Rollspelaren

Din plats vid spelbordet

The Crystal Shard

Akar Kessel, a weak-willed apprentice mage sets in motion events leading to the rediscovery of the magical device, the crystal shard. But is it merely an inanimate device … or is it capable of directing the defeat of Ten-Towns?
Or have the barbarians already arranged for that themselves? Their brutal attack on the villages of Ten-Towns seals their fate, and that of the young barbarian Wulfgar. Left for dead, Wulfgar is rescued by the dwarf, Bruenor, in exchange for five years of service … and friendship. With the help of the dark elf, Drizzt, Bruenor reshapes Wulfgar into a warrior with both brawn and brains.
But is Wulfgar strong enough to reunite the barbarian tribes? Can an unorthodox dwarf and renegade dark elf persuade the people of Ten-Towns to put aside their petty differences in time to stave off the forces of the crystal shard?

The Crystal Shard is second in a series of novels based on the FORGOTTEN REALMSTM fantasy setting.

Omslag till boken The Crystal Shard av R.A. Salvatatore.

Omslag till boken The Crystal Shard av R.A. Salvatatore.

I samband med att jag städade lägenheten inför jul och nyårshelgen, så började jag inse att det börjar bli dags att göra något åt de överfulla bokhyllorna i vardagsrummet och alla böcker som spenderar dagarna med att samla damm. Så i ett tidigt nyårslöfte, så lovade jag att försöka läsa en bok i veckan, för att på sätt minska antalet böcker på ”att läsa-listan”. Efter viss beslutsångest, så föll valet på boken The Crystal Shard av R.A. Salvatore, vilken jag visserligen läst, men eftersom jag inte har lust att köra fast redan på det första försökte, så beslöt jag mig för att ta något mer lättläst och okomplicerat så att man får upp tempot.
Riktigt var och när jag köpte in boken är jag osäker på, men förmodligen skedde det i samband med att jag gick över till Advanced Dungeons & Dragons (2nd edition) i slutet av 1980-talet. För efter framgångarna med böckerna till Dragonlance, så började TSR ge ut en drös med böcker till sina andra kampanjvärldar. Fokus för TSR låg förstår inte kvalité, utan på kvantitet och det var alltid ett lotteri när man började läsa böckerna. Men, det var ofta lättlästa och opretentiösa böcker man kunde ha med sig på semestern eller till skolan, och som dödade några timmar av tristess. Tyvärr så har beståndet av böcker med tiden minskat, vissa har lånats ut och aldrig lämnats tillbaka eller försvunnit under resor eller under diverse flyttar. På senare tid har jag, främst tack vare Myrorna, successivt börjat fylla på förrådet, vilket är en orsak till varför jag påbörjat detta projekt.

Eftersom vi vanligtvis spelade i TSR:s kampanjvärld Forgotten Realms, så var de flesta av böckerna jag köpte förlagda till denna värld. The Crystal Shard är inget undantag från den regeln, och här är vi förpassad till Icewind Dale, en avlägsen och öde region i de nordligaste delarna av kontinenten Faerûn. I detta ogästvänliga område norr om the Spine of the world, och där boken utspelas, ligger konfederationen Ten-Towns. Beläget vid de tre sjöarna Maer Dualdon, Lac Dinneshere och Redwaters, är det egentligen endast Bryn Shandar som är tillräckligt stor för att kallas stad, medan övriga i bästa fall går att beteckna som mindre samhällen eller större byar. Områdets enda egentliga inkomstkälla är den så kallade Knucklehead trout, som endast hittas i de tre sjöarna, och vars elfenbensliknande ben visat sig vara eftertraktat gods söderut. Speciellt eftertraktade är de dekorerade ben, som lokalbefolkningen tillverkar under den långa vintern. Vid sidan av befolkningen i Ten-Towns, som till stora delar utgörs av primärt människor som sökt sig bort från civilisationen av olika anledningar, så har även en klan dvägar under ledning av dvärgen Bruenor slagit sig ned i regionen. Regionen är även hemvist för isbarbarer, goblins, orcher, isjättar och andra, mot befolkningen i Ten-Towns, fientligt inställda varelser. Denna ödsliga region, där det enda som bryter av ensamheten är de enstaka karavaner söderifrån som letar sig upp till Bryn Shandar, ruvar dock på en hemlighet. Begravt djupt under isen ligger Crenshionibon, en magisk kristallskärva med egen vilja, som hamnade här efter att Al Dimeneira för tusentals år sedan förvisat demonen Errtu från det världsliga planet och kastat iväg skärvan som hamnat i det som nu är Icewind Dale. Här ligger den och bidar sin tid, och väntar på att rätt varelse ska hitta den…
Den varelsen visar sig vara den misslyckade magikergesällen Akar Kessel, som under ett besök i Ten-Towns av en grupp magiker från handelsstaden Luskan, mördar sin mentor mot ett löfte från de övriga magikerna att han ska få plats som fullvärdig magiker. Föga förvånande så har de bara använt honom i de ständiga interna maktkamperna inom magikergillet, och när karavanen påbörjar resan tillbaka till Luskan, lämnas Akar Kessel att dö i snön. Den panikslagne magikergesällen, råkar av en ”slump” hitta den magiska kristallskärvan och får plötsligt krafter han aldrig drömt om. I denna öde del av Icewind Dale, låter han med skärvans hjälp bygga ett slott och samla på sig en armé av orcher, goblins, isjättar och andra ondskefulla varelser för att hämnas.
Medan detta drama pågår, så rör det sig på isvidderna bland isbarbarerna som samlats för att en gång för alla göra sig av med befolkningen i Ten-STowns. Ovetande för barbarerna, så bevittnas detta av mörkeralven Drizzt Do’Urden, som tagit avstånd från sitt folks grymheter och flytt underjorden. Hans folks dåliga rykte, mörkeralverna är verkligen obehagliga i Advanced Dungeons & Dragons, har dock gjort att han hamnat i denna civilisationens sista utpost. Beväpnad med sina kunskaper, tar han kontakt med en av sina få verkliga vänner i området, dvärgen Bruenor för att berätta om barbarernas planer. Medveten om att befolkningen i Ten-Towns inte kommer lyssna på någon av dem, så vänder sig duon till halvlängdsmannen Regis, som är talesman för en av de mindre samhällena i den lösa konfederationen som utgör Ten-Towns, och därför har möjligt att göra sin röst hörd under de stundande rådsförhandlingarna och som dessutom har en magisk rubin i sin ägo. Med hjälp av den magiska rubinen, lyckas Regis övertala de föga samarbetsvilliga talesmännen om att man måste enas för att kunna besegra isbarbarerna. Precis som de tre vännerna förutspått, så gå isbarbarerna rakt in i den fälla man gillrat för dem och utanför Bryn Shandar står ett våldsamt slag där barbarerna till slut besegras. I efterdyningarna till slaget så räddar Bruenor en ung barbar vid namn Wulfgar, mot ett löfte från denne att han ska vara i dvärgens tjänst i fem år.
Handlingen hoppar nu fem år fram i tiden, och den anda av samarbetsvilja mellan samhällena som föddes i efterdyningarna till barbarernas angrepp, har för länge sedan svalnat. I dvärgarnas rike, längtar Wulfgar efter att få avsluta sin tjänst hos Bruenor, medan den buttre dvärgen förbereder de sista lektionerna han har för sin skyddsling. Efter att ha tillverkat en magisk stridshammare åt Wulfgar, överlämnar han honom till Drizzt för att lära sig stridskonsternas alla hemligheter. Medan livet har återgått till det ”normala”, så har inte magikern Akar eller kristallskärvan legat på latsidan. I det ödsliga arktiska landskapet, har en enorm armé samlats och Akar – eller kristallskärvan som verkar ha en egen vilja – letar nu efter en general att leda sin här mot Ten-Towns, det första målet i försöken att erövra hela Faerûn. De behöver dock inte leta länge, för längre söderut lyckas en dabblande demonlog med konststycket att frammana Errtu, som genast beger sig söderut för att återta kristallskärvan han en gång i tiden förlorade. Med Errtu som general för sin här, så påbörjar Akar och kristallskärvan arbetet med att slutföra sina planer, men i sin iver att återfå makten över händelseförloppet, så begår den forne magikergesällen ett fatalt misstag…

Vi talar förstås inte om något litterärt mästerverk, såväl handlingen som karaktärerna är mer än lovligt schablonmässiga. Här har vi den buttre, men godhjärtade dvärgen Burenor, den late och matglade halvlängdsmannen, vars tidigare karriär som tjuv och stöld av den magiska rubinen, gjort att han befinner sig i Icewind Dale, samt den starke och – med tiden – godhjärtade barbaren Wulfgar. Den som bryter mönstret, och kanske gör The Crystal Shard mer minnesvärd än många andra av TSR:s böcker, är mörkeralven Drizzt, och dennes försök att bli accepterad för vem han är, inte för hans släkts missgärningar. Denna dimension gör att man delvis faktiskt kan blunda för den lite lätt schablonmässiga bilden av honom, som ytterligare en av dessa ”kick-ass-alver” som befolkar denna typ av böcker. Kanske var det denna kombination, som gjorde att Drizzt blev en av TSR:s kanske mest populära karaktärer, och fokus för en drös böcker om hans liv i underjorden och ovan jord.
Huvudpersonernas antagonister för däremot en tynande tillvaro, och både Akar och kristallskärvan försvinner under långa stunder ur handlingen helt och hållet. Det blir inte heller bättre av att magikern bara blir en av raden av monster och ondskefulla varelser, som – främst – Drizzt och Wulfgar får slåss emot under resans gång. Vid sidan av att antagonisterna stundtals försvinner ur handlingen, så är den största bristen att Salvatore aldrig riktigt lyckas utveckla kristallskärvans försök att spela ut magikern Akar mot demonen Errtu. Det stannar vid antydningar och ilskna blickar, och borde nyttjats bättre.
Även handlingen har sina brister, och emellanåt kan jag tycka Salvatore tappar bort den röda tråden i berättelsen. Huvudpersonerna flänger fram och tillbaka i området, utan någon egentlig koppling till själva handlingen. Upptäckten av magikern Akar, kristallskärvan och demonen Errtu, känns alldeles för slumpmässig och utan att de egentligen behöver anstränga sig (annat än att slå ihjäl en massa monster då). Men vad jag förstår, så var detta en av Salvatores första böcker, och då kanske man kan blunda för den typen av brister.
Med detta sagt, så kan jag ändå tycka att The Crystal Shard är en helt ok bok. Visst, det är inget mästerverk eller verk som kommer nämnas som någon litterär milstolpe, men kan man blunda för dess schablonmässiga karaktärer, lätt opersonliga antagonister och en rätt förutsägbara handling, så är det en helt ok bok att slå ihjäl ett par timmar med. Även om Salvatore emellanåt har vissa problem att hålla uppe tempot i boken, trots väldigt korta kapitel, så är den lättläst och innehåller tillräckligt med action för att hålla mitt intresse vid liv. Man slipper också den känsla, som åtminstone jag fått när jag börjat beta av TSR:s övriga böcker, att man dels inte är förpassad till författarens senaste spelsession, eller att det är något billigt sätt att kapitalisera på någon kampanj- eller äventyrsmodul till Advanced Dungeons & Dragons. Något man knappast kan säga om andra böcker jag hunnit läsa…
Trots att jag läste boken senast någon i början av 1990-talet, så visade det sig snabbt att jag kom ihåg förvånansvärt mycket av boken. En förklaring till det kan förstås vara att jag skrev recension av den i skolan, och fick en kommentar från läraren att till nästa gång, välja en bok som denne var lite mer förtrogen med. Som sagt, fantasy var en väldigt smal genre på den tiden…
Med detta så är recensionen av The Crystal Shard slut, och nästa gång vi återvänder till vad som döljs i min bokhylla, så ska jag ta en närmare titt på uppföljaren Streams of Silver, del två i Icewind Trilogy.

Föregående

Ravenloft återuppstår

Nästa

Plötsligt händer det

  1. Zapp

    Har spellett Legacy of the Crystal Shard, ett D&D äventyr (till speltestversionen av vad som blev 5th Edition). Intressant att se hur stort Icewind Dale blev till slut!

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: