten av 1980-talet var det här med att ha en dator hemma något rätt ovanligt, och något som renderade i en hel del avundsjuka mot de lyckliga få som lyckats övertala sina föräldrar att investera i en datormaskin. Så här i efterhand känns väl avundsjukan te sig lite larvig, det fanns knappt några spel att köpa och det var först efter några timmar av gnäll och gråt som de oftast fick koppla in datorn i familjens enda television. Hade de lyckats med denna bedrift, så spreds snabbt ryktet och en mindre folksamling samlades då hemma hos den lycklige (och hans något mindre lyckliga föräldrar) för att spela datorspel. Under ett par intensiva timmar, kivades det, skreks och bråkades om handkontroller och vems tur det var, innan någon luttrad familjemedlem – vanligtvis fadern – kom in i vardagsrummet och upplyste om att nu var klockan 18.00 och det var dags för Aktuellt och hemgång. I skolan dagen efter förklarade den olycklige att hans föräldrar nu konfiskerat datorn, och att liknande sammankomster var uteslutna. Så kom helgen och ryktet i svang om att datorn ändå var framplockad och samma scenario upprepades på nytt…Till skillnad från idag så var spelen på den här tiden fruktansvärt enkla, och bestod oftast av ett kantigt format föremål som skulle föreställa allt från ett flygplan, fotbollsspelare, stridsvagnar och så vidare. Ljudeffekterna var starkt begränsade, och fanns det musik, så var det entonigt och lät för jävligt. Inte heller var AI:n speciellt utvecklad, vill minnas ett fotbollsspel till Vic-64:an där de spelare man själv inte kontrollerade sprang runt lite som yra höns på fotbollsplanen, och hamnade de i ett hörn eller längs kanten, ställde de sig och skakade som de fått epilepsi. Det var således, även om det funnits möjlighet, hopplöst att ställa någon spelare offside, och slog man en långboll, handlade det mer om tur än skicklighet, om någon från den egna laget tog emot den. Samtidigt så kan man väl bara konstatera att många av de här spelen, kompenserade sina grafiska brister med annat. Vid sidan av de spel som styrdes med joysticks, som de flesta sportspel och karatespel, så var det väldigt populärt med textbaserade datorspel. I praktiken innebar det att man fick en bit text på skärmen, och att man sedan fick skriva vad man skulle göra. Givetvis var det här grunden för en hel del frustration, speciellt som man var tvungen att vara väldigt noggrann med vad man skrev och hur man skrev det. Antalet kommandon var starkt begränsade och det gällde att skriva rätt kommando vid rätt tillfälle, annars kom det upp ett felmeddelande om och om igen tills man gjorde rätt eller tröttnade och stängde av. Inte heller fanns det några större möjligheter att få några råd utifrån, det här var en tid innan internet och hade man inte någon finurlig kompis så var det kört. Hade man tur, kunde man kanske finna ledtrådar eller guider till spelet i någon tidning. Men eftersom dessa inte fanns att tillgå i Gävle, så var man antingen tvingad att tjata sig till föräldrarna att bege sig till Stockholm, eller beställa dem från utlandet. Detta var dock ingen garanti för framgång, för rätt snart hade man kört fast på ett nytt ställe och gett upp hoppet om mänskligheten. Bara för att i detta ögonblick, när datorn och tv-apparaten rimligen borde kastats ut genom fönstret i radhuset i Sätra, stoppa in en ny kassett med nästa textbaserade rollspel i datorns kassettbandspelare.

Exempel på hur paragrafsystemet, hämtat från soloäventyret "Ondskans Gruvor".

Exempel på hur paragrafsystemet, hämtat från soloäventyret ”Ondskans Gruvor”.

Hade man ingen dator, så fanns räddningen i form av en analog version i bokform av dessa textbaserade datorspel, nämligen de så kallade spelböckerna. Denna hybrid mellan ett traditionellt rollspel och en vanlig bok, gjorde läsaren själv fick lotsa bokens hjälte genom berättelsen. Böckerna var uppdelade i numrerade stycken, där man i slutet av texten hänvisades till ett nytt stycke eller en valsituation, där berättelsen fortsatte beroende på vilket val man gjort, vilket gjorde att läsaren själv kunde styra handlingen till viss del. De första versionerna av den här typen av böcker dök upp på 1970-talet, och var främst avsedda som pedagogiska hjälpmedel, där läsaren fick lösa diverse pussel och gåtor, för att på så sätt få reda på vilket stycke man skulle läsa härnäst. Det dröjde dock tills början av 1980-talet innan denna typ av bokspel slog igenom på allvar, när Puffin Books släppte den första boken i Fighting Fantasy-serien, ”The Warlock on Firetop Mountain” av Steve Jackson och Ian Livingstone. Sammanlagt gavs det ut ett sextiotal böcker i serien, varav de flesta skrivna av Jackson och Livingstone, innan den lades ned 1995. Flera av böckerna har senare även använts till inspirationskälla för en lång rad brädspel, tv- och datorspel.
Framgångarna med Fighting Fantasy-serien, innebar att marknaden för spelböckerna ökade bland förlagen och detta gav även eko i Sverige. Först ut att försöka lansera denna typ av böcker, var Äventyrsspel och Rabén & Sjögren, där den sistnämnda 1985 gav ut Häxmästaren i Röda Bergen, den svenska översättningen av The Warlock on Firetop Mountain. Av allt att döma verkar dock framgångarna uteblivit, för fler än sex böcker blev det inte. Istället var det Äventyrsspel som skulle på allvar introducera spelböckerna på den svenska marknaden, när man började ge ut Joe Devers Lone Wolf-serie på svenska, under namnet Ensamma Vargen. Man följde upp succén med hög spelböcker, bland annat de idag kultförklarade Tigerns Väg och Falken. Intresset för spelböckerna blev intensivt, men kortlivat och det dröjde inte länge innan Äventyrsspel började fasa ut böckerna ur sitt sortiment.

Häxmästaren i Röda Berget

Häxmästaren i Röda Berget

För egen del så fastnade jag aldrig för Fighting Fantasy-serien, trots ett par tappra försök. Istället blev det Ensamma Vargen-serien som blev den riktiga inkörsporten till denna spelform. En starkt bidragande orsak var troligtvis den väldigt medryckande historien om bokseriens huvudperson Ensamma Vargen som man får följa igenom hela serien och se utvecklas. Tonen sätts redan i den inledande boken Flykt undan mörkret, vilken inleds med att beskriva hur ”i ett förödande anfall har Mörkerherrarna förstört ditt kloster, där du studerade hos Kai-mästarna. Du är den ende överlevande, och du är på FLYKT UNDAN MÖRKRET”. Själva berättelsen tar dock först fart i uppföljaren Eld över Vattnet, där Ensamma Vargen skickas till grannlandet Durenor för att hämta hjälp i kampen mot Mörkerherrarna. Det är mörkt, fullt av svek och farorna lurar konstant runt hörnet.
Inte helt olikt det öde som drabbade spelböckerna i allmänhet, var det en kort och mycket intensiv relation och många av böckerna är idag sönderspelade. Intresset började dock snabbt svalna, speciellt efter de första fem eller sex böckerna, och när Chalk lämnade skutan valde jag att göra honom sällskap. Vid sidan av böckerna om Ensamma Vargen, gav även Äventyrsspel ut andra bokspel, bland annat spin-off-serien Ensamma Vargens Värld. Där man fick följa Silverstjärnan, en föräldralös magiker som ”måste finna den legendomspunna Månstenen och med dess kraft krossa den onda Häxkonungen”. Medan jag kan många av böckerna om Ensamma Vargen utantill, så är minnet av dessa böcker extremt något vagt. Faktiskt inget direkt minne av huruvida jag tyckte dem var bra eller inte, och jag har flera gånger tänkt att sätta mig ner och spela igenom dem.
Ett liknande öde verkar för övrigt verkat drabbat Äventyr i det Okänd, vilken bestod av de båda böckerna Ondskans Gruvor och Tidlös Skräck. Av de vaga minnesbilder jag har av dessa två spelböcker skrivna av Ian & Clive Bailey och illustrerade av Stefan Kayat, var att jag gillade dem, men fann berättelsen lite långrandig. Den sista serien jag investerade i var Falken, som jag tyvärr inte har några som helst minnen av.

Några av de soloäventyr som Äventyrsspel gav ut.

Några av de soloäventyr som Äventyrsspel gav ut.

Frågan är då varför intresset för dessa spelböcker svalnade, inte bara hos mig utan även bland kunderna i allmänhet. Tittar jag själv i backspegeln, så förmodar att svaret delvis låg i att man växte ifrån böckerna, och historien om Ensamma Vargen till exempel, tappade sin charm runt den sjunde eller åttonde boken. Den största orsaken låg dock i utvecklingen av nya, mer avancerade tv- och datorspel, som Defender of the Crown, The Bard’s Tale, King’s Quest och så vidare. Medan spelböckerna hade hållit jämna steg, eller kanske till och varit bättre, än sina textbaserade gelikar på hemdatorerna, så hade förstås inget att sätt emot de grafikbaserade spelen, som nu fanns tillgängliga på Commodore Amiga eller PC. Kan fortfarande minnas hur jag och kompisen, spenderade helgerna med att försöka vinna kampen om Englands tron i Defender of the Crown, eller hur jag hastade iväg från lunchmatsalen med två hårdmackor för att spela The Bard’s Tale på skolans datorer under lunchrasten.
Helt bortglömda har dock inte bokspelen varit, utan de har fått spendera sin tid i bokhyllan som ett minne av en svunnen tid. Samtidigt kan man bara konstatera att spelformen har fått viss upprättelse, främst tack vare internet, då deras upplägg lämpar sig bra för publicering i hypertextsystem, då styckenumreringen och hänvisningarna kan ersättas av hyperlänkar. Flera av spelböckerna har också börjats ge ut i nytryck, bland annat ger brittiska Wizard Game ut Fighting Fantasy-serien med nya omslag och layout och i Sverige, så har Åskfågel börjat ge ut böckerna om Ensamma Vargen igen. I det senare fallet har jag testat de två första böckerna, vilka jag kanske inte var odelat positiv till och det är kanske något vi får återkomma till.

Föregående

Skelettbyns hemlighet

Nästa

Äventyrsspels tio fulaste omslag

  1. Arvid

    Kolla in projectaon.org dom har återskapat alla ensamma vargen och silverstjärnan digitalt i browser. Falken var en serie i framtiden där man åkte runt i världshistorien och stoppade folk som ville ändra världen. Tvisten var att i sista boken ändrade man historien så man var tillbaka i starten på bok 1.

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: