Trots återkommande försök att importera rollspelspaniken från USA, så skulle det dröja ända till mitten av 1990-talet, innan man på allvar lyckades få något större medialt genomslag. Efter moralpaniken som följde efter att Äventyrsspel gett ut rollspelet Kult, mordet på en 15-åring i skånska Bjuv 1994, så nådde den sin zenit med boken ”De övergivnas armé” av Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt 1997. Så här i efterhand, har jag alltid funnit det lite ironiskt att den värsta hysterin i Sverige, bröt ut först när hobbyn hamnat i en djup depression vad gällde utövare och intresse. Annat var det däremot i USA, där hade rollspelshobbyn tidigt hamnat i skottgluggarna och anklagats för allt möjligt. Var det inte att spelet uppmuntrade till satanism, eller påverka utövarna till att begå självmord, så kopplades det samman med grova brott som mord och så vidare. Mycket av det här letade sig, förmodligen via rejäla omvägar, till Sverige, där det av lite oklara orsaker aldrig riktigt fångade allmänhetens intresse som det gjort i USA. Annat var det som sagt i USA, där blev det mystiska försvinnandet av en lovande universitetsstudent i slutet av 1970-talet, startskottet för en mängd antaganden, ryktesspridning och en hetsjakt på rollspelshobbyn som skulle överleva ändå fram till idag…

Omslaget för rollspelet Dungeons & Dragons Basic Rules (1981)

Omslaget för rollspelet Dungeons & Dragons Basic Rules (1981)

Det är onsdag den 15 augusti 1979, och i ett studentrum på Michigan State University, sitter den blott 16-årige James Dallas Egbert III och skriver ett avskedsbrev. När han är klar, beger han sig ned i universitets kulvert, och försvinner spårlöst. När hans vänner hittar brevet, kontaktar de polisen som börjar leta efter den försvunne pojken. Först efter fyra dagar kontaktats Egberts föräldrar, som anlitar privatdetektiven William Dear för att försöka hitta sin försvunne son. Även om hans metoder är något udda, så anses Dear av många vara en skicklig privatdetektiv och han skrider snabbt till verket. Väl medveten om att kulvertarna under skolan användes av skolans elever för bland annat lajva Dungeons & Dragons, och med hjälp av en karta över kulvertarna han hittat i Egberts rum, koncentrerade han sina eftersökningar dit. Ett arbete som bar frukt, när han i ett övergivet rum, hittade föremål som tillhörde den försvunne tonåringen. Fynden i kulvertarna, bekräftar Dears teorier om att han eventuellt fortfarande kan befinna sig där, och bygger vidare på detta – som det ska visa sig – felaktiga antagande. Dear utarbetar som sagt ett antal scenarion, bland annat ett där Egbert har gett sig in i kulvertarna för att lajva på egen hand, och antingen gått vilse eller ramlat i något djupt schakt och hade antingen blivit allvarligt skadad eller avlidit av fallet. Ett annat scenario som Dear arbetade efter, var att att Egbert blivit kidnappad och eventuellt utsatt för sexuella övergrepp. Media som tidigt visat intresse för berättelsen, matades nu med skräckinjagande historier, delvis genom Dear, om underliga riter som utövarna av spelet Dungeons & Dragons sysselsatte sig med i kulvertarna på nätterna. Uppmärksamheten runt det mystiska försvinnandet, gjorde inte bara att kunskapen om spelet, som fram tills nu varit förhållandevis okänt bland den breda allmänheten, spreds långt utanför universitetens stängda värld. Många av de uppgifter som Dear läckt till medierna, eldade också på kritikerna, som pekade på de påstådda ockulta elementen i spelet och farorna med att leva sig in i allt för mycket i spelen.
Medan media och andra spekulerade i vad som hänt tonåringen, så fick plötsligt Dear ett väldigt oväntat telefonsamtal från Egbert. Efter att ha befunnit sig på rymmen i en dryg månad, och utan pengar, bad han Dear möta upp honom i Louisiana (eller Texas, uppgifterna är lite varierande), och familjen kunde pusta ut. Dear åkte ner och hämtade tonåringen, som levt under falskt namn och under ett par dagar arbetat på ett oljefält för att få ihop pengar. Efter att lovat att inte avslöja orsakerna till varför Egbert rymt, så överlämnades han till sin morbror Dr Marvin Gross av Dear den 13 september 1979.

Tidningsartikel från 8 september 1979 om fallet med den försvunne tonåringen.

Tidningsartikel från 8 september 1979 om fallet med den försvunne tonåringen.

Denna utan tvekan mycket tragiska historien om Ebert och hans försvinnande, borde och kunde onekligen ha slutat här. Tyvärr så hade media – och kanske även Dear – sått fröet till en diskurs, som snart skulle utgöra grunden för kritikerna mot hobbyn inom främst kristna högern i USA. Att Egbert ett år senare, återigen försökte – och den här gången lyckades – ta sitt liv, gjorde förmodligen inte saken bättre. Ryktena om Egberts tragiska livsöde, och den efterföljande debatten, gjorde dock att berättelsen om honom, snart letade sig in i populärlitteraturen, där legenderna snabbt förvandlades till sanning, och även blev grunden för en rad vandringssägner (eller Urban legends). Först ut att försöka slå mynt på debatten, och förklara farorna med rollspelen, var Rona Jaffe med boken ”Mazes and Monster” (1981), där ett gäng emotionellt trasiga ungdomar sugs in det suggestiva spelet, som delar namn med boken, och snart får svårt att skilja på fantasi och verklighet. En idag fullständigt bortglömd bok, om det inte vore för tv-filmen från 1982 med samma namn, och där ung Tom Hanks spelar huvudpersonen Robbie Wheeling. En annan idag förmodligen lika bortglömd bok som försökte slå mynt på händelserna nere i katakomberna under Michigan State University, var ”Hobgoblin” av John Coyne. Vi är återigen förpassade till underjorden, där ett gäng emotionellt skadade ungdomar lever ut sina fantasier, och får svårt att skilja på fantasi och verklighet. Just detta, skulle med frågor runt riskerna att inte kunna skilja på fantasi och verklighet, blev en återkommande kritik mot rollspelen, och blev senare en av de ledande teori i den redan nämna ”De övergivnas armé”.

Boken Mazes and Monsters av Rona Jaffe var bland de första skönlitterära försöken att slå mynt av den tragiska händelsen.

Boken Mazes and Monsters av Rona Jaffe var bland de första skönlitterära försöken att slå mynt av den tragiska händelsen.

Kanske lite oväntat, så når berättelsen om Egberts försvinnande även till Sverige i början av 1980-talet, och dyker upp i en något förvirrad version i Åke Ohlmarks bok ”Tolkien och den svarta magin” (1982). Ohlmarks som hade översatt J.R.R. Tolkiens ”Lord of the Rings” till svenska, hade sedan dess hamnat i en infekterad strid med inte bara familjen Tolkien, utan även kommit på kant med stora delar av Tolkiensällskapen i Sverige. Efter en tilltrasslad incident i paret Ohlmarks villa, som involverade en medlem i Uppsala Tolkiensällskap, blev delar av villan svårt brandskadad. En upprörd och kränkt Ohlmarks, ville nu ha upprättelse och plockade fram skrivmaskinen för ge igen för alla oförrätter han drabbats av. Tänkt att en gång för alla klä av familjen Tolkien och Tolkiensällskapen i Sverige, så slår Ohlmarks vitt och brett mot allt och alla. Istället för det journalistiska standardverk som Ohlmarks hoppats på, blev det istället ett perfekt bevis på varför man aldrig ska skriva en bok i affekt.
Nåväl, mitt i detta journalistiska haveri, så letar sig alltså berättelsen om Egbert in i kapitlet ”Den ritualmördade pojken Washington Post”. Ett något underligt namn på kapitlet, då Ohlmarks senare berättar att pojken inte alls mördades, utan begick självmord, men jag antar att fakta rann av honom som vatten av en gås. Kapitlet inleds med en lång harang, där han anklagar Jonathan Simmons, det internationella Tolkiensällskapets ordförande för att styra organisationen som någon form av maffia, kommer Ohlmarks plötsligt in på berättelsen om Egbert.
Hur pass insatt Ohlmarks verkligen var, låter jag vara osagt, men i den version som förtäljs här, så kidnappas Egbert av en ”[…] kuslig grupp av typen ‘Tortyrfängelser och drakar’ […]”, vilka håller honom ”[…] ‘fången’ och utnyttjades i någon inte närmare beskriven ritual1. När man läser det här, så kan man ju onekligen ställa sig frågan hur det står till med Ohlmarks kunskaper i engelska, då han inte bara missat att det är ett spel, och inte en grupp människor vi talar om, utan att han också – sin vana trogen – lagt till sin egen tolkning av ordet ”Dungeon”.

Åke Ohlmarks var en av de första i Sverige att ta upp händelsen i sin bok "Tolkien och den svarta magin".

Åke Ohlmarks var en av de första i Sverige att ta upp händelsen i sin bok ”Tolkien och den svarta magin”.

Nu kanske någon vän av ordningen skulle, inte utan skäl, kunna påpeka att hobbyn inte ens var i sin linda i Sverige när boken släpptes, men det motsägs samtidigt av att han senare i kapitlet talar om ”pojkleken Dungeons & Dragons2 och han rimligen torde sett medlemmar i Tolkiensällskapen spela under sina besök hos dem. Men det är förstås inte på grund av Egberts intresse för rollspel, som gör att Ohlmarks tar upp händelsen, utan att några personer som påstår sig företräda ”Tolkien-sällskapet3 kontaktar privatdetektiven Dear, och ”kom med vissa påståenden och ställde vissa krav4. Vad dessa påståenden och krav var, beskrivs inte mer ingående, och istället begraver sig Ohlmark i en näst intill obegriplig historia, där Simmons, använder sig av hot och rena maffiametoder, för att Tolkien och Tolkiensällskapen inte ska nämnas i fallet med den försvunne – och påstått kidnappade – tonåringen i Michigan. Det hela blir förstås inte bättre av att Ohlmarks, inte bara är fruktansvärt inkonsekvent i sin berättelse och blandar ihop platsen där Egbert försvann med Washington, utan ständigt känner sig manad att kleta allt han avskyr, och förmodligen lite till, på de inblandade.
Förhoppningen att hans bok skulle bli en ögonöppnare för allmänheten, grusades tämligen snabbt då media med undantag för några kortlivade artiklar. Inte heller verkade några utländska bolag speciellt roade att hoppa på tåget. Förmodligen avskräckt av Ohlmarks stundtals obegripliga svada, och att många av hans uttalanden och påhopp möjligtvis kunde leda till kostsamma förtalsåtal, gjorde det att boken aldrig fick någon större spridning. Men medan Ohlmarks hafsigt skrivna verk aldrig nådde ut till allmänheten, så kan man inte säga det samma om böckerna som skrevs i USA. Förmodligen bidrog dessa skönlitterära verk till att inte bara sprida, utan även cementera de vandringssägner som snabbt började omgärda händelsen.

The Dungeon Master: The Disappearance of James Dallas Egbert III av William Dear.

The Dungeon Master: The Disappearance of James Dallas Egbert III av William Dear.

Med detta sagt, så är det kanske dags att ställa sig frågan, vad var det egentligen som hände den dagen i augusti 1979, och vilka skulle få långtgående konsekvenser för såväl Egberts familj och rollspelshobbyn? Någon direkt hjälp från Egbert är tyvärr inte att vänta, då han tog med sig sin hemlighet i graven, och den ende han verkar ha pratat med om sina upplevelser var Dear, som lovat att hålla tyst. Först fyra år efter Egberts försvinnande, så gav Dear ut boken ”The Dungeon Master: The Disappearance of James Dallas Egbert III”, delvis baserad på de uppgifter som Egbert berättat. Även om Dear inte kan skingra alla frågetecken, så slår han dock hål på de rykten, som han visserligen själv varit med och sprida, om att Egberts rollspelande hade något med hans försvinnande och självmordsförsök att göra. Många av uppgifterna i boken, som rimligen borde uppmärksammats, påverkade dock inte alls kritiken och kunde inte rubba den sedan tidigare erkända sanningen att det var rollspelandet som drev Egbert att försvinna den där augustikvällen.
Dear målar upp bilden av ett tekniskt underbarn, som vid 16 års ålder studerade datorvetenskap vid Michigan State University, och spåddes en lysande framtid. Men bakom den framgångsrika fasaden, doldes en osäker och tvivlande tonåring, som inte bara hade svårt att skaffa vänner, utan också brottades med en svårartad prestationsångest, delvis förvärrad av föräldrarnas krav, sin sexuella läggning och djupa depressioner. Hans sviktande mentala hälsa, förbättrades förmodligen inte heller av att han sjönk allt djupare och djupare ner i ett allt tyngre drogmissbruk. Trött på de ständiga kraven från sina föräldrar, som han anser kväver honom, så beslutar han sig för att begå självmord i kulvertarna under universitetet genom att ta en överdos ämnet Metakvalon. Riktigt så blir det inte, och när han vaknar upp efter ett par timmar, så beslutar han sig för att sova av sig ruset i en kamrats hus. Vid det här laget har man hittat hans avskedsbrev, och oroade kamrater ringer polisen som genast börjar leta efter honom. Försöken att lokalisera den unge Egbert, som nu frivilligt väljer att hålla sig gömd hos kamrater i området, är som sagt fruktlösa. Frustrerade över att polisen inte lyckats bringa någon klarhet i vad som hänt deras son, anlitar familjen privatdetektiven William Dear via en släkting till mamman. Dear finner som sagt, flera ledtrådar som pekar på att tonåringen frivilligt försvunnit, men håller detta delvis hemligt av rädsla av att Egbert ska bli desperat och verkligen begå självmord.

Boken Mazes and Monsters av Rona Jaffe var bland de första skönlitterära försöken att slå mynt av den tragiska händelsen.

Boken Mazes and Monsters av Rona Jaffe var bland de första skönlitterära försöken att slå mynt av den tragiska händelsen.

Samtidigt börjar de bekanta som håller Egbert gömd, bli oroliga att de ska avslöjas, i synnerhet som försvinnandet väcker en hel del uppmärksamhet, och att de han bor hos också är homosexuella. Efter att ha flyttats runt, så uppmanas han helt enkelt att lämna området och ta sig till Mississippi. Här försökte han på nytt begå självmord, den här gången genom att äta ett cyanidliknande medel. Försöket misslyckades ånyo, och utan pengar och någon att vända sig till, så beslutar han sig till att ge sig själv till känna för Dear, som återbördar honom till sina släktingar.
Efter att ha vilat upp sig hos sin familj, så återupptar han studierna, den här gången på Wright State. Men det vill sig inte riktigt för Egbert, efter att på nytt han hoppat av studierna i april 1980, så flyttar han ihop med en äldre bekant och börjar arbeta i en av sina fars butiker. Knappt ett år efter att han försvann, skjuter han sig själv i sitt vardagsrum och avlider ett par dagar senare på ett sjukhus den 16 augusti 1980.

Så vad kan man då lära sig av den här historien? Det första som slår en är förstås den tragiska historien om Egbert, ofta verkar förbises av många. Den av allt att döma mycket ensamma tonåringen, hade svårt att riktigt leva upp till föräldrarnas enormt höga krav på honom. Bara dagar innan han försvann, hade han beklagat sig till en av sina få vänner, att hans mamma var besviken på honom för att han inte haft bättre resultat på sin tenta och att han kände tyngd av sina föräldrars krav. Till denna ekvation ska också läggas hans svårigheter att få kontakt med sina mycket äldre kurskamrater, psykiska ohälsa, men också hans allt svårare drogmissbruk och frågetecken runt sin egen sexualitet. Fram träder alltså en mycket komplicerad tonåring, där rollspelandet förmodligen var en av de få sätt han kunde få kontakt med sina kurskamrater.
Tyvärr så utnyttjades hela den här tragiska händelsen, till fullo. Inte bara inledningsvis av Dear, men i ännu högre av personer som såg en möjlighet att inte bara tjäna pengar, utan också att få fram en ståndpunkt. Att sedan dessa teorier, när väl omständigheterna runt Egberts försvinnande blev känt, inte höll för någon djupare granskning, spelade mindre roll. Snöbollen hade satts i rullning, och berättelsen om Ebert, som exemplet med Ohlmarks version, tog ett eget liv, utan någon direkt hänsyn till vad som egentligen var sant. Lägger man därtill tv-filmer som ”Mazes and Monsters”, så inser man att gränserna mellan vad som är sant och fiction snabbt suddades ut. Vilket kanske kan te sig något ironiskt, då just detta var något som kritikerna av rollspel ofta nyttjade sig av, trots att de ofta var de själva som gjorde sig skyldiga till det…

Källor:
Böcker:
Åke Ohlmarks – Tolkien och den svarta magin; Sjöstrands 1982
William Dear – Dungeon Master: The Dissapearance of James Dallas Egbert III; Houghton Mifflin 1984

Internet
Metakvalon
James Dallas Egbert III
Tidningsutklipp om händelsen
Mazes and Monsters (bok)
Mazes and Monsters (film)
Hobgoblin (bok)
Summer of Sleaze: The Exploitation of James Dallas Egbert III
The Disappearance of James Dallas Egbert III


1) Sid 51, Åke Ohlmarks: Tolkien och den svarta magin; Sjöstrands 1982
2) Sid 52, ibid.
3) Sid 51, ibid
4) ibid