Rollspelaren

Din plats vid spelbordet

Inte min Compis, historien om Sveriges största datorflopp

När jag senast besökte ungarnas skola för ett föräldramöte, så blev jag och några föräldrar sittande i ett av skolans många allrum. Här bland alla böcker, tidningar, pingsbord, fussballspel och allt annat man själv hade tillgång till under högstadietiden i mitten av 1980-talet, så fanns det en massa datorer. Innan tankarna hann rusa iväg, så anlände läraren och mötet kunde börja. Medan läraren började prata om skolportalen Schoolsoft, som jag redan hört till leda, så började tankarna föra mig tillbaka till min egen tid på högstadiet i Sätra. Då var det sannerligen inte tal om några datorer i allrummet, eller i undervisningen. Dög inte den svarta tavlan, så användes sig läraren av en diaprojektorer eller overheadapparat. Så här i efterhand har jag alltid undrat om det inte borde ingått någon form av utbildning hur man använde dessa, för det var lite si och så med ens de grundläggande kunskaperna i hur man startade overheadapparaten eller laddade diaprojektorn med diabilder. När mötet så sent om sider avrundades, så fladdrade alla dessa tankar iväg, och jag vandrade hemåt. Det var inte förrän i veckan, när jag kommenterade ett inlägg om Televerkets, nuvarande Telia-Sonera, misslyckade satsning Videotex, som minnet av Compis väcktes.

Compis, Sveriges mest utskällda datorprojekt.

Compis, Sveriges mest utskällda datorprojekt.

Vi är nu förpassade tillbaka till mitten av 1980-talet, och min högstadieskola i Sätra. Utanför ett av de oansenliga klassrummen i bottenvåningen, hänger en grupp förväntansfulla killar och väntar på att läraren ska komma. Veckor, nej månader av rykten, ska nu äntligen bli besvarade. Allt sedan de första ryktena om att skolan köpt in en massa datorer, och att det skulle finnas en datorsal någonstans på skolan, så hade förväntningarna successivt byggts upp. Men eftersom ingen elev sett varken datorsalen eller än mindre några datorer på skolan, förutom en dammig ABC-dator som återfanns i en av fysiksalarna, så antog ryktena snart mytologiska undertoner. Till slut fick vi ett genombrott i vår fruktlösa jakt på den där datorsalen, när en äldre elev på lunchrasten fått se hur en av lärarna gick in i ett rum fullt med datorer. Beväpnad med dessa nyheter, så samlades en liten grupp elever utanför lektionssalen, och väntade. Först i samband med att klockan ringde för att lunchen var slut, och att det var dags för lektion, öppnades dörren av vår fysiklärare, och vi fick bevis för att den gäckande datorsalen verkligen existerade. Det visade sig nämligen att fysikläraren, som tillhörde en av skolans yngre personal, spenderade lunchrasten med att packa upp och installera datorerna.

Så mycket mer hände faktiskt inte, och de enda elever som fick tillträde till datorsalen var elever i nian, som skulle få någon form av rudimentär kunskap i hur en dator fungerande. Vilket onekligen kunde behövas, då det fortfarande var en förhållandevis ovanlig maskin i hemmet. Fanns det en dator i hemmet, så återfanns den med största sannolikhet hos hushållets tonåriga son, och där den mest användes för att spela datorspel eller koda demos. För många, såväl äldre som yngre, så symboliserade således datorerna något okänt, och kanske till och med farligt. Den sistnämnda känslan, förstärktes onekligen av filmer som War Games (1983), där huvudrollsinnehavaren av misstag råkar hacka sig in i den amerikanska arméns datorsystem, och nästan startar ett kärnvapenkrig. För att inte tala om alla ödesmättade inslag i SVT, där datorernas frammarsch, inte alltid framställdes som något positivt. Nåväl, när det så äntligen var dags för vår klass att få grundläggande kunskap i ämnet datorkunskap, så slutade det i ett stort antiklimax. Inte nog med att vår lärare i samhällskunskap, förmodligen livrädd för att något skulle explodera, knappt vågade starta datorn, eller riktigt verkade veta vad vi precis skulle göra.
Efter några plågsamt långa minuter, under vilken det enda som hördes var surret från fläktarna på de fåtaliga datorer som några av de mer dödsföraktade elever lyckats startat, gick hon och hämtade skolans studierektor. Av allt att döma en av de få på skolan som överhuvudtaget visste hur datorerna fungerade, eller åtminstone hur man startade upp dem, tog han över lektionen från vår lärare. Efter att ha förklarat problemet, så drog hon förmodligen en lättnadens suck, och lämnade snabbt salen och sökte tryggheten i lärarnas fikarum för att lugna ner sig efter den traumatiska upplevelsen. Under ledningen av studierektorn, som i ärlighetens namn inte var speciellt påläst, så spenderades resten av lektionen med att de flesta elever, som efter att ha stängt av och satt på datorn ett par gånger, satt och stirrade på den starkt fosforescerande gröna skärmen. Den traumatiska upplevelsen, blev förstås inte mindre av att datorernas hårddisk var otroligt stötkänslig, och att det i princip räckte med att man slog till datorn eller bordet när man reste sig upp, för att datorn skulle stänga av sig själv. Ett par tappra själar, däribland undertecknad, gav sig istället i kast med att försöka göra några av de uppgifter som återfanns i boken ”Installationsmanual. Bli vän med din Compis”. När så lektionen var slut, skyndade de flesta eleverna skyndsamt ut ur salen, i hopp om att aldrig behöva uppleva samma traumatiska upplevelse igen.

Installationsmanual, bli vän med din Compis.

Installationsmanual, bli vän med din Compis.

Några dagar efter den här lätt surrealistiska lektionen, så berättade våran klasslärare att det fanns ett nytt ämne att välja som ”Fri aktivitet”, nämligen datorkunskap. Det kanske inte kräver allt för mycket fantasi för att förstå, att jag snabbt ersatte det tidigare valet med vad jag ville göra på skolveckans sista två timmar. Således är vi tillbaka där vi började, utanför skolsalen i väntan på att läraren skulle komma och låsa upp salen. Några minuter försenad anlände så fysikläraren tillsammans med studierektorn, och låste upp salen. Ett tjugotal killar stormade in, och innan studierektorn ens hunnit säga flasklock, har flertalet datorer startats. När det lugnat ned sig något, så förklarade studierektorn vilka regler som gällde, nämligen att dörren skulle hållas låst, och att ingen obehörig hade tillträde till salen. Den sista punkten var han mycket bestämd på, då datorerna och de två matrisskrivarna, hade kostat skolan mycket pengar.
Med detta avklarat, så lämnades vi ensamma med datorerna, och fria att göra lite vad vi ville med dem. Vilket tyvärr visade sig vara väldigt lite, då det enda program som fanns att tillgå, var ett halvsunkigt ordbehandlingsprogram. Att datorn dessutom använde sig av ett helt eget programmeringsspråk, gjorde att en stor del av tiden, gick åt till att försöka läsa boken ”bli vän med din Compis”. Någon idé att fråga lärarna om hjälp, var det förstå inte heller, den ende som gått i något som kunde liknas i datorkurs, var studierektorn i samband med att datorerna köptes, och det enda han kunde var att starta och stänga av datorerna.
Så vid sidan av att själva försöka lista ut hur datorerna fungerade, så fick vi dessutom spendera tid med att försöka lära skolans lärare hur man använde dem. Vilket sannerligen inte var det lättaste, då många av lärarna knappt sett en dator, än mindre använt en. För att göra det ännu mer komplicerat, så använde sig datorerna på den här tiden inte av något grafiskt operativsystem, utan det var textbaserat. Att förklara för en yrkeskår, där många var öppna med sina luddiska åsikter rörande datorer, så var det förstås det inte helt okomplicerat.

I ett svagt ögonblick, förmodligen i någon form av missriktad tacksamhet, så lät man oss i praktiken få fri tillgång till datorsalen, och inte enbart på skoltid. En av de mer tillförlitliga deltagarna, det vill säga inte jag, kunde nämligen på fredagseftermiddagen kvittera ut en nyckel från studierektorn, inte bara till datorsalen, utan även till skolan. Så medan resten av eleverna på skolan glatt lämnade området på fredagseftermiddagen, så vandrade en grupp glada tonårspojkar till den närbelägna ICA-butiken, för att köpa läsk samt godis och sedan stänga in sig i datorsalen. Eftersom vi hade nyckel, så innebar det att vi även spenderade lördagseftermiddagarna på skolan, och spela eller programmera. Huruvida resultaten av våra ansträngningar var vad skolan hoppats på, är jag dock tveksam till. Tyvärr fick detta ett abrupt slut, efter att någon släppt in obehöriga i skolan och vaktmästaren, som skulle släppa in några hantverkare, kom på en massa folk i korridorerna som inte skulle vara där. Efter en längre utskällning, så förklarade studierektorn att vi endast fick befinna oss i datorsalen så länge det fanns skolpersonal i närheten. Det hindrade dock inte några uppfinningsrika, att åtminstone på fredagseftermiddagarna, gömma sig i ett angränsande rum till datorsalen och sedan släppa in resten. Vi kunde sedan sitta och programmera, spela masken eller liknande spel så länge vi önskade på fredagskvällarna.

Systemskiva 2.0 med CP/M-86 ver. 1.5 och Comal ver 2.0

Systemskiva 2.0 med CP/M-86 ver. 1.5 och Comal ver 2.0

Huruvida skolledningen kände till vårat tilltag och såg mellan fingrarna, låter jag vara osagt. Klart är dock att datorsalen och datorerna knappt användes, och hade det inte varit för oss, så hade de förmodligen bara stått och samlat damm i väntan på förvirrad lärare skulle visa sin klass hur de såg ut. Ur denna synvinkel, måste datorerna otvivelaktigt ses som en av skolans sämre investeringar, och vars effekt blev att den endast spädde på folks avoghet mot datorer. Vilket måste ses som något ironiskt, då den ursprungliga tanken var att inte enbart vänja eleverna att använda datorer i skolarbetet, utan också försöka öka intresset för denna nya teknologi.
Det hela tog sitt avstamp i början av 1980-talet, då Tudis (Teknikupphandlingsprojekt Datorn i Skolan), började leta efter den perfekta skoldatorn, som skulle ersätta den ålderstigna ABC 80. Kraven på den nya datorn var – för tiden – höga, vid sidan av att den skulle vara enkel att bygga ut och kunna anpassas till en rad olika undervisningsbehov, så skulle den prestera en grafik på minst 500×500 punkter, ha gott om programvara och läromedel, samt ha tillgång till ett lättlärt men kraftfullt programmeringsspråk. Uppdraget gick till ett förslag från Esselte, vars förslag inte bara uppfyllde de flesta kraven, utan också väldigt billig för sin prestanda. Tillsammans med flertalet samarbetspartners, så bildade Esselte bolaget Svenska Datorer AB för att utveckla och tillverka den nya datorn, som fick namnet Compis (COMPuter In School).

Baksida Installationsmanual.

Baksida Installationsmanual.

Utrustad med Intels 80186-processor, en 16-bitarsprocessor på 8 megaherz, använde den sig av operativsystem CP/M-86. Inget operativsystem du känner igen? Du kan vara lugn, för det gör ingen annan heller, då det visade sig vara en utvecklingsmässig återvändsgränd innan de första Compisdatorerna ens började tillverkas. För samtidigt med att utvecklingsarbetet med Compis påbörjades, så hade datorvärlden revolutionerats av IBM och deras beslut att utrusta sina persondatorer med operativsystemet MS-Dos. Hur man kunde missa denna teknikutveckling, kan så här i efterhand te sig väldigt underligt, speciellt med tanke på att man ändå uppvisat en hög grad av framsynthet i ämnet, och att svenska datortillverkare som Luxor och Ericsson, endast var ett telefonsamtal bort. Dödsstöten för CP/M-86 och alla andra obskyra operativsystem, kom i mitten av 1980-talet, när Compaq lanserade de första ”IBM-kompatibla” persondatorerna.
Nu var det inte enbart processorn och operativsystemet som gjorde Compis en udda fågel, utan det gjorde även det rekommenderade programspråket Comal (Common Algorithmic Language). Utvecklat i Danmark på 1970-talet, var det en variant av Basic som lånat en hel del från Pascal. Ansett som det perfekta programspråket för eleverna, blev det också ”svensk utbildningsstandard” i de svenska skolorna, trots att det knappt användes utanför skolvärlden. Än mer underligt blir kanske valet, när man betänker att det knappt fanns någon programvara skriven i språket, men i enlighet med tidsandan, så sågs det inte som ett större problem. Esselte avsåg att själva ta fram flera program, men hoppades även att eleverna själva med hjälp av det subrutinsbibliotek man tänkte upprätta, skulle göra egna applikationer. För egen del blev det väldigt lite nyttoprogram, och desto fler spel…

Eftersom Compis var tänkt att nyttjas i utbildningssyfte, så var den rikligt utrustad med diverse anslutningsmöjligheter. Vid sidan av de vanliga i form av portar för skärmen, skrivare, externa hårddiskar eller diskettstationer, så kunde man koppla både en ljuspenna samt mät- och styrinstrument. Det fanns även möjlighet att koppla ihop datorerna, för att på så sätt skapa ett Compisnätverk. Vid sidan av standardskärmen, som använde sig av en starkt självlysande illgrön färg, så kunde man slå på stort och köpa en färgskärm med 640×400 punkter. Ska man peka på någon av Compis – få – styrkor, så var det faktiskt att grafiken, vilken med tanke på priset, var i klass med betydligt dyrare datorer. Det gick även att zooma in delar av skärmen, vilket förmodligen var tänkt att användas som ett pedagogiskt verktyg.
En annan lite udda sak med Compisdatorn, var dess tangentbord. Vid sidan av att ha dubbla Shift-tangenter, som gjorde det möjligt med extra tangentuppsättningar, så var tangentbordet helt anpassat för svenska förhållanden. Istället för tangenten med texten ”delete”, så stod det ”utplåna”. Vilket så här i efterhand, känns rätt cheesigt. Men, på 1980-talet, så försökte man fortfarande bekämpa anglofieringen av svenskan, dock utan större framgång.

Tangentbordet till Compis var helsvenskt.

Tangentbordet till Compis var helsvenskt.

Utvecklingsarbetet med Compis gick dock trögt, förmodligen eftersom man överskattat sina förmågor och underskattat svårigheterna med att utveckla en ny dator. Vid sidan av de tekniska svårigheterna och skenande kostnaderna, så gick Svenska Datorer AB i konkurs, vilket ledde till att många samarbetspartners lämnade projektet. För att rädda det krisande projektet, vars skenande kostnader väckt stark kritik inom skolvärlden, så tog det statliga Televerket över ansvaret via sitt dotterbolag Telenova. Kraftigt försenat, så kunde till slut de första datorerna börja levereras i mitten av 1980-talet.
För många skolor, som lagt ut stora summor på att köpa datorerna, blev hela den här soppa en dyrbar läxa. Inte nog med att det på många håll, förmodligen saknades lärare som både kunde använda datorerna eller lära ut hur man använde dem. De visade sig vara i praktiken helt värdelösa, då den tekniska utvecklingen inte bara hunnit ifatt Compisdatorn när de till slut leverades, utan även sprungit ifrån den. Att det dessutom saknades vettiga program, och att dess användningsområde utanför skolvärlden var obefintlig, gjorde förstås inte saken bättre. Utan möjligheter att köpa in nya, kanske utanför skolvärlden, gångbara datorer, var förstås inte ett val, och fick många skolor bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Jag kan kanske tycka att minnesbilden från gymnasiet, där alla trängdes i datorsalen med persondatorerna, medan datorsalen med Compisdatorerna, ekade tom, är rätt talande. Visst, det hände väl att man satte sig ned och spelade masken eller något annat spel på någon håltimme, eller skrev ut någon kortare text om den andra datorsalen var uppbokad, men annars så var det aldrig någon där. Att de inte stod speciellt högt i kurs för den ansvarige läraren, kanske bäst beskrivs med att han aldrig låste dörren till Compissalen…

Här kommer din Compis. Reklam för Compisdatorn.

Här kommer din Compis. Reklam för Compisdatorn.

Eftervärldens dom över Compisdatorn, är milt sagt hård, och så här i efterhand är det förstås lätt att se vad som gick snett. Inte nog med att hela projektet var fruktansvärt feltajmat, och att beslutet att satsa på ett obskyrt operativsystem, istället för MS-Dos, var ett stort misstag som blev svårt att korrigera. Att man dessutom valde en i många avseenden okänd aktör, istället för att vända sig till någon som faktiskt hade erfarenhet av att utveckla och tillverka datorer, kan också te sig underliga. Medan Esselte, som främst gjort sig ett namn med trycksaker och kontorsmaterial, och Svenska Datorer var nykomlingar, så hade både Luxor, som firat stora framgångar med ABC 80, och Ericsson, både erfarenheten och kunskapen i hur man tog fram gångbara datormodeller. Med tanke på de problem som omgärdade projektet, kan man anta att såväl Esselte som Svenska Datorer AB, kraftigt överskattade sina förmågor och underskattade problemen. Den kanske främsta orsaken till detta haveri, var att Tudis och alla aktörer, från Esselte och Svenska Datorer AB till Televerket, trots sin framsynthet, var visionslösa och trodde att de skulle kunna styra den tekniska utvecklingen. Ett försök att skaka liv i det döfödda projektet, med Compis II, vilken kunde använda MS-Dos, var dock too little too late, och 1988 lades hela Compisprojektet ned.
Samtidigt är det förstås enkelt att vara efterklok, och det är förstås inte alltid enkelt att spå framtiden för den tekniska utvecklingen. Men med tanke på syftet, nämligen att bredda kunskaperna om datorer och förbereda eleverna för arbetslivet, så var en dator som endast återfanns i skolmiljö kanske inte lösningen. De största förlorarna i den här soppan blev eleverna, vilka inte bara blev sittande vid mer eller mindre värdelösa datorer, då många skolor inte hade råd – och kanske också viljan – att investera i nya och för ändamålet, mer avsedda datorer.

Källor:
Compis – datorn som blev ovän med alla (läst 2016-03-21)
Runes’s PC Museum, Telenova COMPIS (Sverige 1983) (läst 2016-03-21)
1985 Compisdatorn når skolan (läst 2016-03-21)
COMPIS (läst 2016-03-21)
Comal (läst 2016-03-21)
Telenova (läst 2016-03-21)
Hur 80-talets svenska IT-under nästan kraschade (läst 2016-03-21)

Föregående

Nyheter från Zonen

Nästa

Spellfire

2 kommentarer

  1. Sittande vid… VAD? Vilken cliffhanger! (Det saknas några ord på sista raden).

    Förutom cliffhangern vore det trevligt med en tomrad vid nytt stycke. Blir rejäla textsjok som man lätt tappar bort sig i annars, speciellt i smala skärmbredder. Annars en väldigt läsvärd artikel, känner precis igen hela situationen från min skolgång.

    • rollspelaren

      Sorry, det försvann tydligen en snutt i redigeringen av inlägget. Tack för påminnelsen! 🙂

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: