Pool of Radiance

The spellcaster, Shal, seeks to avenge the death of her wizard master.

The ranger thief, Ren, hunts the assassin who brutally murdered his beloved Tempest.

The cleric, Tarl, prepares for a confrontation with the undead.

A possessed dragon commands the undead armies of Valhingen Graveyard and the beasts from the ruins of Phalan. Desperate, Shal, Ren, and Tarl join forces to deliver Phalan and the entire Moonsea from the dark possession of evil reincarnate…Tyranthrauxus.

Omslaget till boken Pool of Radiance av James M. Ward och Jane Cooper Hong

Omslaget till boken Pool of Radiance av James M. Ward och Jane Cooper Hong

Medan ett datorspel baserat på Äventyrsspels kampanjvärld Ereb Altor till fantasyrollspelet Drakar och Demoner fortfarande, kanske tack och lov, var väldigt avlägset i slutet av 1980-talet, hade de båda spelformerna redan förenats i USA. En av de många pionjärerna i verksamheten, var SSI (Strategic Simulations, Inc), vilka ursprungligen inriktat sig på krigs- och konfliktspel i olika former, men som i mitten av 1980-talet började ge ut datorrollspel som Wizard’s Crown och Questron. Framgångarna med spelen, bara Wizard’s Crown sålde över 47,000 exemplar i Nordamerika, sporrade företaget att under 1980-talets andra hälft återuppta försöken, att köpa licensen för datorversionen av Advanced Dungeons & Dragons från TSR. Trots knivskarp konkurrens från flera av 1980-talets stora giganter inom datorspelstillverkning, så gick SSI vinnande ur kampen och det var ett beslut som ingen av företagen skulle ångra. Först ut av det drygt trettiotal titlar som SSI släppte i serien, var Pool of Radiance. Scenariot till Pool of Radiance skrevs av Jim Ward, David Cook, Steve Winter och Mike Breault, medan SSI bidrog med en ny spelmotor som man tagit fram till spelet, vilket på grund av de guldfärgade omslag som användes till spelen i Advanced Dungeons & Dragons-serien, fick namnet Gold Box.

Omslaget till datorspelsversionen av "Pool of Radiance".

Omslaget till datorspelsversionen av ”Pool of Radiance”.

När spelet släpptes i juni 1988 till de flesta plattformar, Macanvändare fick dock vara så snälla och vänta tills 1989, så togs det emot med öppna armar av såväl köpare som kritiker. Med över 264.500 sålda exemplar bara i Nordamerika, så blev Pool of Radiance inte bara SSI:s överlägset mest sålda spel, utan även det mest framgångsrika datorrollspelet för åtta-bitarsdatorer. En förhållandevis enig kritikerkår hyllade spelet, vilket även kunde tillgodogöra sig en hel del utmärkelser, och sedan dess anses som ett klassikt datorrollspel. Givetvis var varken SSI eller TSR, sena med att utnyttja framgångarna. Medan SSI började fila på en uppföljare, så valde TSR att snabbt ge ut äventyrsmodulen ”Ruins of Adventure” i augusti samma år, och kanske även lite mer anmärkningsvärt, gav ut en roman baserad på spelet, skriven av James M. Ward och Jane Cooper Hong. Medan böcker baserade på datorspel idag är rätt vanligt förekommande, så var det desto ovanligare på 1980-talet, och ett helt nytt sätt att kapitalisera på produkten. Huruvida jag egentligen tänkte i dessa banor då, låter jag däremot vara osagt, men förmodligen inte. Ur denna synvinkel, så kanske man kan konstatera att TSR, inte för första gången, var involverad i att bryta ny mark inom geekkulturen. Nåväl, det är kanske dags att ta en närmare titt på själva boken…

Inköpt på en semesterresa till Florida sommaren 1990, så var väl förhoppningen att boken på något sätt skulle ge någon form av ledtråd till hur man skulle klara spelet. Till skillnad från idag när lösningen på knepiga problem i datorspelsvärlden bara är en knapptryckning bort, så var det inte lika lätt innan internet. Visserligen hade SSI släppt en guidebok till spelet, vilket jag dels upptäckte alldeles för sent, och som ändå inte fanns att tillgå i Gävle när det väl begav sig. Beväpnad med boken, så var det således tänkt att jag skulle avsluta spelet, riktigt så blev det nu inte. Istället kom annat i vägen, bland annat ”It came from the desert”, och såväl bok som spel hamnade i bokhyllan och något direkt minne av att jag spelat klar Pool of Radiance har jag inte. Ska jag vara ärlig, så är mina minnen av själva spelet, väldigt begränsat. Medan spelet som sagt förde en lätt tynande tillvaro, så bemödade jag mig faktiskt att läsa själva boken, som sedan lånades ut och aldrig återlämnades. Det var först i samband med att jag förra hösten (2015), köpte en större mängd TSR-böcker på Röda Korset, som jag återigen hade möjlighet att återvända berättelsen och slutligen försöka läsa de tre böcker som utgör The Pools Trilogy.
Boken utspelas till stora delar i och runt staden Phlan, belägen vid The Moonsea i TSR:s kampanjvärld Forgotten Realms. Staden har en lång historia, som kantas av återkommnde belägringar och skövlingar. Efter att staden senast skövlades, så övergavs den av befolkningen, och i dess ställe så började orcher, hobgoblins, bugbears och andra obehagliga varelser, att slå sig ner i ruinerna. Stadens handelsstrategiska läge, har dock gjort att många ättlingar till den ursprungliga befolkningen, börjat återvända och återta staden. Detta har lett till en delad stad, med en – något så när – civiliserad del där människorna bor, och ruinerna runt om i vilket orcher, hobgoblins och andra otrevliga varelser vandrar runt i jakt på byte i skydd av mörkret.

Nåväl, själva boken inleds med att vi snabbt får stifta bekantskap med magikern Ranthor, som med vissa bekymmer försöker lära sin lärling Shal Bal hur man ska bli en framgångsrik magiker. Mitt under detta arbete, så kontaktas han av sin gamle vän och kollega Denlor av Phlan, vars torn är under belägring av hundratals monster. Oroad över sin väns belägenhet, lämnar Ranthor i all hast sitt hem och överlåter ansvaret att sköta verksamheten på sin lärling, den visserligen talangfulle, men något osäkra Shal Bal. I väntan på att hennes mästare ska återvända, utforskar hon huset och kontemplerar sin framtid som magiker. Lugnet bryts dock av ett brådskande meddelande från Ranthor, som via en kristallkula, hinner förmedla en snabb varning om att hon ”ska passa sig för draken av brons”, innan han mördas av en okänd gärningsman. Den förkrossade och förvirrade Shal, kommer sakta till insikten om att hon är arvtagare till sin mästarens alla ägodelar, och att hon på något sätt måste ta reda på vad som egentligen hänt honom. Tillsammans med Ranthors familiar, den vita hästen Cerulean, ber sig hon utrustad med flera av sin mästares magiska föremål, mot Phlan. På vägen till Phlan, lyckas hon aktivera den magiska ring hon ärv från Ranthor, och först förvandlas till en över två meter lång jätte, och sedan transporteras till staden.
Medan Shal desperat försöker komma till rätta med sin nyvunna status och smått prekära situation, så är en grupp krigarmunkar på väg till Phln med Tyrs hammare. Räddad precis innan staden föll, är det nu tänkt att hammaren ska återbördas till sin rättmätiga plats, och användas i kampen för att återta ruinerna från monstren. Med i sällskapet är den unge krigarmunken Tarl Deseanea, som av många ses som en framtida ledare för Tyrmunkarna. Men när sällskapet passerar en kyrkogård i utkanterna av ruinstaden, blir man angripen av en stor mängd odöda ledd av en vampyr som stjäl Tyrs hammare. Tarl och hans mentor Anton, som skadas svårt i samband med överfallet, är de enda ur sällskapet som överlever och lyckas ta sig till säkerheten i Phalan. Munkarna inne i Phlan, kan dock inte göra något annat än att försöka hålla liv i Anton. En besviken Tarl, som inte kan släppa sin besvikelse över att ha förlorat hammaren och att han kan ha orsakat Antons skador, beslutar sig för att ta en promenad i hamnen för att tänka över sin situation.
Här stöter han ihop med den minst lika uppgivna Shal, som halvnaken och förvirrad, försöker komma till rätta med vad hon egentligen ställt till med och om hon verkligen duger som magiker. De två börjar prata, och finner väl någon form av gemensam känsla av att man inte riktigt klarat av att leva upp till omvärlden – och kanske även deras egna – högt ställda förväntningar. De bestämmer sig dock för att deras situation knappast kan bli sämre, och att en bit mat kanske kan höja stämningen något. Här träffar de Ren o’Blade, en nedbruten före detta ranger-thief, som sörjer sin mördade flickvän Tempest och jobbar som servitör på värdshuset. Ren blir genast förälskad i Shal, som påminner honom om hans förra flickvän, och börjar samtala med paret. Trion blir dock involverad i ett våldsamt bråk på värdshuset, och gripna av stadsvakten. Förda till jourdomstolen, åtalas och döms de för slagsmålet på värdshuset, och döms av lagmannen – och en av de tio medlemmarna i stadens råd – Poryphyrs Cadorna. Straffet blir att bege sig till ön Sokol Keep, vilken ligger strategiskt placerad utanför stadens hamn och anses vara hemsökt att odöda och annat otyg. Trion accepterar motvilligt sitt straff, och beger sig iväg för att försöka ta reda på vad det är för hemligheter som döljs på ön. När de sent om sider, och till Pryphyrs stora överraskning återvänder från Sokol Keep, har han fler uppgifter till trion att lösa. Något som leder dem till insikten om att Phlans öde, är intimt i hopvävt med varför de hamnat där…

Lite trist så fick jag aldrig någon större deja vu-känsla av att läsa romanversionen av Pool of Radiance, och jag har därför lite svårt att säga hur pass representativ boken är för själva spelet och dess handling. Men av vad jag läst om spelet, i ett försök att friska upp minnet, så verkar det följa datorspelet i stora drag åtminstone. Som vanligt när det gäller TSR:s böcker, så är förväntningarna rätt lågt ställda när man öppnar dem. Det här var massproducerade beställningsverk, tänkta att fungera som reklamaffischer för TSR:s kampanjvärldar, och bör således kanske recenseras ur denna kontext. Lägg därtill att vi talar om en bok baserad på ett datorspel ifrån sent 1980-tal, så förstår man kanske vart jag kommer att landa.
Ska man kanske säga något positivt om boken, så är det väl att den är förhållandevis lättläst. Lite kryptiskt kan man också konstatera, att det känns som man spelar ett datorspel från sent 1980-tal när man läser Pool of Radiance, huruvida det är bra eller dåligt, låter jag vara osagt. I övrigt så är dialogen otroligt styltig, huvudkaraktärerna endimensionella, handlingen även i dessa sammanhang osedvanligt rälsad (vilket man kanske kan förvänta sig i en bok baserad på ett datorspel) och det saknas några som helst överraskningar. Istället pekar författarna med hela handen, och är nästan övertydliga med vart historien är på väg. Inte ens antagonisterna, som annars brukar kunna tillföra historien något av intresse, lyckas skaka liv i anrättningen. Av någon för mig oklar anledning, kastas också flera antagonister in i handlingen, som det slösas förhållandevis mycket plats för att beskriva, bara för att avpollettera dessa tämligen omgående. Någon vidare karaktärsutveckling av huvudpersonerna, är inte heller frågan om, och de känns väldigt klichéartade, och lite lätt krystade.
Detta till trots hade jag inte några större problem att läsa klart boken, vilket gör att den åtminstone inte drabbades av samma öde som Spellfire, där jag flera gånger var på väg att ge upp. Men visst, klarar man av en förutsägbar historia, endimensionella karaktärer och vill ha en klassisk bok utgiven av TSR på slutet av 1980-talet, så är det absolut ett alternativ. Är du dessutom sugen på att återuppliva, om än jag gick på tafsen i det avseendet, gamla minnen av ett klassiskt datorspel, så är det kanske dags att slå till. Annars kan du nog gott låta boken ligga kvar i hyllan…

Nästa gång det blir bokrecension, så tänkte jag ta en titt på uppföljaren till Pool of Radiance, nämligen Pools of Darkness. Tills dess på återseende, och tack för att du tog dig tid.

Källor:
Pool of Radiance
Strategic Simulations, Inc.