The entire city of Phlan has vanished, ripped from the surface of Toril by dire creatures and magical forces. While the minions of the evil god Bane bicker over the spoils, the brave citizens of Phlan mount a stubborn defense.
A ranger-thief named Ren seeks his missing friends, Shal and Tarl, spellcasters nonpareil. Ren must band together with a mysterious sorceress, Evaine, and her intrepid shapeshifter cat, as well as a couple of droll druids and a fearful knight who is absolutely, positively dead.

Omslag till datorspelet Pools of Darkness från SSI.

Omslag till datorspelet Pools of Darkness från SSI.

Framgångarna med Pool of Radiance, gav både SSI (Strategic Simulations, Inc) och TSR blodad tand och snart började butikshyllorna fyllas på med både spel och böcker i serien. Det dröjde dock till 1991 innan SSI gav ut en riktig uppföljare på sitt framgångsrika datorspel, och ytterligare ett år innan TSR gav ut en roman baserad på det nya spelet. I datorspelet, så återvänder vi till staden Phlan. Spelet börjar med att hjältarna i får uppgift att eskortera rådsmedlemmen Sasha på en diplomatisk mission. Under tiden som hjältarna är borta, så Lord Bane, en av de mäktigare gudarna i Forgotten Realms, anspråk på Faerûn, och teleporterar en mängd städer, däribland Phlan, till andra dimensioner, där hans underlydande försöker förinta dem. Det är nu upp till dina hjältar att ställa allt till rätta, genom att resa genom dimensionerna och besegra Lord Banes underlydande. Vid sidan av själva huvuduppgiften, finns också möjlighet att göra en rad sidouppdrag, som att hjälpa självaste Elminister eller bege sig till den övergivna staden Myth Drannor. Spelet släpptes på en rad plattformar, bland annat till Amiga 500, PC-datorer samt Apple.
För egen del köptes spelet in på Tradition i Stockholm, men tyvärr är mina minnen av själva spelet, ytterst vaga. Något som när jag läser om spelet på nätet, verkar vara något som jag inte är ensam om. För även om Pool of Darkness sågs som ett bättre spel, såväl vad gäller omfattningen av spelet som dess mekanik, så verkar det inte satt ett lika stort intryck på spelarna som Pool of Radiance. Varför kan man alltid undra, men rimligen kan det bero på att utbudet av liknande spel, var större och att det inte fick samma genomslag bland spelarna. Oavsett vad, så blev jag sugen på att testa det. Får se om man ger sig i kast med att försöka lokalisera vart man har alla sina spel till Amiga 500 nästa gång man besöker päronen.

Omslag till romanen Pools of Darkness av James M. Ward och Anne K. Brown.

Omslag till romanen Pools of Darkness av James M. Ward och Anne K. Brown.

Men nu var det inte själva datorspelet Pool of Radiance jag hade tänkt recensera, utan det var ju boken med samma namn. Inköpt någon gång på 1990-talet, när jag bokstavligen sluktade TSR:s böcker, så har jag inga direkta minnen av att jag har läst boken. Det är möjligt att jag påbörjade den, men sedan av oklara orsaker lade ifrån mig den. Eftersom första delen Pool of Radiance fått fötter och försvunnit, troligtvis utlånad till någon kompis och sedan bortglömd, så har jag inte heller haft något större intresse av att läsa den. Allt detta ändrades förra året, då jag köpte en hög med böcker från TSR, i vilken alla tre delarna i trilogin återfanns. Så efter jag lagt ifrån mig Pool of Radiance, blev det så dags att plocka fram Pools of Darkness, den andra delen i The Pools Trilogy.

Det har gått tio år sedan händelserna i Pool of Radiance, när jägaren/tjuven Ren, magikern Shal och prästen Tarl, räddade staden Phlan undan de mörka krafter som försökte förgöra staden. Medan Ren lämnat staden och återgått till sin gamla karriär som jägare, så har Shal och Tarl gift sig och väntar sitt första barn. Det lyckliga paret har bosatt sig i magikern Denlors gamla torn, och åtnjuter stor respekt bland stadens befolkning eftersom de varit instrumentala i återuppbyggnaden av Phlan. En natt väcks paret, och för den delen resten av stadens befolkning, av en våldsam storm. Det visar sig bara vara början på stadens problem, för när kaoset lagt sig efter stormen, så visar det sig att det står en massiv armé utanför stadens portar. Som om nu det inte skulle räcka, så visar det sig att staden inte längre verkar ligga vid Moonseas kust.
Det visar sig nämligen att hela staden, stadsmur, hus och befolkning, helt sonika teleporterats till en grotta under den röde magikern Marcus. Denne unge och ambitiösa magiker, harsom allierat sig med en demon, och försöker kompensera för sina magiska tillkortakommanden genom att nyttja magisk damm, tänker nu offra Phlans befolkning till Bane, för att på så sätt bli en mäktig magiker. Nu är det inte enbart Marcus kunskaper inom ämnet magi som lämnar en hel del till övers, det samma kan även sägas om hans bedrifter som militär härförare. Detta kanske kan förklara den logiska lucka som uppstår i berättelsen, om varför han inte bara struntade i att teleportera Phlans mäktiga stadsmur, och inte bara dess bebyggelse eller invånare. Nåväl, hade vi inte haft denna gigantiska logiska lucka i handlingen, så hade Pools of Darkness blivit en väldigt kort bok. Nåväl, sina tillkortakommande till trots, så måste Shal och Tarl försöka att inte bara organisera motståndet, utan också gjuta mod i Phlans misströstande befolkning, som snabbt börjar inse att någon undsättning inte är att vänta.
Samtidigt som Shal och Tarl försöker organisera stadens försvar och motverka defaitism, så drabbas Ren av återkommande mardrömma om sina vänner. Skakad och oroad över sina drömmar, så beslutar sig Ren för att bege sig till Phlan och se vad som är orsaken till att hans nattsömn störs. Men när han kommer till Phlan, så är det enda han hittar ett stort lerfyllt hål där staden borde ligga, och där den enda bebyggelsen utgörs av ruckel och rangliga tält. Medan Ren vandrar planlöst runt bland leran och vattengölarna, stöter han i hop med de två druiderna Andoralson och Talenthia. Druiderna, som också råkar vara syskon, har fått i uppdrag av sin gud Sylvanus att hjälpa honom hitta staden, och återställa Phlan till sin gamla plats. Ren är inledningsvis lite lätt misstänksamma mot druiderna, men beslutar till sista att slå sig ihop med dem för att försöka rädda sina vänner.
På vägen mot Marcus torn, så stöter trion ihop med den magikern Evain och hennes hamnskiftande kattfamiliar Gamaliel, som kan förvandla sig till en barbröstad och muskulös barbar. Den hemlighetsfulle Evian, som vigt sitt liv åt att försöka tömma magiska dammar, är först lite skeptisk till trion. Men när hon inser att de kan ha ett gemensamt mål, beslutar hon sig för att slå följe med Ren och de två druiderna. Gänget kompletteras sedan med paladinen Miliantides, som i en scen som känns hämtad från Pool of Radiance när Tarl förlorar sin hammare, bekämpar en mängd odöda. Miliantides är dock ett kapitel för sig själv, då han visar sig själv vara en odöd, som väckts till liv av ingen annan än Tyr för att återupprätta sitt befläckade rykte och bistå de övriga hjältarna. Men samtidigt som hjältarna ovan jord samlar ihop sig, så börjar tiden för Shal, Tarl och Phlan ta slut…

Pools of Darkness är skriven av James M Ward och Anne K Brown, där den sistnämnde ersatt Jane Cooper Hong från den första boken. Till skillnad Pool of Radiance, som införlivade många element från handlingen i datorspelet med samma namn, så verkar Pools of Darkness endast vara löst baserad på sin digitala förlaga. Med huvudpersonerna i datorspelet ska försöka rädda fler städer än bara Phlan, så antyds det endast i förbifarten att fler städer drabbats av ett liknande öde. Inte heller bjuds vi på några dimensionsresor, och absolut inga utflykter till Myth Drannor.
Istället bjuds vi på en historia som inte bara är intetsägande, den saknar dessutom spänningsmoment, då handlingen är otroligt förutsägbar. Det blir förstås inte bättre av att handlingen är full av logiska luckor, som den med stadsmuren, eller varför inte bara Marcus svälte ut stadens befolkning. Även om Phlans matförråd skulle vara välfyllda, så kan man anta att stadens vattenförråd tämligen snabbt skulle sina, så var det bara en kort tidsfråga innan staden skulle behöva kapitulera eller svälta ihjäl.
Men det är inte bara handlingen som brister, utan det gör också karaktärerna. Någon egentlig karaktärsutveckling saknas, och istället väljer man att försöka skyla över bristerna, med att introducera “häftiga” och udda karaktärer. Medan Ren, Shal och Tarl känns som tämligen hopplösa fall, så har både paladinen Miliantides och magikern Evian potential. Speciellt som det antyds i texten att de begått någon/några moraliskt tvivelaktiga val, och därför fått eller åtagit sig en uppgift att återupprätta sig själva. Men tyvärr misslyckas man även med detta, och förvandlar dem istället till en kick-ass paladin och magiker. På något sätt infinner sig känslan att TSR:s författare använde sig av samma strategi som Hollywood nu gör, nämligen att försöka dölja bristerna med att introducera en massa häftiga och ”coola” karaktärer (eller i Hollywoods fall specialeffekter).
Det är dock inte bara huvudpersonerna som är kantiga och tråkiga, det samma måste sägas om deras antagonister. För även om vi stött på några riktigt usla antagonister från TSR:s bokserie, så tar nog ändå Marcus priset. Inte bara att han känns som en blek kopia av magikern Akar Kessel ifrån The Crystal Shard, den första delen i Icewind Dale Trilogy, han är så otroligt inkompetent att det på något sätt spoilerar hela boken. Det blir aldrig spännande, och då hjälper det inte att man kastar in demoner och ondskefulla gudomligheter.
Finns det då något gott att säga om den, tja, det ska väl vara att den är förhållandevis lättläst och att man inte behöver engagera sig allt för mycket i boken. Men visst, det finns dock ett par guldkorn, och då tänker jag främst på när druiden Talenthia offrar sig och blir en del av en lund, som hennes bror sedan ska återvända till för att sköta om.

Nästa gång vi återvänder till TSR:s produktion, är det dags för den tredje och sista delen i The Pools Trilogy, nämligen Pool of Twilight. På återseende, och tack för att du tog dig tid.

Källor:
Pools of Darkness