THE NUMBER ONE BESTSELLER
It’s all change for Moist von Lipwig, swindler, conman, and (naturally) head of the Royal Bank and Post Office.
A steaming, clanging new invention, driven by Dick Simnel, the man with t’flat cap and t’sliding rule, is drawing astonished crowds – including a few particularly keen young men armed with notepads and very sensible rainwear – and suddenly it’s a matter of national importance that the trains run on time.
Moist does not enjoy hard work. His…vital input at the bank and post office consists mainly of words, which are not that heavy. Or greasy. And it certainly doesn’t involve rickety bridges, runaway cheeses or a fat controller with knuckledusters. What he dies enjoy is being alive, which may not be a perk of running hte new railway. Because, of course, some people have OBJECTIONS, and they’ll  go to extremes to stop  locomotion in its tracks.

Omslaget till Raising Steam av Terry Pratchett.

Omslaget till Raising Steam av Terry Pratchett.

Ångkraften har kommit till Skivvärlden!
Efter omfattande arbete, har den unge självlärde ingenjören Dick Simnel från Sto Lat (vars far medverkade i Reaper Man), lyckats tämjt ångan och byggt ångloket Iron Girder som han tagit med till Ankh Morkpork. Där det väcker ett stort intresse från sir Harry King, en mycket framgångsrik affärsman med en något tvivelaktig bakgrund, som gjort sig en förmögenhet på att sälja stadens avfall till de intilliggande bönderna. Vilken förklarar för den något överväldigade Simnel, att han är villig att investera i ingenjörens uppfinning. Givetvis har nyheten om den förunderliga maskinen på Harrys ägor, inte gått Ankh-Morkporks patricier lord Vetinari förbi. Vetinari är som alltid kyligt inställd till förändringar, men den pragmatiskt lagde lorden är också medveten om att utvecklingen inte går att hejda, och att det är bättre att kontrollera den än låta någon annan göra det. Han lovar därför bistå Harry och Simnels projekt, och tillsätter Moist von Lipwig, som stadens representant i det nybildade tågbolaget. Vid sidan av att vara stadens röst, så är det också tänkt att von Lipwig ska förhandla med de markägare, på vilkens mark det är tänkt att den framtida järnvägen ska dras. Även om han snabbt visar sig vara den perfekta lösningen för detta problem, tack vare sin bakgrund som sol-och-vårare, så visar det sig snabbt vara ett ansträngande arbete. Speciellt för von Lipwig, som gärna undviker att anstränga sig mer än han måste.
Det visar sig dock vara det minsta av hans problem, då framgångarna med järnvägen inte bara väcker Ankh-Morkporkiernas nyfikenhet, utan även irritation från en grupp starkt konservativa dvärgar. Dessa har tidigare ventilerat sin frustration över att förändringens vindar nu även svept in över dvärgarna, med förbättrade relationer till trollen, att allt fler dvärgar lever i städerna och i princip allt annat som anses inte vara traditionellt dvärgskt, genom att angripa Klackstornen, som de ser som någon form av representant för den förhatliga utvecklingen. Det dröjer förstås inte länge, innan de riktar sin frustration och angrepp mot järnvägen och von Lipwig. I ett försök att visa att dessa handlingar endast är uttryck för en liten, om än väldigt våldsam minoritet, beger sig kungen över dvärgarna i Schmaltzberg till invigningen av järnvägslinjen mellan Ankh-Morkpork och Quirm. Något som snabbt visar sig vara högst oklokt, då de konservativa dvärgarna genomför en stadskupp och avsätt den frånvarande kungen.
Den alltid lika beräknande patriciern, förklarar att det är av högsta vikt för att behålla stabiliteten på kontinenten att den nu avsatte kungen återinsätts på sin position och det snabbt. Han ger därför von Lipwig i uppgift, att med järnvägens hjälp snabbt transportera kungen tillbaka till Überwald. von Lipwigs protester om att järnvägen till Überwald inte på långa vägar är färdig, viftar lord Vetinari bort och förklarar att det inte finns utrymme för några diskussioner. Eftersom resan till Überwald inte är helt ofarlig, så beordrar han Samuel Vimes från stadsvakten att skydda kungen, ångloket, von Lipwig och rallarna. Som om inte det räckte med att man nu för en kamp mot klockan, elementen och geografin, så har kungen en hemlighet…

Raising Steam här blev den sista boken om Skivvärlden som Terry Pratchett skrev – eller rättare sagt dikterade – klart, och gavs ut innan han tyvärr avled allt för tidigt den 12 mars 2015, endast 66 år gammal. Som en av mina absoluta favoritförfattare, har Pratchett ockuperat en stor del av mina bokhyllor, allt sedan Äventyrsspel i början av 1990-talet gav ut några av hans böcker på svenska. Det dröjde dock inte länge innan jag insåg att Pratchett helst av allt ska avnjutas på engelska, och ännu fler böcker inhandlades. Tyvärr är lite kvar av den samlingen, då vissa lånades ut och aldrig lämnades tillbaka, medan andra försvann i samband med att jag flyttat runt i Gävle och Västerås. Sakta men säkert har samlingen återskapats, och idag är större än den ursprungliga samlingen, till stora delar tack vare fynd på Myrorna, men också på Tradera och diverse boklådor.
Inköpt i samband med att boken släpptes i pocketversionen, så har den av lite olika orsaker fått finna sig i att stå overksam i bokhyllan fram tills nu. Riktigt varför det dröjt så länge, är lite svårt att sätta fingret på. Förmodligen handlar det om en kombination av att listan över böcker jag ska läsa, ständigt utökas, men också för att jag kanske inte varit allt för nöjd med ”Unseen Academicals”, vilket var den senaste boken i serien jag läste. En annan, kanske ännu mer bidragande orsak, är att jag har lite svårt för karaktären Moist von Lipwig, vilken som synes agerar huvudperson i denna berättelse. Det var därför med viss bävan, och väldigt låga förväntningar som jag öppnade boken och började läsa.
Tyvärr så måste jag konstatera att Raising Steam, inte lyckades skingra mina farhågor, snarare tvärt om. För detta är en lätt avslagen historia, som aldrig riktigt griper tag om mig och fångar mitt intresse. Snarare tvärt om började jag redan tidigt allvarligt fundera på att lägga ifrån mig boken, och läsa något annat, men jag stålsatte mig, i hopp om att förr eller senare måste historien ta fart. När så väl historien börjar få upp ångan (pun intended) i den avslutande tredjedelen, så har jag sedan länge gett upp och vill bara avsluta boken så fort som möjligt, att jag faktiskt inte riktigt orkar engagera mig i upplösningen.

Den något avslagna historien blir inte heller bättre av att dialogen är styltig, eller att karaktärerna är både färglösa och att det saknas någon som helst personkemi mellan dem. Varken Moist von Lipwig eller Harry King har tillräckligt med charm för att hålla liv i berättelsen, och riktigt vad Pratchett ser i den förre detta sol-och-våraren, har jag aldrig riktigt förstått. Kanske har han någon form av hållhake på honom, vad vet jag? Inte heller huvudantagonisterna i form av de stockkonservativa dvärgarna, klarar av att banka liv i anrättningen. De och deras fruktlösa kamp mot den nödvändiga(?) och ofrånkomliga utvecklingen, har redan figurerat i flertalet av Pratchetts böcker, och saknar helt enkelt dynamiken från böcker som ”The Fifth Elephant” eller ”Thud!” för att riktigt väcka mitt intresse. Det samma gäller även de goblins, som många på Skivvärlden fortfarande ser ner på, och där Pratchett nu plockar upp den tråd han tappade i ”Snuff”. Känslan man får med Raising Steam, är att han på något sätt nu vill försöka knyta ihop alla lösa trådar, och få till ett avslut. Riktigt så blir det tyvärr inte, och det är synd för någonstans så kan jag tycka att Raising Steam borde fått ett bättre öde.
Helt utan behållning är dock inte Raising Steam, orkar man genomlida den tempofattiga första hälften, så lyckas Pratchett ändå banka lite liv i berättelsen i den andra hälften. Även om det räddar boken från att drabbas av samma öde som ”Unseen Academicals”, som jag faktiskt inte orkade läsa klart, så är det inte långt ifrån att jag flera gånger lekte med tanken att lägga ifrån mig boken.