Yer eyes’ll shine when ye see the rivers runnin’ silver in Mithril Hall!
Bruenor the dwarf, Wulfgar the barbarian, Regis the halfling, and Drizzt the dark elf fight monsters and magic on their way to Mithril Hall,  centuries-old birthplace of Bruenor and his dwarven ancestors.

Faced with racism, Drizzt contemplates returning to the lightless underworld city and murderous lifestyle he abandoned. Wulfgar begins to overcome his tribe’s aversion for magic. And Regis runs from a deady assassin, who, allied with evil wizards, is bent on the companion’s destruction. All of Bruenor’s dreams, and the survaival of his party, hinge upon the actions of one brave woman.

Omslaget till Streams of Silver (andra delen av Icewind Dale Trilogy) av R.A. Salvatore.

Omslaget till Streams of Silver (andra delen av Icewind Dale Trilogy) av R.A. Salvatore.

Så har det då blivit dags att ta en närmare titt Streams of Silver, den andra delen i Icewind Dale Trilogy av R.A. Salvatore. Boken som är en direkt uppföljare på The Crystal Shard, tar vid där den slutade och låter oss återigen stifta bekantskap med mörkeralven Drizzt, dvärgen Bruenor, isbarbaren Wulfgar och halvlängdsmannen Regis. Inköpt samtidigt med The Crystal Shard, så är mina minnen av den milt sagt vaga. De enda direkta minnen jag hade av boken innan jag satte mig ner i soffan i vardagsrummet, var att huvudpersonerna råkade ramla på en himla massa troll som de fick slåss mot. Det var således med en viss form av nyfikenhet, då jag ändå hade för mig att boken var hyfsat bra, som jag öppnade den och började läsa.

>>>>>>>>>> Here there be spoilers! <<<<<<<<<<

Medan den stämning av samarbete och samverkan mellan samhällena i Ten Towns, som följde i spåren av att magikern Akar Kessel dödades och hans arméer besegrades, snabbt gick över, har huvudpersonerna annat i tankarna. Efter att Bruenor lurat Drizzt, genom att låtsas vara dödligt skadad, att lova att försöka hjälpa till att hitta dvärgarnas förlorade fäste Mithril Hall, så förbereder sig dvärgen, mörkeralven och isbarbaren Wulfgar sig för att lämna Ten Towns. Trots flera påstötningar, så förklarar halvlängdsmannen Regis att han inte är intresserad att lämna tryggheten i Ten Towns, där hans tidigare skamfilade rykte putsats, och nu dessutom belönats med områdets ståtligaste byggnad. Det kommer därför som en liten chock för trion, när en genomsvettig Regi, utan någon egentlig förklaring, hinner fatt dem på väg söderut mot hamnstaden Luskan. Trots vissa onda föraningar, så väljer man inte att gräva allt för djupt i Regis orsaker, och kvartetten fortsätter resan. Orsaken till Regis beslut att hastigt och lustigt överge sitt vackra hus, är att lönnmördaren Artemis Entreri anlänt till Ten-Towns. Väl medveten om på vems uppdrag han är skickad, och vad hans uppgift är, så flyr Regis hals överhuvud.
Medan kvartetten söker sig söderut, så inser Entreri att hans byte återigen lyckats undkomma honom och i ett desperat försök att hitta någon ledtråd vart han tagit vägen, så beger han sig till Regis hus. Här stöter han samman med Bruenors adoptivdotter Catti-brie, vilken begett sig till huset för att städa ut halvlängdsmannens saker, och tvingar henne att berätta vart Regis tagit vägen. Beväpnad med denna information, så tar Entreri upp jakten, medan Catti-brie, fylld av skam för att hon tappat fattningen inför lönnmördaren, också beger sig söderut, för att kunna varna sina vänner om den fara de befinner sig. Det visar sig dock vara ett stort felsteg, då hon återigen konfronteras med lönnmördaren, som nu beslutar sig för att kidnappa Catti-brie och använda henne i en eventuell konfrontation med kvartetten.
Ovetande om Cattie-bries öde, och den fara som snabbt nalkas, så anländer huvudpersonerna till handelsstaden Luskan i jakt på en karta över Norrländerna. Ryktena om vad som hänt uppe i norr, har dock föregått hjältarna och väckt den ambitiöse magikern Dendybars intresse, då han är övertygad om att Drizzt har den kristallskärva som gav Akar Kessel sin magiska förmåga, i sin ägo. Detta till trots, så lyckas ändå kvartetten ta sig ut ur staden obemärkt, och Dendybar tvingas nu sluta en vacklande allians med lönnmördaren Entreri, när denne sent om sider anländer till Luskan.
Medan Dendybar smider sina planer, så lyckas kvartetten ta sig till Longsaddle, som är hemvist för magikerkollektivet Harpells, och får där uppmaningen att bege sig till Silverymoon och be om råd från Lady Alustriel. Resan till Silverymoon blir en plågsam påminnelse för Drizzt om omvärldens syn på mörkeralver, och man tvingas till slut ta en ofrivillig omväg via Evermoors, eller Trollmoors som regionen också kallas på grund av alla troll som har sin hemvist där. Under tiden som våra hjältar, bokstavligen, hackar sig fram genom Troolmoors, så lyckas Dendybar äntligen ta reda på vart de tagit vägen och skickar iväg sin lärling Sydney, golmen Bok, stadsvakten Jierdan och Entreri till Silverymoon för att genskjuta kvartetten.

Visst, Streams of Silver är likt den föregående boken i trilogin, inte något direkt litterärt mästerverk. Men det är knappast författarens syfte, och läsaren bjuds på en opretentiös, lättläst och medryckande bok. För även om Streams of Silver fortfarande lider av allt för schablonmässiga karaktärerna och styltiga dialogen, så märks det att Salvatore utvecklats som författare. Handlingen är mindre spretig, och saknar helt och hållet de ofta återkommande, och lätt störande sidospår som gjorde att både författaren och läsaren tappade den röda tråden i The Crystal Shard. Salvatore lyckas även hålla ett jämnare tempo i Streams of Silver än i den första delen, även om det finns sekvenser – som t.ex. vistelsen i Longsaddle – som kunde kortats ned betydligt, utan att det påverkat berättelsen. Eftersom mycket av boken ägnas åt resan till Mithrill Hall, så kan jag kanske tycka att vistelsen i det övergivna dvärgriket, som andas starkt av inspiration från Moria, blir lite väl kort.
Den stora skillnaden mellan de båda böckerna, är dock att Salvatore tillägnar en hel del utrymme åt huvudpersonernas antagonister. Till skillnad från The Crystal Shard, där bokens huvudantagonister ofta försvann helt ur handlingen, vävs dessa nu in i berättelsen på ett helt nytt sätt. Det blir förstås inte heller sämre av att Salvatore, nu även ägnar sig åt att försöka – om än det emellanåt blir lite klichéaktigt – beskriva dynamiken mellan antagonisterna. Fokus bland antagonisterna, ligger på den skrupefria lönnmördaren Entreri, vars jakt på Regis tagit honom till världens ände, och som fungerar bra som en slags motpol till den emellanåt vacklande Drizzt. För där Drizzt fortfarande slits mellan vem omvärlden vill att han ska vara, och den han vill vara, så är det inget som Entreri överhuvudet funderar över. Tyvärr gör dock detta att övriga personer i boken, både protagonister och antagonister, hamnar lite i skuggan av dessa båda. Men eftersom dessa ofta känns mer än lovligt schablonmässiga, som jag redan påpekade i recensionen av The Crystal Shard, så gör kanske det inget.
Med detta är det kanske dags att sammanfatta Streams of Silver, som är en småtrevlig bekantskap, men vilken dock saknar någon riktigt minnesvärd händelse. Det är visserligen gott om action och spänning, men inget som direkt höjer sig över mängden. Snarare infinner sig känslan att det är en typisk mittenbok, där författaren brände en hel del i den inledande boken, för att vinna läsarnas intresse, och nu spar på det resterande krutet inför slutuppgörelsen i den tredje boken – The Halflings Gem.